2011:s bästa album (enligt mig)

2011 är slut, och framför ligger oss en ny tid. Så här dags på året kommer alla de möjliga olika sorters listor och sammanfattningar - och jag ska väl inte vara sämre? Här kommer, i ett inlägg jag skrivit på lite då och då under året, årets 23 (lite oortodoxt antal kanske, men vafan) bästa skivor (enligt mig).

Min gode vän Anders har tillverkat en playlist i Spotify med alla albumen på listan som finns tillgängliga! Den är det bara att öppna här. Han har också gjort en lista över årets bästa album: läs här!


23. Justice of the Unicorns - Animals will be Stoned

Justice of the Unicorns är Brooklynbandet som spelar psykadelisk indierock av ypperlig kvalité. Animals will be Stoned ser ut som någon sorts heavy metalskiva från sent åttiotal, men skenet bedrar. Skivan bjuder på stämningsfylld och somrig indie och även om det låter mer mainstream än föregångaren och debuten Angels with Uzis så börjar bandet också få ordentlig kläm på melodier och hur jag tror de vill låta. Texterna är rappa, och har ofta alternativa religösa tolkningar. De båda sångarnas röster (Russell “Rusty” Dungan och Yasmin Reshamwala) kompletterar varandra fantastiskt och båda har fina falsetter. Ofta är allt som krävs för en bra låt en riktigt bra falsett. Se till att lyssna på dom innan dom blir riktigt stora, för det lär hända när som helst. Rekommenderas varmt till indielyssnare.

Bästa spår: Stairway to Hell

Spotifylänk till albumet.

22. Oh No Oh My - People Problems

Oh No Oh My är indiebandet som först kallade sig "The Jolly Rogers" men bytte till nuvarande namn efter att blivit inspirerade av The Robot Ate Me;s låt med samma namn, som jag skrev om här. Men Oh No Oh My låter ingenting som inspirationskällan. Det här är lågmäld, melodiös indie - inte alls den kakafoni av ljud och slumpmässiga slag på instrument som speglar The Robot Ate Me. Men det är bra ändå. Småtrevligt i all sin lågmäldhet, så att säga. Definitivt inget eget sound, men det är trevligt att lyssna på. Jag kan tänka mig att bandet om ett antal skivor har växt så pass att de låter mer eget. Nu låter de som en feg blandning av Death Cab for Cutie och The Boxer Rebellion. Men som sagt, bra nog för att vara med på listan. Och sen har de ju en av årets fränaste artwork.

Bästa spår: There Will Be Bones

Spotifylänk till albumet.

21. Seeker Lover Keeper - Seeker Lover Keeper

Seeker Lover Keeper är en australiensk supergrupp bestående av Sarah Blasko, Sally Seltmann och Holly Throsby som bildades under 2011. De tre kvinnorna har sedan tidigare olika musikprojekt i form av solokarriärer och band, men tyckte det kunde vara fräsigt att göra något tillsammans. Och bra blev det, jävligt bra. Jag var sedan tidigare frekvent lyssnare av Sarah Blaskos musik och har efter den här skivan även börjat lyssna på de andra två. I Australien är de tre musikskaparna rejält stora, och därför var förväntningarna på det gemensamma albumet höga. Vad jag förstår infriade de dock alla löften, och jag tror ingen är besviken. Debuten är så bra och känsligt det bara blir. Lätt, mysig och eftertänksam pop som vem som helst kan tycka om. Skivan är extremt välkomponerad utan att kännas det minsta överarbetad. Trots ett fåtal något svagare spår känns albumet snarare väldigt naturligt, och trion levererar utan att ens försöka med några höga pretentioner. Bäst är låten där gruppnamnet besjungs, Theme I.

Bästa spår: Theme I

Finns inte på Spotify.

20. Coldplay - Mylo Xyloto

Jomenvisst. Mylo Xyloto är bra. Knappast årets bästa skiva, men fullgott en väldigt kompetent sådan. Coldplay har egentligen utvecklats lite för mycket åt pophållet för min smak, och med Viva la Vida försvann för mig mycket av det jag associerade till bandet. Mylo Xyoloto är knappast en återgång till forna rötter, utan snarare en utveckling av popgrejen. Men nu, efter att kniven redan sitter i ryggen, så gör det inte så mycket. Äsch - jag tycker bra om albumet. Om man tänker sig att det vore ett helt annat band som släppt skivan som sin debut så vore den fantastisk. Och några riktigt tråkiga låtar till trots hamnar vi ändå på plussidan när vi räknar ner. Lyssna på det, det är faktiskt inte så tokigt.

Bästa spår: Hurts Like Heaven

Fjollorna vägrar Spotify. 

19. Seasick Steve - You Can't Teach an Old Dog New Tricks

Jo, men lite äcklig gubbrock ska vi nog kunna klämma in här också. Seasick Steve är en gammal gubbe med en halvmeters hillbillyskägg, hängslebyxor och odalkeps. Han spelar gubbrock. Men en lite småförbannad, arg variant. Hans texter handlar ofta om vardagliga saker, och lyriken vinner inga nobelpris direkt. Musiken är inte heller särskilt originell utan låter egentligen som gubbrock gör mest.

Men jag är skitsvag för det. Seasick Steve är fan den stenhårdaste gubben med gitarr och keps i alla fall jag känner till. Om ni inte tänker lyssna på hans musik så kan ni åtminstone göra er själva en tjänst och bildgoogla honom. Han ser störtskön ut.
   

Bästa spår: You Can't Teach an Old Dog New Tricks
Spotifylänk till albumet.

18. Thirteen Senses - Crystal Sounds

Med ständig falsettröst besjungs låtarna på Thirteen Senses senaste Crystal Sounds. Gruppen spelar trevlig och lättsmält indiepop som ibland balanserar på gränsen till töntmusik. Ni som tidigare följt min blogg vet att jag inte har mycket att sätta emot när jag hör en riktigt skicklig kastratsångare, och sångaren i bandet har riktigt mycket skill på den fronten. Dock måste jag säga att jag tycker albumet i och med att de två första låtarna är så ruskigt bra lovar lite för mycket. Efter de inledande spåren går både tempo, kvalitet och känsla ner exponentiellt för varje låt. Det är definitivt gruppens svagaste skiva, och jag tycker de låter lite mer ledsna och... urvattnade. Med det sagt är det fortfarande en bra skiva (bra nog för att vara med här, uppenbarligen) - så ingen jättebesvikelse direkt. Men deras första två installationer är bättre.
Kudos dock för seriestyle-artwork <3.

Bästa Spår: The Loneliest Star

Spotifylänk till albumet.

17. Bush - The Sea of Memories

Årets definitivt största händelse för grunge-rock-punk-popen (och antagligen också den enda) måste väl ändå varit Bushs återförening. Senaste skivan kom 2001 och var en totalflopp (dock ska det tilläggas att jag faktiskt diggade den) följt av banduppbrottet 2003. Sedan dess har medlemmarna ägnat sig åt andra saker, och sångaren Gavin Rossdale (som för övrigt är gift med Gwen Stefani) har haft både ett annat band och en solokarriär. Som båda gått rätt illa. Så nu är i alla fall Bush återupplivat, och om det hela var så bra egentligen det vet jag inte. Men resultatet talar för sig självt. Jag måste säga att jag tycker Bush lyckats hyfsat bra med sin nya skiva, och mycket av det gamla, hårda stuket ligger kvar - även om bandet försökt adaptera sig litegrann till 2011 och också har några popigare låtar (med ganska dåliga syntslingor). Ändå blir nya skivan en vinnare, Gavin är tillbaka och han låter precis lika skitnödig som han alltid gjort (precis som det ska vara). Om jag bara gillar det för att jag är nostalgisk, det är jag inte helt säker på. Ni som gillar blandningen av mjukt och hårt á la 30 seconds from Mars tycker jag verkligen ska ta sig en lyssning. Bush är betydligt bättre.

Bästa spår: The Sound of Winter 

Spotifylänk till albumet.

16. Tonbruket - Dig it to the End

Dan Berglund känner vi sedan tidigare som "vänstermusiker" och har en diger musikkarriär bakom sig. Mest känd är han kanske för låtarna De Mördades Fria republik och Mina Herrar som räknar profiter (som jag för övrigt efter faderligt inflytande kunde sjunga hela texten på vid fyra års ålder) från 70-talets proggtid. I supergruppen Tonbruket är emellertid all politik borta, och skivan är helt instrumental. De fyra männen i gruppen kommer från rejält olika musiktraditioner, och det hörs på albumet. Det svänger mellan jazz, postjazz och postrock för att i nästa sekund vara psycadelica. Dig it to the end är ett spretigt verk och vinner på sin spetighet. Det skapar energi och rörelse, det river och det sliter, det svängar och det lunkar och det gör det allt samtidigt. Det skall dock sägas att albumet kräver sin lyssnare - det kräver att du ger det din fulla koncentration. Om du bara sätter på skivan som bakgrundsmusik är det inte säkert du uppskattar den alls, men om du däremot riktar den din fulla uppmärksamhet finns en hel värld av musik och känslor att tjäna.
Dessutom; jävligt stilig artwork.

Bästa spår: Decent Life

Spotifylänk till albumet.

15. Foo Fighters - Wasting Light

Citatet "Keeping rock alive since 1994" är för Foo Fighters ingen överdrift - de är kanske världens just nu största rockband, och det vore en ren skymf att inte ha med deras sjunde studioalbum på listan. Grabbarna börjar så smått att hamna i övergångsåldern, men saktar inte ner för det. Tvärtom, skivan är istället en återgång till forna rötter - nämligen The Color and the Shape, deras antagligen bland fans bäst erkända skiva. Det var också sedan den skivan som kom 1997 jag började lyssna på dom - så den här skivan håller jag högt. För här visar Foo den sida av dom som tonats ner de senaste åren. Den förbannade, fullständigt vansinniga och humoristiska sidan. Och visst är det bra. Jävligt bra till och med. Foo Fighters håller än, och kommer antagligen hålla ett bra tag till.

Bästa spår: White Limo

Spotifylänk till albumet. 

14. Upcdowncleftcrightcabc+start - Calaveras


Upcdowncleftcrightcabc+start. Säg det tio gånger snabbt. Jag antar att jag inte direkt behöver tala om vilken genre det rör sig om, för på något sätt är det bara ett post-rockband som kan komma undan med att heta något dylikt.
Skivan är en av tre post-rock skivor som ryms på denna lista, och ett måste om man vill ha lite bra post-rock från 2011.
Egentligen finns det inte mycket mer att säga - det är post-rock liksom. Och det är bra som fan.

Lyssna.

Bästa Spår: Christmas '86

Finns inte på Spotify.

13. Death Cab for Cutie - Codes and Keys

Frontmannen Ben Gibbard (som har en av indievärldens bästa röster) har sagts vara nya generationens John Lennon, vad gäller lyrik. Så, det är ju inte helt utan förväntningar när man för första gången lyssnar på Washingtonbandets nya skiva, som är den åttonde i ordningen. Tyvärr får jag inte samma känsla av eufori när jag lyssnar på DCFC längre, och många gånger känns det som att de tappat stinget, eller redan nått sin kulmen. Med det sagt, är det fortfarande ett bra album. Förra skivan, Narrow Stairs, kallades en mellanskiva och nog känns det som att Codes and Keys går i dess fotspår. Den lyfter inte på samma sätt som tidigare installationer, och det känns som att det saknas lite glöd. Dock finns det undantag. Den fantastiska Doors Unlocked and Open är en underskön flashback av det DCFC som varit och hade utan vidare platsat på Transatlanticism, skivan jag håller allra högst. Home is a Fire är en riktigt härlig smygis till öppningslåt och förstasingeln You are a Tourist har definitivt sina stunder. 

Det kan låta som att jag jag totalsågat skivan här nu bara för att jag inte är eld och lågor över den på samma sätt som jag önskat, men se det snarare som att förväntningarna på amerikanerna varit enorma, och möjligen att deras storhetstid är förbi. Det är inget dåligt album, det är ju ändå med på tjugo-i-topp.

Bästa spår: Doors Unlocked and Open

Spotifylänk till albumet.

12. Melissa Horn - Innan jag kände dig

Melissa är så jävla ledsen. "Jämmer och elände" skulle skivan likagärna kunna heta. Hon är bara 24 år men på hennes texter låter det redan som hon gått igenom ett flertal misslyckade äktenskap och haft en medelålderskris. Men det är vackert - fruktansvärt vackert. Hennes dagbokslika texter tar på djupet, och det finns en hel del igenkänningsfaktorer i hennes välkomponerade, tragiska texter. Du kommer definitivt att bli berörd av Melissas senaste skiva, men om du letar efter något glatt eller något som inger hopp ska du titta åt ett annat håll. Vill du däremot ha lugna, vackra låtar att gråta till, att lyssna på efter ett uppbrott eller bara finna tröst i att fler än personer än du har ett helvete så ska du definitivt lyssna på Horn. Jag kan tänka mig att vissa personer bara tycker att hon är en gnällig bitch - men det är faktiskt så mycket mer än så. Hon fångar så mycket i sin musik.

Bästa Spår: Den som bländats av ljuset

Spotifylänk till albumet.

11. White Lies - Ritual

White Lies är ett indierockband på framfart. Med debuten To Lose my Life slog bandet igenom på hög nivå och fick vara förband åt storheter som till exempel Coldplay - och gör man en sådan skiva som första anhalt så gör man automatiskt en uppföljare ännu svårare än den redan är. Ritual har i mångas ögon misslyckats, många tycker att den är "helt okej", och jag tycker den är skitbra. På nya skivan används mer synthar än tidigare, och jag tycker det känns helt rätt. Samtidigt har de behållit den mörka sidan av sina låtar och texter, och på vissa ställen är det riktigt deprimerande - på ett bra sätt. Skivan saknar dock den sammanhållning den första hade, men jag tycker ändå White Lies har klarat av den andra svåra skivan med bravur. Nu ser vi framemot den tredje.
Men jävlar vad tråkiga de är live. Man kan lika gärna tejpa upp en bild på dom och sätta på skivan i en bergsprängare och sitta och titta på det.

Bästa Spår: Holy Ghost

Spotifylänk till albumet.

10. The Decemberists - The King is Dead

Det görs alldeles för lite folk indie. Men tack och lov då för The Decemberists som hör till genres absolut bästa band. De börjar bli gamla i gamet nu, och deras sjätte studioalbum följer mera ett klassisk skivkoncept. Det är tio bra låtar på en skiva, helt enkelt. Med förra skivan ville de experimentera lite och gjorde en temaskiva med en historia som gick att följa genom hela albumet - och det gick väl lite sisådär. Den  är väl okej som helhet, men har egentligen inga bra låtar. Men det har The King is Dead. Sångaren Colin Meloy har som grädde på moset en av de fränaste och mest karakteristiska rösterna idag, och jag lyssnar även mycket på hans soloprojekt - som även det varmt rekommenderas.

Bästa spår: Calamity Song

Spotifylänk till albumet. 

9. Explosions in the Sky - Take Care, Take Care, Take Care

Mycket post-rock är egentligen stöpt ur samma form, och har en tendens att låta likadant. Inte för att det är en dålig form, utan det mesta är ju också bra, men ibland är det svårt att skilja banden åt. Explosions in the Sky har emellertid ett eget säruttryck. Kanske är det för att jag lyssnat mycket på gruppen i fråga, men jag tycker det hörs när det är EitS som spelas. Extremt melodiösa slingor blandas med råbarkade, hårda partier som skriker av smärta. Det är på djupet. Total musikextas.

Även om albumet känns aningens kort så är det ändå gjort på samma recept som tidigare skivor av gruppen. Fem-sex låtar brukar vara EitS-standard, och på det sättet lär man känna låtarna på ett annat sätt än om man mosar in femton tolvminutersspår på samma platta. Känns det hårt att slänga ut 150 spänn på sex låtar så får man ändå trösta sig med detta; kvalitet före kvantitet. Take Care, Take Care, Take Care är bedrövligt bra.

Bästa spår: Last Known Surroundings

Spotifylänk till albumet.

8. FantomenK - The Massacre

"Äntligen!" Så tänkte jag när min vän Anders tipsade mig om FantomenK. Och äntligen har vi fått en värdig efterträdare till Instant Remedy. Som dessutom också är svensk! Kanske är svenskar extra bra på chipmusik? Hursomhelst är FantomenKs The Massacre ett alldeles förträffligt exempel på chipmusik i världsklass. Är termen helt ny för dig så kan man sammanfatta soundet som "Tv-spelsmusik". Det är bitpop. Och fan vad bra det är. Skivan är som en liten glad guldbit som det bara är att plocka fram och dansa till. Simon Norberg, som han heter, har med sin musik också vunnit mer mark på youtube då hans musik använts i diverse intron till spelrecensioner och dessutom i en av de skönaste videorna som finns att se på internet: kika här. I många av låtarna haglar det också av sköna referenser till svunna tider - bland annat återanvänder han den numera klassiskt sunkiga Vanilla Ice-låten Ninja Rap från Teenage Mutant Ninja Turtles II: Secret of the Ooze. Då myser man.
Är du också ett fan av digital musik är den här skivan definitivt något för dig.

Bästa spår: Audio Avenue

Spotifylänk till albumet.

7. Mogwai - Hardcore will never die, but you will

Visst är det alltid stort när ett av postrockens största namn släpper nytt. Jag var själv väldigt exalterad när jag i februari införskaffade Mogwais senaste skiva Hardcore will never die, but you will. Det har nästan blivit en grej inom postrocken att döpa låtarna till konstiga, underfundiga eller rent banala saker. Som till exempel George Square Thatcher Death Party eller You're Lionel Richie som båda återfinns på skivan. I och med att låtarna oftast inte har några lyrics så känns det som att man kan döpa dom till vad som helst. Dock sätter det ju en viss prägel på låten, vad man väljer för titel. Och jag tycker Mogwai lyckas väldigt bra med balansgången mellan något som bara är en cool titel och en stämningssättare. Albumet är förstås skitbra. Mogwai kan man lita på. Vissa låtar kan dock behöva lite mer än en lyssning för att riktigt uppskattas, och på den här skivan experimenterar bandet faktiskt lite med vocals på vissa låtar. Det kan man tycka vad man vill om, och jag gillade det inte till en början - men det växer på en. Ge Hardcore will never die, but you will en chans, och du kommer bli uppslukad.

Bästa spår: You're Lionel Richie

Spotifylänk till albumet.

6. Anna Ternheim - The Night Visitor

Anna Ternheim gör mjuk, melodiös melodramatisk musik som inte lämnar någon oberörd. Enligt egen uppgift var hon inte ens säker på att hon skulle göra en fjärde skiva - hon kände sig egentligen ganska nöjd med de tre hon tidigare presterat. Men vi får nu så här i efterhand tacka henne för att hon ändå valde att fortsätta, för det är bara att konstatera att Anna har gjort det igen. The Night Visitor är ett mästervek. Albumet bryter dock av lite från de tidigare skivorna - här är Anna ännu mer avskalad, och många låtar består bara av hennes egen fantastiska röst och en akustisk gitarr. Vissa låter andas till och med lite ledsen country - och i det här fallet är det ingen nackdel. Ternheims röst och lyrik passar alldeles utmärkt tillsammans med en ensam pall och gitarr en mörk kväll på det lokala utestället. För varje gång jag sett henne live har hon gått mer och mer åt den här, avskalade och ensamma stilen så det verkar som att hon med den här skivan hittat hem litegrann. Och vi som åhörare får följa med.

Bästa spår: Solitary Move

Spotifylänk till albumet.

5. Feist - Metals

En av årets kanske bästa omslagsdesign står Leslie Feist, bättre känd som Feist för. Och själva skivan är helt fantastisk. Leslie har likt Anna Ternheim en väldigt speciell och originell röst, som gör att man direkt känner igen den. Nu kan jag ju inte precis kalla mig Feist-hardcore-fan, för jag började lyssna på henne för typ fem år sen när jag hörde My Moon My Man på radion, men jag tänkte ändå uttala mig som om jag visste det mesta om henne: Metals kan vara Feist starkaste hittills. Albumet håller ihop på ett sätt vi inte sett tidigare, och har dessutom en rad kraftfulla låtar som utan vidare kan stå ensamma.
Ett riktigt, riktigt vackert album.

Bästa Spår: Graveyard

Spotifylänk till albumet.

4. Editors - You are Fading I-IV

Under 2011 släppte Editors en box med sina hittills tre släppta fullängdsalbum; debuten The Back Room, den FANTASTISKA uppföljaren An End Has a Start samt den tredje skitskivan In this Light and on this Evening (där de tyckte det var en skitbra idé att helt ändra sound). Men med i boxen fanns en liten anspråkslös samling skivor (4 stycken) med namnen You are Fading I t.o.m. IV. Skivorna innehöll gruppens b-sidor, och låtar som på andra sätt inte hållit måttet för albumsläpp, de samlat på sig under åren. Kanske känns det lite konstigt att ha med en b-sidessamling på en sådan här lista - men faktum är att det är en såinihelvete kompetent samling b-sidor att allt annat bara vore ännu konstigare. Jag älskar Editors. De är fan för bra.

Bästa Spår: No Sound but the Wind

Finns inte på Spotify.

3. The Boxer Rebellion - The Cold Still

The Boxer Rebellion har gjort sig ett stort namn inom indierocken. Och frågan är om de kanske inte är ett av de allra bästa banden inom genren just nu. Med varje skivsläpp fortsätter de att övertyga utan att upprepa sig, och The Cold Still är inget undantag. På skivan blandas vemodigheter med regelrätta upbeatsindielåtar som antingen gör en så glad att man vill dansa eller så känslomässigt rörd att man vill gråta. Definitivt ett av de band som berör mig allra mest. Jag är ju så otroligt svag för falsettsång, och när man på det här viset blandar det med så fantastisk melodiös musik så kan man fan inte gömma sig nånstans. Med risk för att låta som världens tönt säger jag att "musiken går rakt in i själen". Men det är faktiskt så det känns.
Ska du bara ha en indieskiva i år, så föreslår jag den här. Mycket lite slår den.

Bästa spår: Locked in the Basement

Spotifylänk till albumet.

2. Moonface - Organ Music Not Vibraphone Like I'd Hoped

En av årets absolut bästa skivor står Spencer Krug, som vanligtvis syns som en av två frontmän i Wolf Parade (och Sunset Rubdown, Swan Lake och Frog Eyes) för. Moonface är hans helt egna projekt där han får uttryck för sina ambitioner i full utsträckning och vågar testa nya gränser. Skivan är definitivt annorlunda mot vad han gjort tidigare, men Spencer Krug-fans kommer ändå att känna igen sig. Soundet är lite svårt att beskriva, men skivan har vid ett tillfälle blivit tilldelad genren "Spencer Krug shits on British techno". Och visst är det elektroniskt, och visst äger skivan det mesta annat på marknaden i år, trots att den inte är längre än fem spår. Men vem kan säga nej till att lyssna på såna klassiker som Return to the Violence of the Ocean Floor eller Shit-Hawk in the Snow? Det är en fantastisk skiva, och den kan gå på repeat om och om igen. Har du svårt för den så rekommenderar jag att du lyssnar på något annat av Spencer Krugs projekt först, och sedan ger dig på det här. För Spencer Krug ska man lyssna på, så är det bara.

Bästa spår: Whale Song (Song Instead of a Kiss)

Spotifylänk till albumet.

1. Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver

Årets bästa skiva är den dubbelsjälvbetitlade Bon Iver, Bon Iver av Bon Iver. Skivan karaktäriseras av Justin Vernons mjuka, melankoliska melodier och fantastiska kastratsång. Det är svårt att inte falla pladask för Vernons modstulna, men ändå ack så vackra och hoppfulla texter. Lyrik och melodi i perfekt samklang på en skiva som bäst avnjuts som en helhet. Underbar som arbetsmusik såväl som för avslappning och bakgrundsmusik. För att inte tala om hur najs det är att bara sätta på skivan och gråta en skvätt.

Jag skulle kunna fortsätta rabbla superlativ, men det känns på något sätt onödigt. Albumet talar för sig själv. Varje låt på skivan sägs representera en plats - och stämmer låtarna in det minsta lilla på platserna i fråga vill jag besöka allihop.

Bästa spår: Holocene
Spotifylänk till albumet.