lördag 26 februari 2011
På de lokala nyheterna
I våras kom TV4-nyheterna GävleDala till oss på Serie- och Bildberättarprogrammet nere i bunkern, med anledning av Chris Wares besök. Detta resulterade i ett litet inslag i televisonsapparaten där jag pratar på dold västgötska om den besökande mannens storhet. Jag har lyckats få tag i det mesta från inslaget, men inte allting. På grund av att jag bara hade tillgång till ett gratisprogram så ville inte programmet mer efter än en och en halv minut. Så tyvärr missar vi den fantastiska episoden när Mirre intervjuas av den frågvise reportern - ni får kolla in hennes fräna blogg istället. Äntligen har jag också lyckats komprimera filen så pass mycket att man kan kolla på den på nätet.
torsdag 24 februari 2011
Nalle har ett stort fult hus
I och med att det inte blir sådär jättemycket ritande, utan mest researching och skrivande inför mitt projektarbete (som kommer att bli någon sorts filosofisk utforskande serie titulerad "A priori") tänkte jag visa en lite äldre serie jag gjort - Nalle har ett stort fult hus. Serien är gjord som en parodi på moralkakebarnprogrammet Nalle har ett stort blått hus (och i synnerhet en viss episod som hette "Share, Bear") för att jag verkligen inte kunde med den skiten när jag var liten. Visst är serien fem år gammal och teckningsmässigt ganska ful, halvdant textad och skulle helt klart kunnas göra bättre - men ni får ha överseende med det.
Och här är alltså vad som skulle kunna hända om Nalle vaknade på fel sida en dag...
Och här är alltså vad som skulle kunna hända om Nalle vaknade på fel sida en dag...
söndag 20 februari 2011
,
Äntligen har jag blivit färdig med "," som ska skickas in till Comic Royale #5! Hurra! Känns extremt skönt att kunna lämna den bakom sig och kunna fokusera på allt annat som också måste göras. Projektarbetet behöver snart ta fart på allvar, och i helgen har jag skissat vidare på manus.
Jag vill inte visa alltför mycket av serien då enstaka bilder kan avslöja eller ta bort för mycket av själva läsningen då den endast är tio sidor lång, men ett litet utdrag kan man väl kosta på sig.
Jag vill inte visa alltför mycket av serien då enstaka bilder kan avslöja eller ta bort för mycket av själva läsningen då den endast är tio sidor lång, men ett litet utdrag kan man väl kosta på sig.
fredag 18 februari 2011
Silverpilen
Jag fick idéen av min vän Elena när hon visade sin första serie från Serie- och Bildberättarprogrammet. Först tänkte jag att jag aldrig skulle visa upp min gamla skräpserie, för ofta händer det att jag slutar att vara nöjd med någonting timmen efter att det är färdigställt.
Men visst, den här ligger mig varmt om hjärtat - för jävlar vad jag slet för att få färdigt den här stackars pjäsen på ynka nio sidor! Det märks när man utvecklats, både färdighetsmässigt och snabbhetsmässigt. Så, här är iaf den första längre serie jag gjorde på SoB.
Men visst, den här ligger mig varmt om hjärtat - för jävlar vad jag slet för att få färdigt den här stackars pjäsen på ynka nio sidor! Det märks när man utvecklats, både färdighetsmässigt och snabbhetsmässigt. Så, här är iaf den första längre serie jag gjorde på SoB.
torsdag 17 februari 2011
Bloglovin'
Har tänkt ett tag nu att jag skulle anmäla min blogg på bloglovin.com och har äntligen kommit till skott och gjort en liten bild händelsen till ära. Det är Skit City-ankan som gör ett återbesök och kommer fram i ljuset igen.
Dock är ju min sidlayout en aningens smal för att trycka in en sådan här pjäs någonstans, men jag arbetar också på en ny design och har väl tänkt att göra en ny banner också - det är kul att förnya sig lite.
Men så länge duger det här ganska bra. Glöm inte att följa min blogg med bloglovin'!
Dock är ju min sidlayout en aningens smal för att trycka in en sådan här pjäs någonstans, men jag arbetar också på en ny design och har väl tänkt att göra en ny banner också - det är kul att förnya sig lite.
Men så länge duger det här ganska bra. Glöm inte att följa min blogg med bloglovin'!
söndag 13 februari 2011
torsdag 10 februari 2011
Tre ganska olika serier
Det är precis vad jag har på mitt bord just nu. Dels håller jag på med en serie jag tänkte söka till Comic Royale #5 med, enbart titulerad ",", uppföljaren på Rickard Fornstedts Pythagoras för JAGET, medan jag fortfarande brottas med min Skit City som ska publiceras i 7:e Oktober-antologin senare i år.
"," blir en helt ordlös serie om en gammal tant som bor med sin man och katt i ett litet hus på landet. Serien blir väl ganska så tragisk, kan man väl säga - och här syns en bild från sida nummer två.
Pythagoras: Den andra lärjungen är tillsvidare hemlighetsstämplad, men två små rutor tänkte jag ändå försöka mig på att visa. Serien är tänkt som en direkt uppföljare på den tidigare utav Fornstedt, och blandar realism, science-fiction, hyllning och parodi. Den är bilden är även den tagen från sida nummer två.
Skit City har varit färdig länge, men i och med att arbetet med hopsättandet av fanzinet fortskrider så får jag fortfarande brottas en hel del med den. Serien är en sorts noir-humor-variant och blandar totaltrams med en liten gnutta allvar. Bild från sida fem.
Så man kan väl säga att de tre serierna är ganska olika. Det jag själv tycker är lite roligt är att de är tillverkade på så olika sätt. Det är kul att försöka utveckla sig själv och prova olika medier för att försöka hitta fram till vad man gillar bäst. Nu har ju även projektarbetet dragit igång, och det ska bli spännande att sätta igång ytterligare en ganska annorlunda serie. Håller fortfarande på att formulerar min projektbeskrivning, så det dröjer ännu ett par veckor innan själva tecknandet kan dra igång. Vilket bara är skönt faktiskt, får då kanske man hinner få undan lite från bordet.
Men det får man säkert inte ändå, för det slutar säkert med att man sitter och skriver blogginlägg istället.
Så man kan väl säga att de tre serierna är ganska olika. Det jag själv tycker är lite roligt är att de är tillverkade på så olika sätt. Det är kul att försöka utveckla sig själv och prova olika medier för att försöka hitta fram till vad man gillar bäst. Nu har ju även projektarbetet dragit igång, och det ska bli spännande att sätta igång ytterligare en ganska annorlunda serie. Håller fortfarande på att formulerar min projektbeskrivning, så det dröjer ännu ett par veckor innan själva tecknandet kan dra igång. Vilket bara är skönt faktiskt, får då kanske man hinner få undan lite från bordet.
Men det får man säkert inte ändå, för det slutar säkert med att man sitter och skriver blogginlägg istället.
onsdag 9 februari 2011
Undertitelstänk
Igår kväll såg jag och några vänner på den svenska "skräckfilmen" Death Academy. Och det går inte komma ifrån hur dålig den var. Hur jävla dålig den var. Filmen kändes mer som ett skolprojekt eller en film gjord av några kompisar med en vanlig DV (eller analog...) kamera. Ungefär som när man själv gjorde film när man var liten (eller mindre).
Med det sagt, så måste jag ändå tillstå att jag blev sjukt inspirerad av den, och kom på att jag har en av våra färdiga filmer hemma som jag håller på att lägga subtitles på, men inte gjort färdigt. Så - jag gick hem och gjorde färdigt.
Filmen heter Utanför Waltis Hjärna eller Waltis Hjärna 2 och är en zombiesplatter gjord av underbarnet Mikael Andersson år 2006. Själv spelar jag två roller; mig själv, och den råbarkade Amerikanen som syns i mitten här tillsammans med Japanen, Italienaren och Tysken. Filmen tog för jävla lång tid att spela in och har dessutom en uppföljare som tog ännu längre tid. Tanken är väl att jag ska lägga subs på den också, för som gemensam faktor har de båda filmerna tyvärr ganska dåligt ljud.
Det var en ny erfarenhet att lägga undertitlar på en film, men faktiskt en väldigt rolig en.
Med det sagt, så måste jag ändå tillstå att jag blev sjukt inspirerad av den, och kom på att jag har en av våra färdiga filmer hemma som jag håller på att lägga subtitles på, men inte gjort färdigt. Så - jag gick hem och gjorde färdigt.
Filmen heter Utanför Waltis Hjärna eller Waltis Hjärna 2 och är en zombiesplatter gjord av underbarnet Mikael Andersson år 2006. Själv spelar jag två roller; mig själv, och den råbarkade Amerikanen som syns i mitten här tillsammans med Japanen, Italienaren och Tysken. Filmen tog för jävla lång tid att spela in och har dessutom en uppföljare som tog ännu längre tid. Tanken är väl att jag ska lägga subs på den också, för som gemensam faktor har de båda filmerna tyvärr ganska dåligt ljud.
Det var en ny erfarenhet att lägga undertitlar på en film, men faktiskt en väldigt rolig en.
lördag 5 februari 2011
Mardrömmar
Jag drömmer extremt konstiga saker. När man vaknar på morgonen funderar jag ofta på om det verkligen står rätt till i huvudet. Och nyligen har det blivit mycket ångest och mardrömmar. Zombieklycklingar som äter på självdöda människor och hornbestyckade hondemoner som jagar en vertikalt över husfasaden. I natt var jag och min flickvän tvungna att ta över ett falafelstånd utanför stans uteklubb (som var i ett cirkustält), och vi var tvungna att sälja en jävla massa pommes frites annars var det kört.
Men ärligt talat är det inte lika jobbigt som det låter, jag roas ganska mycket av vad min hjärna hittar på åt mig. Många av mina serieidéer har jag faktiskt fått genom drömmar (möjligtvis kanske något mer normala sådana, för det händer att jag drömmer ganska normalt ibland också).
Hursomhelst tyckte jag det kunde passa med den här blyertsbilden från i fjol, titulerad just "Mardröm".
Men ärligt talat är det inte lika jobbigt som det låter, jag roas ganska mycket av vad min hjärna hittar på åt mig. Många av mina serieidéer har jag faktiskt fått genom drömmar (möjligtvis kanske något mer normala sådana, för det händer att jag drömmer ganska normalt ibland också).
onsdag 2 februari 2011
Nu jävlar ska det borras!
Ibland blir jag irriterad. Det resulterar i den här typen av inlägg.
I takt med att isarna på Nordpolen smälter allt mer så smyger sig de stora länderna lite närmare med sina stora isbrytare. Anledningen? Att det finns saker att utvinna ur den stackars kontinenten. Saker som förut varit omöjliga att exploatera tack vare det tjocka istäcket.
Det rör sig förstås om olja. Olja och naturgas. Så mycket som 20-25% av jordens outnyttjade resurser inom området, enligt uppskattningar. Och självklart kan man inte låta en sådan chans bara gå en förbi. Eller?
Just nu kämpas det om vem som ska få inmuta hela klabbet, och de tävlande är Ryssland, USA, Danmark och Kanada, som alla anser att de har rätt till att borra där, och på områden på havsbottnen. Ryssland anser att en undervattensbergskedja runt Arktis sitter ihop med Sibirien, vilket borde göra området till deras, medan Danmark tycker att Nordpolen faktiskt tillhör danskarna. Det amerikanska oljejätten BP som var i ordentligt blåsväder i fjol har ingått ett avtal med det ryska oljebolaget Rosneft som gör att de får rätten till olja och naturtillgångar på Nordpolen. Kanadas premiärminister har annonserat två nya militärbaser på kontinenten. Och just nu pågår mätningar av området för att bedöma vem eller vilka som har rätt till vad.
Men glömmer vi inte något mitt i det här? Vad händer med befolkningen, djurlivet och naturen i allmänhet på Arktis om vi börjar exploatera och militarisera? Varför känns det inte som att någon tar upp det här? Och varför blir de som verkligen tar upp det ignorerade? En fragmentering av landskapet på en av våra poler skulle kunna få förödande konsekvenser för länderna närmast Arktis, och inte minst för Arktis självt.
Det finns något som heter Arktiska Rådet, som ska verka för att det ska bli så bra som möjligt för Arktis nu i och med den globala klimatförändringen. Det är dessa gossar och gummor som ska se till att urbefolkningen får det bra och att naturen och miljön bevaras på bästa sätt. Utrikesministern representerar Sverige i rådet. Och det råkar ju just nu vara ingen mindre än herr Carl Bildt själv. Och i vår nu går Sverige in för ordförandeposten, och kommer därmed spela en extremt viktig roll för Arktis framtid, för det är under de närmaste åren dess framtid kommer beseglas.
Bildt har hittills inte uttalat sig särskilt försäkrande vad gäller bevarandet av Arktis, utan man får väl anta att lilla Sverige som vanligt kommer att böja sig efter den starkaste viljan. Varför kan vi i vårt land aldrig ha någon egen åsikt? Vi ska vara så snälla och beskedliga och säga "jamenvisst, självklart goa herrn, på en gång goa herrn". Sverige lider av ett lillebrorskomplex och vill vara den störste till lags. Det här såg vi senast exempel på under Pirate Bay-paniken, när USA ringde och förklarade att vi genast skulle ta tag i detta. Wikileaks avslöjande under förra året att alla stora beslut vad gäller övervakning och ipredlagar kommit som önskemål (krav) från jätten i väst. Det är ju sorgligt.
Och även om vi till slut skippar neutraliteten och väljer sida, så görs det alltid lite insnirklat. Ingen ska kunna tro att Sverige väljer sida, så att ingen tittar snett på det lilla landet. För det vore väl synd?
Ett praktexempel på detta fick man se i TV4-nyheterna igår, där man intervjuade kabinettsekreteraren för utrikesdepartementet Frank Belfrage (M) som fick den väldigt raka frågan:
- Men hur står Sverige till en exploatering av Arktis? Ja eller nej?
Svaret blev förstås inte lika rakt:
- Det viktiga är att det görs med så säkra medel som möjligt.
Det är ju ett "ja", men ett indirekt "ja". Ingen får tro att vi tycker att det är alltför okej. Vi vill ju inte göra allmänheten eller andra länder upprörda. Svaret är så typiskt svensk att man kan må illa. Både det att man inte gör ett riktigt ställningstagande, och det att allt måste göras med silkesvantar. Jag avskyr politisk smörja av den här kalibern. Om vi hade fått ett liknande svar av en rödgrön regering går att diskutera, men situationen blir ju inte bättre av att det just nu är blått styre.
Och förresten - hur fan borrar man efter olja försiktigt? Gigantiska borrar av stål, volfram och diamant som tränger ner i berggrunden. Då är det tur att man har moderata politiker som övervakar så att vi kan förvissa oss om att allt går försiktigt till.
I takt med att isarna på Nordpolen smälter allt mer så smyger sig de stora länderna lite närmare med sina stora isbrytare. Anledningen? Att det finns saker att utvinna ur den stackars kontinenten. Saker som förut varit omöjliga att exploatera tack vare det tjocka istäcket.
Det rör sig förstås om olja. Olja och naturgas. Så mycket som 20-25% av jordens outnyttjade resurser inom området, enligt uppskattningar. Och självklart kan man inte låta en sådan chans bara gå en förbi. Eller?
Just nu kämpas det om vem som ska få inmuta hela klabbet, och de tävlande är Ryssland, USA, Danmark och Kanada, som alla anser att de har rätt till att borra där, och på områden på havsbottnen. Ryssland anser att en undervattensbergskedja runt Arktis sitter ihop med Sibirien, vilket borde göra området till deras, medan Danmark tycker att Nordpolen faktiskt tillhör danskarna. Det amerikanska oljejätten BP som var i ordentligt blåsväder i fjol har ingått ett avtal med det ryska oljebolaget Rosneft som gör att de får rätten till olja och naturtillgångar på Nordpolen. Kanadas premiärminister har annonserat två nya militärbaser på kontinenten. Och just nu pågår mätningar av området för att bedöma vem eller vilka som har rätt till vad.
Men glömmer vi inte något mitt i det här? Vad händer med befolkningen, djurlivet och naturen i allmänhet på Arktis om vi börjar exploatera och militarisera? Varför känns det inte som att någon tar upp det här? Och varför blir de som verkligen tar upp det ignorerade? En fragmentering av landskapet på en av våra poler skulle kunna få förödande konsekvenser för länderna närmast Arktis, och inte minst för Arktis självt.
Det finns något som heter Arktiska Rådet, som ska verka för att det ska bli så bra som möjligt för Arktis nu i och med den globala klimatförändringen. Det är dessa gossar och gummor som ska se till att urbefolkningen får det bra och att naturen och miljön bevaras på bästa sätt. Utrikesministern representerar Sverige i rådet. Och det råkar ju just nu vara ingen mindre än herr Carl Bildt själv. Och i vår nu går Sverige in för ordförandeposten, och kommer därmed spela en extremt viktig roll för Arktis framtid, för det är under de närmaste åren dess framtid kommer beseglas.
Och även om vi till slut skippar neutraliteten och väljer sida, så görs det alltid lite insnirklat. Ingen ska kunna tro att Sverige väljer sida, så att ingen tittar snett på det lilla landet. För det vore väl synd?
Ett praktexempel på detta fick man se i TV4-nyheterna igår, där man intervjuade kabinettsekreteraren för utrikesdepartementet Frank Belfrage (M) som fick den väldigt raka frågan:
- Men hur står Sverige till en exploatering av Arktis? Ja eller nej?
Svaret blev förstås inte lika rakt:
- Det viktiga är att det görs med så säkra medel som möjligt.
Det är ju ett "ja", men ett indirekt "ja". Ingen får tro att vi tycker att det är alltför okej. Vi vill ju inte göra allmänheten eller andra länder upprörda. Svaret är så typiskt svensk att man kan må illa. Både det att man inte gör ett riktigt ställningstagande, och det att allt måste göras med silkesvantar. Jag avskyr politisk smörja av den här kalibern. Om vi hade fått ett liknande svar av en rödgrön regering går att diskutera, men situationen blir ju inte bättre av att det just nu är blått styre.
Och förresten - hur fan borrar man efter olja försiktigt? Gigantiska borrar av stål, volfram och diamant som tränger ner i berggrunden. Då är det tur att man har moderata politiker som övervakar så att vi kan förvissa oss om att allt går försiktigt till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)