måndagen den 7:e april 2014

Min nya serie

Hej alla!

Tänkte bara uppdatera lite och berätta ungefär vad som händer, bara lite kort. Jag jobbar med otroligt många saker samtidigt, och kommer skriva mer om de olika grejerna mer separat vid ett senare tillfälle - men hursomhelst så kanske några av er vet att vårt antologiprojekt som vi startade 2010, och 2011 gav ut 7 Oktober och 2012 03:51, har under det gångna året (och fortfarande) jobbat hårt för att producera ytterligare en antologi till samlingen. Det blir det tredje systern i gänget, och hon kommer heta 2054. Tredje installationen i en fristående trilogi, om man så vill.

Mer information om 2054 kommer förhoppningsvis mycket snart, med detaljer om alla som är med och vad vi vill med boken, när den släpps, etc.

Men för nu skulle jag bara vilja ge en liten sneak-peak på min egen serie som kommer publiceras i antologin: Bländverk. Jag vill inte avslöja för mycket, utan bara visa lite färdiga bilder - det är det här (plus att sätta samman boken) som äter upp extremt mycket tid just nu. Men ungefär så här ser den ut (två lösryckta sidor):


  
Men boken blir bra, och vi som jobbar med den känner oss nöjda! Projektet är större än någonsin, och jag hoppas att det fortsätter växa. Haft förmånen att jobba med extremt fina människor, och det är så jävla skönt när vi alla kan hjälpa varandra.

Tack så länge!

söndagen den 9:e mars 2014

Kolla in nya Fib/K

Hej vänner! Tänkte bara hojta till litegrann och tacka för det massiva stödet jag fått i och med föregående inlägg. Det ger mig kraft - och jag hoppas att diskussionen om problemet ger er kraft. Kraft att resa sig ur askan.

Lite upprättelse har man fått, och jag fick möjlighet att teckna omslag för Folket i Bild/Kulturfront! För er som inte vet vad det är för tidning så kan jag kort säga att det är en partipolitiskt obunden tidning som kommer ut en gång i månaden, och står upp för yttrande- och tryckfrihet, vars ambition är att främja en folkets kultur och vara till stöd för antiimperialismen. Kolla in på www.fib.se om ni vill se mer.

Jag är superglad för möjligheten, även om resultatet inte riktigt är det önskade. Bilden är egentligen tecknad som illustration för en artikel - men ändrades i sista stund till omslag, och blåstes sedan upp lite ur proportion för att sedan tryckas i lite större format än den är tecknad i. Så, alla detaljer ser inte riktigt ut som jag först tänkte. Men hursomhelst är jag nu lite gladare än sist! Dessutom finns i tidningen en specialtecknad Evigget. Och andra nyheter: Ni som väntar på en ny samling Eviggeten kommer inte behöva vänta mer än åtminstone två månader. En process är igång.

Tack igen! Tillsammans är vi oslagbara!

fredagen den 21:e februari 2014

Om att slåss för sin kreativitet

När jag skriver det här är jag vansinnigt trött, så ursäkta om skärpan i texten fallerar på vissa ställen.

Jag kommer nyligen ur en lång process av ständig kamp - kamp för att kunna arbeta med det jag vill. Inte nog med att ens vardag kantas av frågor om "riktiga jobb" och "men vad ska du göra sen ?" - tydligen är det också ren praxis att utöva maktmissbruk mot de i samhället som tjänar minst, men alltid måste ropa högst för att höras.

Jag ska ta det från början.

Januari började med att jag ansökte om F-skatt från Skatteverket. För er som är oinvigda innebär att man ansöker om rätten att själv betala moms, skatt-, och sociala avgifter - något som vanligtvis arbetsgivaren gör. Simple as that. Man blir företagare. I mitt fall kulturföretagare. Jag ville ha F-skatt för att kunna fakturera mina kunder på serier, illustration och korrektur, och kunna bygga upp en kundbas. Jag följde alla konstens regler, och gjorde precis som jag blivit instruerad att göra på kursen om eget företagande jag gått.


Ett par veckor senare dimper ett brev från Skatteverket ner i lådan. Det är ganska tjockt. Första reaktionen är att min F-skattsedel kommit. Så är inte fallet. Brevet innehåller en förfrågan, där jag ombeds komplettera vissa uppgifter kring mitt sökande. Det ställs elva frågor. Egentligen elva ganska personliga frågor. Det frågas om jag "någon gång" sålt en serieteckning/teckning/illustration, det frågas om jag har någon utbildning för ändamålet, och det frågas om jag någon gång ställt ut på ett "riktigt" galleri. Ifrågasätter Skatteverket min seriösa ambition? Det frågas dessutom om sådant som jag redan svarat på i min ansökan - som tex när jag avser starta min verksamhet. Utöver det påstås det också något som jag dömer som felaktigt; d v s att försäljning av illustrationer till tidningar är momsfri verksamhet.

Jag läser brevet med rynkad panna. Vad vill man? Men ok - fine - jag tänker att man väl säkert bara vill vara grundlig, och jag inbillar mig att det här säkert är den allmänt vedertagna metoden vid registrering av nya företag. Jag svarar på frågorna på det medföljande svarsformuläret, och känner mig nöjd och lite stolt att jag faktiskt kan svara "ja" på samtliga frågor vad gäller de som verkar bedöma min seriositet. "Ja", jag har sålt illustrationer. "Ja", jag har utbildning för ändamålet. "Ja", jag har ställt ut på seriösa gallerier.
För säkerhets skull kopierar jag alla dokument jag skickar in och arkiverar. Jag känner ändå på mig att något här inte står riktigt rätt till. Skiten har inte träffat fläkten än.

Nästa vecka får jag ett samtal från Skatteverket. Min handläggare har ytterligare kompletterande frågor. Han frågar om kontrakt med aktuell dagstidning jag publiceras i, trots att jag skrivit hur det förhåller sig, och frågar återigen - som för att verkligen vara säker - om jag verkligen sålt något förut. Jag förklarar att jag skrivit i formuläret hur det ligger till, men svarar ändå att "ja", det har jag absolut gjort. Och tidigare har jag använt mig av faktureringsbolag för att allt ska gå rätt till - något jag nu vill sluta göra. Handläggaren frågar "Vad är det? Vad är faktureringsbolag?" Borde inte en handläggare på Skatteverket veta det? Nåja, man kan väl ha missat sånt - så jag förklarar för honom hur faktureringsbolag fungerar. Han vill veta namnet på mitt faktureringsbolag, och går sedan in i min deklaration och kollar hur mycket jag tjänat för taxeringsår 2012 (d v s innan jag seriöst börjat bli publicerad). Han slänger siffran i ansiktet på mig. Låter mig få veta att det inte är mycket pengar. På gränsen till hobbyverksamhet. Jag blir lite ledsen, men försöker stå på mig och förklara.

Han frågar vad min serie heter. Han tänker googla den. Handläggaren på Skatteverket tänker googla min serie för att bedöma seriositeten. Jag börjar känna mig allvarligt trängd i situationen, men ger honom namnet och förklarar att den främst publiceras i papperstidningen. Han mumlar något om papperstidning. Jag kan inte riktigt hålla mig längre utan ställer frågan: "Men är det här viktigt? Är det viktigt för att det ska gå igenom?".

"Det är väldigt viktigt, väldigt viktigt. Du vet att det är många som bara gör avdrag och ska ha tillbaka, och sedan inte tjänar någonting - går inte med vinst alls. Jag vill inte släppa in precis alla i systemet. Bara gör avdrag på inköp och ska ha tillbaka moms utan att tillföra något - och då blir det ju lite fel förstår du, då blir det egentligen bara en börda för skatteverket."



Jag har svårt att tro mina öron. Det här är inte hans sak att förminska och bedöma mig på det där sättet. Han trampar på mig och alla mina vänner som lever på samma sätt, och anklagar oss indirekt för att vara systemutnyttjare. Jag är mållös, jag vet inte vad jag ska säga. Men jag minns ifrån kursen om eget företagande att kulturarbetare har lite andra förutsättningar än andra företagare - mycket för att det ens ska gå att driva ett företag utan att behöva gå i konkurs efter bara något år. Till exempel är det fullt lagligt att som kulturföretagare bygga upp ett underskott i verksamheten, för att sedan - om man någonsin får det stora brejket - faktiskt kunna tjäna lite pengar. Det är också skillnad på ett kommersiellt företag (där man menar att gå med stor vinst) och ett icke-kommersiellt (där det snarare handlar om att gå så pass mycket men vinst så man går runt). Jag säger att det är fullt möjligt att faktiskt driva ett företag enbart med tanken på att "gå runt", och klara sig på det. Jag vill ju ha en F-skattsedel för att kunna göra rätt för mig.

"Det blir helt fel! Jag menar, det finns ju de som spelar golf och tycker det är hemskt roligt också - men inte behöver någon F-skattsedel för det."

Måttet är rågat. Bägaren rinner över. Jag blir topp tunnor rasande, som Kalle Anka skulle sagt. Ska man behöva ta sånt här från en myndighet? Jag menar, själva anledningen till att jag dragit på idéen att starta företag och inte kommit till skott, är av rädslan för att göra fel. Fel inför en myndighet, en auktoritet. Och i mitt första möte med denna myndighet blir man förminskad och hela ens yrke blir jämfört med golf (inget ont om golf - ni förstår poängen här). Jag säger: "Jämförde du precis mitt yrke med golf? Nu blir jag faktiskt lite förnärmad!".

"Nämen oj, det var ju inte meningen - men du förstår vad jag menar, alla kan inte släppas in i systemet."

På vilken grund dömer han ut mig som oseriös? Som systemutnyttjare? För att jag "ritar teckningar"? Han marscherar hursomhelst vidare. Han verkar ha hängt upp sig på att jag tidigare sålt tavlor. Han pratar om den momsfria verksamheten igen. Här har han rätt: Att sälja konst som original i ram är momsfritt upp till 336 000 kr per år. Vidare påstår han att samma sak gäller för försäljning av bilder till tidningar. Jag protesterar. Jag är nästan helt säker på att det inte stämmer. Jag säger att det är 6 % moms på dylika tjänster. Han säger att jag har fel.

Jag blir osäker. Han jobbar ju ändå med sånt här på daglig basis, tänker jag. Har jag gjort fel hela tiden? Fan - jag som kollade upp det där så noga.

Samtalet avslutas med "Det här får jag allt fundera vidare på... så återkommer jag med besked eller ytterligare komplettering."

Han ska fundera vidare. Han. Ärendet ska inte handläggas av Skatteverket - utan han som handläggare ska fundera. Professionellt? Fundera på om han kan uppbåda så pass mycket medlidande eller eventuellt hitta en överflödig plats i ett system smockfullt med utnyttjare och fuskare, och vara god nog att släppa in mig. Jag ska vara tacksam. Jag frågar med andan i halsen om han åtminstone kan säga något om vartåt det lutar. "Det vill vi inte säga, utan det får vi se."

Luren läggs på, och orken glider ur mig. Varför ansökte jag om det här? Har alla andra kulturarbetare samma problem? På kursen sas det att i princip alla som vill ha F-skatt får det utan probelm, utan att särskilda skäl verkligen måste kunnas presenteras för att motivera ett avslag. Banken sa likadant. Är kultur ett särskilt skäl? Måste man alltid gå genom en tull för att få jobba med det man vill? Kanske hade varit enklare att bara fortsätta med faktureringsbolaget och låta dem äta upp 6 % av vinsten, och inte kunna bygga ut kundkretsen för att man verkar för oseriös? Kanske bättre att ha det på hobbynivå? Kanske bättre att... spela golf?

Nej. När frustrationen lagt sig ringer jag Svenska Tecknare, där jag är medlem sedan tre år tillbaka. Får tala med en jurist som blir alldeles utom sig när hon hör vad jag har att berätta. Hon menar att jag blivit felaktigt behandlad, att många av de frågor handläggaren ställt inte är hans sak, och att jag borde anmäla honom till högre instans inom myndigheten och be att få byta handläggare. Jag spenderar resten av dagen med att "fundera", och går och lägger mig. Sover dåligt. Jag är upprörd och ledsen. Känner mig som en väldigt liten person i en bautavärld av entreprenörer. Var har du vinsten, gosse?

Morgonen kommer, och jag anmäler handläggaren till Skatteverkets telefonlinje. Ber att få tala med närmsta chef, som naturligtvis inte är anträffbar. Berättar vad som hänt, och hon som tar emot anmälan är trevlig och förstående. Hon skriver ett mejl till denna chef och jag ber att hon ska ringa upp mig så vi får prata direkt.

På eftermiddagen ringer telefonen. Det är handläggaren igen. Stålsätter mig. Han öppnar med att "Ja, vi har kommit fram till att du helt klart ska ha F-skattsedel för den verksamhet du bedriver." Jag kan knappt fatta det. Helt klart? Det var annat än det lät igår. Blir väldigt lättad - men än är det inte över. Jag ska få F-skatt med särskilt villkor. Jag får inte dra av någon moms för inköp av saker jag använder till den momsfria verksamheten. "Jag har kollat upp det där - och för karikatyrer så gäller momsfri verksamhet." Jag har aldrig ens nämnt att jag gör karikatyrer. Igår var det tavlor jag gjorde, idag är det karikatyrer. Vad är det med min handläggare? Jag säger att det visst är 6 % moms för karikatyrer, och illustrationer i allmänhet, om de säljs på licens för publicering. Han hävdar motsatsen. Jag orkar inte mer utan erkänner mig besegrad, och antar F-skattsedeln med villkor. Han tackar för sig och verkar nöjd. Han har varit snäll och släppt in mig i sitt system, men han har samtidigt stoppat några onödiga avdrag från en systemfuskare.

Jag ringer Svenska Tecknare. Får prata med en jurist igen. Det visar sig att jag trots allt har rätt. Juristen blir heligt förbannad på "alla dessa personer på Skatteverket som far med fel information hela tiden". Hon får handläggarens nummer, och lovar att ta tag i det här. Jag blir så jävla lycklig. Så grymt jävla skönt att dels få bekräftelse på att man faktiskt utövar ett seriöst yrke, dels för att jag hade gjort rätt hela tiden. Dessutom var det skönt att prata med en person som behandlar en som en medmänniska.

Så nu har det löst sig. Jag har äntligen fått hem min sedel, och kan börja utveckla mitt företag. Fick i efterhand reda på att handläggaren blev helt ställd när juristen ringde upp, och att hon till slut lyckades förklara för honom hur vi jobbar. Herregud så skönt.

Så varför skriver jag det här? Ja, dels för att få skriva av mig. Sådant är viktigt. Men dels också för att ytterligare synliggöra det problem vi redan visste fanns, sättet att se på oss kulturarbetare - ett synsätt jag faktiskt inte riktigt trodde att man skulle mötas av hos en myndighet. Jag förstår handläggarens frågor och syfte ur ett affärsperspektiv. Men ingen ska behöva behandlas, ifrågasättas och förminskas på detta sätt på grund av dennes tillhörighet (vilken den än må vara!). Vi ses ner på, så enkelt är det. Kultur är extremt nedprioriterat idag - antingen det, eller också något som tas för givet. Något som görs på fritiden. Och något som alltid måste komma i andra hand. Så ser det inte ut, som Marie-Louise Ekman uttrycker sig. Kultur är någonting viktigt, något berikande, något människor samlas kring och framförallt - någonting som egentligen samtliga människor sysslar med. Synsättet att se på oss som parasiter på ett system, lågavlönade flummare som vill åka gräddfil hela vägen genom livet är förlegat. Har alltid varit förlegat.

Vår bransch är ingen lätt sådan. Här måste man kämpa. Man måste ligga i. Jag vågar påstå att vår yrkesgrupp jobbar hårdare än vissa andra, oavsett vad många tycks tro. Och mycket av arbetet och den kreativa tiden går hela tiden ut på att rättfärdiga vår egen existens. Vi måste hela tiden bevisa att vi kan, att vi är "duktiga". Detta som vi samtidigt brottas med att redan bevisa allt detta för oss själva. Och tydligen ska vi nu också behöva verifiera vår seriositet inför myndigheter som inte har någon aning om vad fan det är vi gör.

Avslutningsvis vill jag bara säga att handläggarens chef i skrivande stund fortfarande inte ringt. Det här är två veckor sen. Man kan tycka att diskriminering är en ganska allvarlig sak. Jag tänker inte ge mig, men ibland känns det lite som att man spottar i motvind.

Tack för att du läst.

tisdagen den 11:e februari 2014

Jean-Paul Sartre


"Everything has been figured out, except how to live."
- Jean-Paul Sartre

tisdagen den 21:e januari 2014

Årets 20 bästa album 2013 (och 8 andra som kunde varit bättre)

Hej. Sedvanligt vill jag göra en liten textvägg, lagom till årsskiftet, vad gäller årets bästa album. Tyvärr missade jag årsskiftet med mer än tre veckor. Men det går förstås att läsa ändå. På listan ryms bara de som jag själv tyckt bäst om under året, men det finns också en liten avdelning för hedersomnämnande för sådana album som nästan kvalade in till den fullvärdiga listan. Men bara nästan. Någonting förstörde.

Och i år tänkte jag försöka mig på en ny grej. Att sammanfatta skivan i bara två meningar; försöka motivera dess plats på listan med några få ord. Jag gör det av två anledningar: Dels för att internetkulturen just nu mest bara scrollar förbi textmassor av massiv kvantitet - dels för att jag faktiskt inte har tid att skriva djupanalyser, hur gärna jag än vill. Ni som snabbt vill göra er en uppfattning om vad som ryms på listan, så kan jag säga så här: de två absolut största posterna är postrock och indie i olika format - plus lite inslag av revolutionär vispop, elektronisk och konstig musik.

Men först och främst tar vi oss an hedersomnämningarna. Eller halvbesvikelserna, om man så vill.

  • Junip - s/t
    José Gonzales är mer känd som solokarriärist, och kanske borde han satsa helhjärtat på det - för även om skivan har en fantastiskt bra öppningslåt; Line of Fire, räddar inte det resten av skivan från att faktiskt bara vara en axelryckning. Kunde ha varit bättre.
  • Johnossi - Transitions
    Johnossi vill utveckla sitt sound, och lyckas till viss del. Musiken är på sina ställen helt fantastiskt medryckande, och vissa låtar får mig att sjunga med och hytta med näven - men jag kan verkligen inte se bortom den ojämna kvaliteten och de fruktansvärda texterna. De skriver skitbra musik. Men de kan verkligen inte skriva texter - många gånger är det bara skrattretande.
  • This is Your Captain Speaking - ARC
    Det gör mig lite ont att sätta personliga postrocksfavoriterna TIYCS här - men vad ska man göra. Länge hypar de sin uppkommande skiva, men den blir försenad om och om igen. När den tillslut dyker upp innehåller den bara fyra (!) inte ens särskilt långa spår, där ingen av dem är särskilt engagerande. Tråkigt.
  • Lars Winnerbäck - Hosianna
    Faktiskt en väldigt ojämn skiva, som ibland briljerar och ibland genererar gäspningar. En väldigt utspädd, mjölkig och beige skiva som känns oinspirerad. Vissa låtar håller mycket hög klass, som Vi åkte aldrig ut till havet, Utkast till ett brev och Ett slags liv, medan resten glöms bort så fort tonerna tystnat. Synd Lasse, jag gillar ju dig.
  • Kings of Leon - Mechanical Bull
    Jag har lyssnat på Kings of Leon ända från början - och långt innan de blev mainstream. Jag minns tider när det inte gick att höra ett enda ord av vad sångaren sa. Nuförtiden hör man lite mer, och det man hör är t.o.m. ibland av ganska sexistisk natur. Varför? Vad hände? Fortfarande finns här några låtar värda att lyssna på - men alltså vafan. Jävla trist och fult cover, dessutom. Nej. Usch.
  • Syket - Can you keep a secret?
    Fan alltså - ibland är Syket helt briljanta, och ibland är de superskit. Egentligen tror jag att de borde satsa på instrumentell musik - för själva musiken gör de väldigt bra. Tyvärr är texter och sångare ganska... dåliga. Alltså förlåt. Det går an med sångare som knappt kan sjunga om man gör det på rätt sätt, men det här typ bara plågsamt.
  • God is an astronaut - Origins
    En av postrockens annars kanske stabilaste band gör 2013 något som känns som en ganska oinspirerad skiva. Som en ful lillebror till senaste Age of the Fifth Sun. Helt okej om man inte vill ha något speciellt.
  • Mattias Alkbergs Begravning - s/t
    Mattias Alkberg är verkligen ingen nybörjare, utan är den gamla sångaren från Bear Quartet, bandet Mattis Aklberg BD såväl som en solokarriär - men det här är debuten för hans nya band Mattias Alkbergs Begravning. Det blev mycket Mattias Alkberg i den meningen. Mattias Alkberg. Hursomhelst är det långt ifrån lika bra och härligt revoltigt som det brukar. Och även om låten Skända Flaggan, som bygger på ett konstverk av Carl Johan de Geer hör till de bättre, så verkar Alkberg missuppfattat de Geers intention, och låten går mest ut på att häckla konstnären - när de egentligen borde stå på samma sida. Märkligt.

Så här nedan finner ni en spotifylista med hela årets albumlista - och under den har du en kortare med endast det bästa spåret från varje skiva, så kan ni lyssna själva.

Årets bästa album 2013 (full lista med alla låtar)

Årets mixtape 2013 (20 spår lång, endast de bästa låtarna från varje album)

Ha det så gött.

Årets bästa album 2013




20. Kashmir - E.A.R

Förvänta dig ingen regelrätt Kashmirskiva i vanlig, härlig indiepopanda, för den får du inte. Kashmir har gjort något helt annorlunda, något mer åt konsthållet, och även om jag verkligen hade grymt svårt för skivan initialt, så kan jag nu säga att den som helhet faktiskt är en upplevelse.

Bästa spår: Piece of the Sun








19. Local Natives - Hummingbird

Vill du faktiskt istället ha din vanliga dos indiepop, så kan du kolla in den här skivan med relativt nya Local Natives. Reguljär indie med fin falsett och många "ooooåååoooh"-partier, som jag själv är väldigt svag för.


Bästa spår: Breakers








18.Midlake - Antiphon

Ett band jag oftast mest varit medveten om dess existens, utan att faktiskt aktivt lyssna. I fjol ändrades det, Antiphon är en helt rätt, skön och melankolisk indieknytnäve.

Bästa spår: The Old and the Young









17.Oneohtrix Point Never - R plus Seven

Avdelning konstig, ambient-, plunderphonics-, drone-, experimentell musik: Oneohtrix Point Never låter knappt som någonting annat. Det är kanske inget du faller pladask för, snarare långsamt sätter dig på knä till, i en obekväm ställning som skapar nackspärr efteråt - är upphovsmannen Daniel Lopatin geni eller galenpanna? Döm själva.

Bästa spår: Boring Angel







16.Arcade Fire - Reflektor

Varje installation av kanadensarna Arcade Fire är en händelse i musikvärlden - så också denna gång. Här är man något lite mer experimentell än vid förra skivan, och resultatet är lite ojämnt (inte riktigt vad jag hoppades på, men fortfarande bra nog för en plats på listan).

Bästa spår: You Already Know








15. Rilo Kiley - rkvies

Jovisst - det här är en samling outgivet material, men för svältfödda Rilo Kiley-, Jenny Lewis- och Seth Blake-fans kommer skivan som en trevlig överraskning. Rilo Kiley har lagt av sedan ett tag tillbaks, men här klingar fortfarande Jenny Lewis' uppkäftiga och härliga röst kvar i en skiva som för undertecknad kommer förbli en liten indiepärla om svunnen tid.

Bästa spår: A Town Called Luckey







14. Daft Punk - Random Access Memories

Jomenvisst - årets kanske största comeback funkar hos mig också. Bandet behöver ingen närmre presentation, och knappast musiken heller - ska jag klaga på någonting är det i så fall att alla spår inte är av lika hög kvalitet (dock är sistaspåret så fantastiskt att man får gåshud - särskilt om man synkar det med warpscenen ur Stanley Cubricks 2001: A Space Odyssey).

Bästa spår: Contact








13. The Boxer Rebellion - Promises

Fjärde studioalbumet från helt fantastiska The Boxer Rebellion, som tyvärr inte är i samma klass som deras tidigare installationer. Dock är det ju med deras mått fortfarande ganska bra - så pass bra att man ändå har en rättså säker plats här - och vill du bara ha en endaste liten mysindieskiva från i år så skulle jag nästan ändå rekommendera den här.

Bästa spår: Diamonds








12. Frightened Rabbit - Pedestrian Verse

Skrämd kanin släpper en jäkligt stark skiva i år - som övertygar mer för varje lyssning. Inte lika tokigt som musikgrannarna Mumford & Sons, utan mer eftertanke och vemod.

Bästa spår: Nitrous Gas










11. VETO - Point Break

Danska VETO når nya höjder, när de gör sin musik lite mer lättillgänglig än tidigare. Elektronisk indie med smarta texter och schyssta beats.

Bästa spår: Turning Machine










10. Postiljonen - Skyer

Svenska Postiljonens debut är en vacker och drömsk skiva, vars toner ibland för tankarna till det halvljumna 80-talet - det är dock gjort på ett kärleksfullt och omhändertagande sätt, där syntigare poplåtar blandas med lugnare ballader. Avslutningslåten Atlantis har med all säkerhet också årets ljuvaste saxofonsolo.

Bästa spår: Atlantis








9. Melissa Horn - Om du vill vara med mig

Melissa Horns senaste har fått en del kritik för att hon står och stampar i samma spår och inte utvecklas - men har kritikerna verkligen lyssnat på skivan? Skivan är mer melodisk än tidigare, även om innehållet är lika nattsvart och deppigt som vanligt - men det är ju så vi vill ha det.

Bästa spår: Om du vill vara med mig









8. Sigur Rós - Kveikur

Postrock-shoegaze-knarkdröm-ambient-islänningarna tar rejäl revansch efter fjolårets halvljumna Valtarí. Mörkare och tyngre än på länge, finns här många spår som håller Takk...-klass, och även om jag nu säkert kan säga att Sigur Rós bäst upplevs live (herregud), så är de bra på skiva också.

 Bästa spår: Kveikur









7. Ane Brun - Songs 2003-2013

Jag skiter fullständigt i att det här inte är ett regelrätt studioalbum, utan "bara" samlade låtar från en musikalisk karriär. Ane Brun är helt suverän, och det är den här samlingen också - otroligt stämningsfull vispop av en av vår tids största singer-songwriters.

 Bästa spår: Temporary Dive









6. Moonface - Julia with Blue Jeans on

Förra årets förstaplats på den här listan gick till Spencer Krugs soloprojekt Moonface - och här är han igen. Den nya skivan är verkligen extremt solo, med enbart hans coola röst och ett piano - det är avskalat, naket och väldigt emotionellt.

 Bästa spår: Love the House You're in









5. Jenny Wilson- Demand the impossible!

Svincoola Jenny Wilson, som också sjungit i det gamla vänsterbandet First Floor Power, är tillbaka efter cancern - och är kanske starkare än någonsin. Både vad gäller melodier och lyrik (och hon blandar friskt genrer som pop, spoken word och electronica) har Wilson tagit sitt konstnärsskap till en ny nivå - och helvete vad bra det är.

Bästa spår: The Future








4. 65daysofstatic - Wild light

Många tycker nya skivan från electronicapostrocksbandet 65daysofstatic är för ren, och att de var bättre när de var lite skitigare och skräpigare. Jag förstår kritiken, men tycker ändå att nya skivan är helt fantastisk - här blandas melodiska gitarrslingor med distade elektroniska ljud, och resultatet är totalt magnifik musik att vara kreativ till.

Bästa spår: Safe Passage








3. Dödens Dal - Gå ensam förbi Horisonten

Helt fantastiskt vacker instrumental musik, och någon sorts borderline-postrock. Svenska duon Dödens Dal har gjort en skiva till en avliden kompis, och vemodet hänger tungt.

Bästa spår: Förbi Horisonten










2. ef - Ceremonies

Yes - svensk postrock när den är som bäst, Ef blir bättre och bättre hela tiden, och den försiktiga sången förstärker känslan av den bombastiska musiken - som har inslag av såväl blåsverk och stråkar. Full pott!

Bästa spår: Where G. Malloroy Sleeps










1. The National - Trouble Will Find Me

Bästa skivan det här året förtjänar mer än två meningar. Och Matt Berningers basröst gör det igen - berör oss på djupet med manlig ångest. Kan i början vara lite svårare att sätta sig in i än förra High Violet, men när du väl lyssnat tre gånger är du fast. Personligen är jag jätteglad att National valde att göra en sådan här, mer lågmäld skiva, och inte gå samma väg som Coldplay gjorde med Viva la Vida, och göra arenarock. Fy fan. För det kunde de gjort efter HV.

Det är bevis på musikalisk storhet. Lyssna och njut.

Bästa spår: Pink Rabbits

tisdagen den 3:e december 2013

Stoppa TTIP!

Hej, kära läsare. Ibland skriver jag längre textväggar på den här bloggen. Om saker jag tycker är lite viktigt att uppmärksamma. Vissa saker kan man inte ignorera.

Jag läste nyligen en artikel i ETC, som gjorde mig så löjligt jävla förbannad. Kände en heligt uppflammande vrede, som min mor brukar uttrycka det. Och efter det så gjorde jag lite egen research på ämnet. Och ritade några bilder. Läs gärna hela texten - och se om du blir lika förbannad som jag. 

Just nu pågår förhandlingarna om ett nytt handelsavtal mellan USA och EU. Kanske har du inte hört talas om avtalet, som kallas TTIP, men det vore inte så konstigt. Förhandlingarna sker nämligen bakom lyckta dörrar - utan allmänhetens vetskap eller hänsyn till dess åsikter, trots att det i allra högsta grad påverkar oss som medborgare.

TTIP står för Transatlantic Trade and Investment Partnership, och kommer vid genomklubbning skapa världens största frihandelsområde. Vid första anblick kan ett sådant här förslag verka vara något vi borde hylla, i och med att det kan leda till ökad handel och fler jobb - men problematiken går djupare än så.

Avtalet har initierats av omfattad lobbying från globala storföretag - som också är med och styr dagordningen. Och det stora kruxet är en paragraf som kallas ISDS, Investor State Dispute Settlements som ingår i förhandlingarna i avtalet. Paragrafen är ett så kallat "investeringsskydd" för företag, och brukar motiveras med att det behövs för att garantera företag rättssäkerhet, så att de lockas investera i länder med svaga rättssystem. Det äckliga är att paragrafen ger storföretag ohämmad rätt att stämma stater som genomfört beslut som står i strid med företagets vinstintressen. Och det blir landets skattebetalare som kommer få stå för notan.


Men det dåliga slutar förstås inte där. Om TTIP och ISDS blir verklighet så kan våra och alla andras framsteg inom till exempel klimat och humanitet vara i fara. För stämningar görs redan. För att ta ett aktuellt, och väldigt otäckt, exempel så har svenska Vattenfall stämt den tyska staten efter deras beslut att avveckla kärnkraften - på grund av att det inkräktar på Vattenfalls framtida vinster.

Det här gör mig perplex på så många plan. Vi har ett svenskt elbolag (som dessutom är statligt ägt!) som enligt uppdrag från regeringen ska verka miljö- och klimatfrämjande, som stämmer ett annat land för att de tagit ett miljö- och klimatfrämjande beslut. Problemet är att för den nuvarande regeringen är kortsiktiga vinster mer eftersträvansvärt än en långsiktig miljöpolitik. "Skitsamma om våra barnbarnsbarn förgiftas och dör om några hundra år - vi har ju i alla fall pengar nu". Ett förbud mot en kemikalie som bevisats skadlig för hälsan kan enligt en rättvise- och skälighetsparagraf, FET, i avtalet exempelvis betraktas som ett brott och underlag för stämning. Hur justifierar man ett sådant beteende - dels för allmänheten, men också för sig själv?

Tyvärr är det här inte en enskild händelse, bara ett exempel. I oktober 2012 fick oljebolaget Occidental Petroleum rätt när de stämde Ecuador, och tilldömdes ett skadestånd på 1,77 miljarder dollar, som Ecuadorerna snällt fick hosta upp. Allt tack vare att regeringen beslagtagit alla företagets oljetillgångar i landet - efter att företaget själva brutit mot lagen och ingått kartell med ett annat företag.
Ett annat exempel är det nederländska företaget Achmea som stämde Slovakien för regeringsbeslutet att hälso- och sjukvården ska bedrivas utan vinstintresse. Företaget har förresten nyligen vunnit.

Med TTIP kan sånt här bli vardag. Regeringar och styren kan komma att avstå ifrån att ta beslut som gynnar mänskligheten på grund av att de räds stämningar. På det här sättet förskjuts den politiska makten. Det blir storbolagen som sitter på den yttersta beslutandemakten. I det långa loppet hotar handelsavtalet demokratin.

Så vem avgör då? Vem avgör vilken sida i en tvist som får rätt? Jo, speciella av ISDS utsedda skiljedomstribunaler (som alltid är hemliga), där de tre skiljedomarna plockas ur en mindre grupp privatister - inte sällan högt uppsatta människor inom näringslivet med stora egna ekonomiska intressen. För själva förfarandet med skiljedomstol är mycket dyrt - för alla inblandade parter utom just tribunalen, som själva får del av kakan. Och i alla hittills avgjorda tvister mellan stater och företag har endast 15 olika skiljedomare avgjort 55 % av målen. Denna lilla grupp agerar både domare och rådgivare, och bjuder in varandra som vittnen.

Och det riktigt äckliga är att det i avtalet ingår att man också i efterhand kan stämma stater för antivinstförfarande - även för sådant som inträffade innan avtalet trädde i kraft.

Här i Sverige är båda våra två största partier för TTIP. Att Moderaterna är för kommer väl inte som en chock för någon - där har alltid kortsiktig vinst på det individuella planet varit viktigare än solidaritet med människorna vi befolkar den här jorden med. Men att Stefan Löfven för Socialdemokraterna "varmt välkomnar" avtalet, som han sa under Almedalsveckan, sticker ondare. Det här visar ytterligare på den förskjutning åt mitten som politiken tagit på sistone, och det skulle vi kunna ha en hel textvägg till att diskutera om. Men att försöka nå bredd genom att söka sig mot mitten är inte rätt - det är en kompromiss.

Det behövs ju inte direkt sägas - men det hela handlar ju om pengar. Mer pengar åt de som redan har. Och pengar är makt. Men jag ställer frågan igen: Hur justifierar man ett sådant här beteende? Hur somnar man om natten när man vet att man utarmar staters välfärd och bokstavligen stjäl ur fickorna på folk som har det sämre? Girigheten är liksom omättlig. Man har mer pengar än man rimligen kan göra av med under tio livstider.

Men ändå.

Ska man ha.

Hur mår man inuti när man leker omvänd Robin Hood med halva världen, och dessutom vill styra den genom hot? Det är ju inte människor med tomma huvuden som kommit fram till de här avtalen. Men definitivt med tomma hjärtan. Och full plånbok.


Men det finns hopp. Både i USA och Europa gror missnöjet mot avtalet. Fransmännen anordnar demonstrationer och tyskarna mobiliserar medborgarrörelser. Så vad kan vi göra? Det bästa vi kan göra är att inte acceptera. Vi visar att vi inte går med på det här. Vi säger nej. Vi sprider budskapet. Vi skriver bloggar och ritar getter. Vi informerar varann. Vi demonstrerar. Vi säger ifrån.

För det här är fan inte okej.

söndagen den 10:e november 2013

Leif GW


Satt och grejade lite med karikatyrer så här på söndagskvällen när den här mannen dök upp på pappret. Och det är ju aldrig fel.