Jag hade faktiskt inte tänkt att göra någon lista i år, just på grund av att det tar för mycket tid. Men nu när året börjar rulla mot sitt slut så pockar ändå musikintresset på så pass mycket att jag helt enkelt inte riktigt kan låta det vara. Oavsett om ni håller med mig eller inte, här är årets 22 bästa album.
Är det så att jag missat några (för det händer ju - i fjol glömde jag
Kapten Röd och i förfjol
Wolf Parade tex) eller om ni har andra tips på bra musik från året som gått får ni gärna skriva en kommentar och berätta.
I år har jag istället för att göra separata spotifylänkar gjort en playlist där alla albumen på listan finns med. Den hittar du
här. Jag har också gjort en kortare variant med bara de bästa spåren från varje skiva, om man hellre vill ha något mer lättsmält eller testa lite. Den finns
här.
Innan vi drar igång vill jag allra först bara adressera årets
största besvikelser. För att kvalificera in i den här kategorin krävs det att jag lyssnat på bandet förut, att jag sett framemot den nya skivan - och därpå blivit rejält snopen.
- Här finner vi i år den extremt urvattnade skitskivan Mirage Rock med den annars extremt kvalitativa gruppen Band of Horses. De låter som en blek kopia av sig själva, totalt oinspirerat och skittråkigt.
- Några andra som också kunde gjort bättre ifrån sig är Muse med deras 2nd Law. Frågan om "vad fan som hände" är mer än berättigad. Skivan är glättig och har stundtals nästan disco-vibbar. I en låt gör de dub-step med "riktiga" instrument (hård grej, men egentligen inte särskilt mycket mer utöver det). Enda låten som faktiskt är värd att lyssna på är den absolut sista, den mycket vackra och instrumentala 2nd Law: Isolated System.
- Måste också passa på att ge en känga till Bear in Heaven, som var med på den här listan för två år sen, men i år inte ens kommer i närheten. Intressant och spännande experimentell halvelektronisk musik har blivit tråkig, fadd mainstreampop på senaste I Love You, It's Cool.
- Om man får tillåtas vara lite småbesviken på Sigur Rós, så måste jag också säga att jag är det. Nya Valtarí är faktiskt ganska... tråkig. Fan. Egentligen är det inget dåligt album, det är bara inte heller särskilt... speciellt. Eller fantastiskt. Bara bra. Kanske har man lite för höga krav på islänningarna - mycket beroende på att de nästan lyckats överraska och toppa sig själva med varje nytt släpp. Tydligen håller de dock redan på med en ny skiva som ska släppas under 2013. En skiva de beskriver som en "anti-Valtarí", med ett nyare sound. Det känns ganska spännande tycker jag.
- Litegrann måste jag också tillåtas undrar varför i hela Hissingen Mogwai väljer att släppa en ganska avmättad remix på förra skivan, som hamnade på listan i fjol. Det enda fräsiga med nya A Wrenched Virile Lore är att det nästan är ett anagram av förra Hardcore Will Never Die, But You Will, förutom ett förlupet 'd'. Den skivan kan man gott skita i.
Så, nu när det är ur världen kan vi fokusera på allt bra som faktiskt dykt upp under året. Vi börjar uppifrån och räknar nedåt till ettan - ni fattar. Då kör vi.
22. Caspian - Waking Season
Vi sparkar igång listan hårt med senaste plattan från postrockarna
Caspian. Skivan är hela tio spår lång, men några av låtarna är faktiskt inte mer än 3-4 minuter, vilket är ganska ovanligt för ett postrockband. Och det kan tyckas att vissa av spåren faktiskt hade kunnat få vara minst dubbelt så långa - enligt mig är postrock som bäst när det egentligen är en enda lång sammanhängande slinga. Därför känns skivan på några ställen lite avkapad - men för er som är relativt nya på soundet kommer
Waking Season fungera utmärkt som inkörsport. Som bäst tycker jag själv dock att skivan klarar sig på fantastiska 10-minutersbrötaren
Gone in Bloom and Bough, som panorerar över många olika känslostämningar under låtens gång - och slutar på ett ledsamt, frågande sätt. En relativt lättsmält skiva - och inget fel i det egentligen. Tror alla har något att hämta i den här releasen.
Bästa spår: Gone in Bloom and Bough
21. The Hives - Lex Hives
Ja, vafan. Nånstans måste man ju få ha en guilty pleasure. Jag blir så löjligt jävla pepp av Hives musik, särskilt när den börjar låta så här garagigt trashig igen. Förra skivan var också bra, men vittnade om att Hives var påväg mer åt mainstreamhållet - med tillochmed en hiphop-influerad (!) låt. Och de gjorde något snedsprång med Timbaland och ja - fy fan - pannor lades i djupa veck. Därför är den här skivan en frisk fläkt med en antydan till en återgång mot forna rötter. Kanske är det färre spår som sticker ut som starka individer, men som helhet är den klart kompetent. Precis som vanligt kan det dock efter en hel skiva kännas vansinnigt tjatigt. Som allra bäst är det när det gungar på gränsen till en hård jävla Lou Reed.
Bästa spår: I Want More
20. Kent - Jag är inte rädd för mörkret
Ja, jag lyssnar fortfarande på Kent. De är fortfarande bra. Åtminstone
ganska bra. Bra nog för en plats här i alla fall. Faktum är att öppningsspåret
999 är ett av de bästa de gjort sedan
Mannen i den Vita Hatten. Men, och detta är ett allvarligt men, resten av skivan håller inte alls samma kvalitet. Man luras att tro att Kent skippat trummaskinen och syntarna i och med öppningslåten (ja, jag är Kent-puritan), men sedan fläskas det på i samma känsla som det gjordes vid vägskälet
Tillbaka till Samtiden. Men visst, albumet som helhet är inte dåligt. Dock är det ganska spretigt, men det finns en hel del gyllene spår. Tyvärr finns det också några riktiga jävla bottennapp, som supertjatiga
Tänd På och genomruttna
Hänsyn. Men låtar som Chtulhu-inspirerade
(hoppas jag iaf)
Petroleum och
Beredd på Allt gör ändå att albumet håller sig flytande.
Bästa Spår: 999
19. Deadmau5 - >album title goes here<
Årets fullängdare från superproduktiva
deadmau5, som under tiden mellan den här skivan och förra släppt lite låtar då och då - låtar som kommer igen på själva albumet. Så vid tiden för albumsläpp hade man med andra ord redan hört hälften - vilket jag kan tycka är lite trist. Det här resulterar i att jag i princip bara lyssnar på hälften av bombastiska
>album title goes here<, som egentligen är ett relativt solitt släpp. Deadmau5s karaktäristiska drumbeat går igenom på många av låtarna, men han lyckas ändå variera sig. Så gott som alltid när jag lyssnar på de elektroniska tonerna från Joel Zimmerman, som han egentligen heter, tänker jag på när jag och en god vän flera kvällar i veckan under en lång tid själva tillverkade en deadmau5-mask av papier mache till en halloween-fest, ständigt med låtar av artisten i bakgrunden. Kul, kladdigt och minnesvärt. Lite som skivan som helhet.
Bästa spår: There Might Be Coffee
18. Everclear - Invisible Stars
Ett av extremt få band som hängt med mig ända sedan högstadiet.
Jävlar vad länge det känns som att jag lyssnat på Everclear. Sångaren Art Alexakis är en fräsig figur med ett stort hjärta och ett känsligt psyke. Har man följt hans berörande, och väldigt personliga, texter genom åren så kan man hela hans livs historia. Från hans hemska uppväxt utan en far, till broderns självmord och hans eget självmordsförsök, drogmissbruk, ett antal kärlekar, bandmedlemmar och det största i hans liv: döttrarna. När det nu äntligen dyker upp en helt ny skiva, som inte är en remastrad variant av tidigare släpp, var jag skeptisk. Det var längesedan Everclear övertygade. Men nu händer det igen - så det är bara att lyfta på hatten och tacka Art för att man får fortsätta följa med på hans resa. Klassisk melodiös rock, med personliga texter som går på djupet. Och de låter nästan som de gjorde för 20 år sen igen. Det är lite coolt ändå, åtminstone för en som varit med i alla fall halva vägen. Skivan finns tyvärr inte på spotify, så jag lägger in en gammal skiva i listan så får man i alla fall höra hur de låter. Gillar man det så tar man helt enkelt och
köper den här godbiten.
Bästa spår: Jackie Robinson
17. Passion Pit - Gossamer
Passion Pit är en relativt ny bekantskap för mig. Och en jävligt trevlig sådan - en sån man känner direkt att man passar ihop med. Fick det här tipset av en person vars musiksmak fortfarande jag håller som oöverträffad inom min bekantskapskrets,
Professorn. Och Professorn brukar oftast träffa rätt. Passion Pit spelar klassisk indie-pop-rock med en skön elektronisk biton. Bandet började som ett enmansprojekt som spelade in en EP till sin flickvän på alla hjärtans dag. EP:n kom efter det på villovägar och han blev uppmuntrad att fortsätta med projektet i större skala. Idag är de fem stycken och gör helt enkelt skitbra, lågmäld men ändå kaxig indie. Tankarna går okontrollerat till
Death Cab for Cutie - som helt klart måste vara en inspirationskälla.
Bästa spår: It's not my fault I'm happy
16. Divine Fits - A Thing Called Divine Fits
Divine Fits är ett alldeles nytt påfund, en så kallad supergrupp bestående av Britt Daniel (
Spoon), Dan Boeckner (
Wolf Parade) och Sam Brown (
New Bomb Turks). Daniel och Boeckner turas om att sjunga, vilken skulle kunna ge skivan en spretig look. Men faktum är att deras väldigt olika röster och sätt att sjunga passar rättså schysst ihop, och ger skivan en väldigt dynamisk känsla. De lyckas också förvånansvärt bra med att blanda elektronik med "vanlig", analog musik. Både
Spoon- såväl som
Wolf Parade-fans kommer att känna igen sig (
New Bomb Turks-fans kanske inte har mycket att hämta här, dock - och skönt är väl det), och jag tror att det kan tilltala en helt ny publik som varken hört någon av grupperna. Lyssnar du på "bästa spår-playlisten" bör du ge Divine Fits mer än den enda chansen - för jag som gammal Wolf Parade-junkie har valt en Boeckner låt som den bästa - och det kan hända att du (som de flesta andra vad det verkar) gillar Britt Daniels låtar bättre. I så fall rekommenderar jag
Would That Not Be Nice.
Bästa Spår: For Your Heart
15. First Aid Kit - The Lion's Roar
Få kan väl ha missat den
unga svenska systerduon First Aid Kits stora genombrott på
musikmarknaden. Och ingenting märkligt med det - det är ett extremt
kompetent album. Öppnar skyhögt med titelspåret The Lion's Roar och
fortsätter nästan ännu starkare med radiohiten Emmylou. Systrarnas
röster och singer-songwriterblandade halvcountry borde gå rakt in i
hjärtat på vem som helst. Eventuellt kan albumet sägas tappa lite tempo
mot mitten av skivan med några lite svagare spår i följd - men det här
är egentligen nitpicking, för The Lion's Roar är ändå en skiva man kan
lyssna på om och om igen utan att tröttna. Jämfört med deras debutskiva
är The Lion's Roar bättre på samtliga punkter - både melodi- och
lyrikmässigt. Jag tvivlar inte på att deras nästa skiva kan hamna överst
på en sådan här lista.
Bästa spår: Emmylou
14. Feeder - Generation Freakshow
Jomenvisst. Feeder visar att de kan än. Det är ingen hemlighet för någon jag känner att knallar runt på stan med en Feeder-väska (med antagligen blandade reaktioner), och att de under många år varit min favoritgrupp. Ingenting varar dock för evigt - men faktiskt så brukar Feeder hålla någorlunda kvalitet på sina grejer. Nu har de också eget skivbolag, och styr mer själva det håll de vill att musiken ska gå åt. Förra skivan var en återgång till gamla tider (och ganska dålig), den här är en blandning av gammalt och nytt sound (och är ganska bra). Hederlig brit-rock som vågar lite mer. Äntligen har sångaren Grant Nicholas också lyckats med den rakaste låten rörande barndomskompisen och tillika Feedertrummisen Jon Lees oväntade självmord för tio år sen.
Hey Johnny är extremt känslosam för oss som hängt med. Albumet är helt klart värt en lyssning, trots årets löjligaste jävla titel.
Bästa spår: Children of the Sun
13. Bossfight - Caps on, Hats off
Haha. Jag är skitsvag för blip-blop - särskilt när den görs så här otroligt bra. Så mycket känsla, och öronen ringer av nostalgi från NES, SNES och Mega Drive-tiden. Svenskar är minsann grymma på chipmusik. Vem som helst som växt upp med en handkontroll i händerna och vill bli lite glad kan dunka igång den här underbara lilla tingesten. Tillochmed jag, som inte direkt har som favoritsysselsättning att dansa, har svårt att sitta still.
Amazing.
Bästa spår: Jack Russel
12. Of Monsters and Men - My head is an animal
Ett isländskt, relativt nystartat band på fem pers som gör melodiös, trallvänlig indiepop med folkinslag. Fick en låt på en playlist av Professorn tidigare i år, och fortsatte i gott mod att lyssna på hela deras debutskiva från i år. Och visst håller den hög klass, jävlar. Nästan varenda låt har singel-potential. Och lite förvånad blir jag mitt i skivan när
Little Talks dundrar in med sin apglada atmosfär, och jag upptäcker att jag nog hört den här låten förut. På radio. Enligt mig är nog Little Talks den låt som faktiskt är sämst på hela albumet - men det har en tendens att vara så med förstasinglar ibland tycker jag. Tycker absolut att man bör ge det här bandet en chans - för den kvinnliga och manliga sångarens röster matchar varandra perfekt. Och de heter Nanna och Ragnar. Bara en sån sak.
Bästa spår: Dirty Paws
11. Mando Diao - Infruset
Vanligtvis är jag inget större fan av
Mando Diaos ibland ganska trötta rocksound. Det fungerar absolut att lyssna på, men inget jag direkt slänger på hemma. Det är däremot den här skivan. Och den som tror att man hittar mycket av forna
Mando Diao här tror fel. Faktum är att det är ganska vågat av bandet att göra en sådan här helomvändning, när man förut har etablerat sin musik både i Sverige och utomlands som engelskspråkigt dansrock-röj. Den här skivan är lugn, melankolisk och texterna är tonsatta Gustav Fröding-dikter. I en recension jag läste skrev man något superpretentiöst som att de "ger musik åt den svenska folksjälen". Men det stämmer, typ. Det är vackert och annorlunda. Dock tror jag att utländska fans eventuellt kan känna att skivan är tjatig och ganska monokrom. Men behärskar man lite svenska så blir behållningen desto större. Ett applåderat initiativ från dalmasarna.
Bästa spår: Men
10. pg.lost - Key
Årets andra post-rocktitel på listan, personliga favoriterna och svenskarna
pg.lost. De är jäkligt duktiga på sin sak, det måste sägas. Vet inte riktigt om
Key nådde upp till mina förväntningar, men det kan förstås bero på att de var
skyhöga efter förra installationen
In never out. Dock levererar ändå
Key, även om albumet kanske är ett snäpp sämre än släppet 2009. Sju låtar långt öppnar skivan starkt med stänkaren
Spirits Stampede, och fortsätter med utsökta
Vultures. Inget spår på skivan kan sägas vara dåligt, men bäst tycker jag de två längsta (9:19 respektive 13:18) är. Det är här bandet ger sig själva som mest utrymme att ta ut svängarna, i långsamma, pulserande slingor som definitivt påbringar gåshud. Uppbyggnaden i favoritlåten
I am a destroyer är så välgjord att det nästan saknas motstycke. I slutet av låten är man definitivt nöjd. Samma gäller avslutande
Weaver. Kudos också för de alltid lika stilfulla albumomslagen.
Bästa spår: I am a destroyer
9. Hot Chip - In our Heads
Jag har aldrig riktigt fallit för Hot Chips lågmälda indiediscodunk - inte förrän i år. Den här skivan är sjukligt tajt och välkomponerad, varje spår känns som en logisk påföljd av det föregående. Det är lekfullt och ohämmat - och för någon helt ointroducerad till Hot Chip känns det som en klockren start. Även någon som länge lyssnat på bandet, såsom musikgurun Professorn, tycker att skivan är deras bästa sedan
The Warning.
Det finns ingen ursäkt längre.
Bästa spår: These Chains
8. Paul Banks - Banks
Med ett sjukligt stiligt albumcover släpper Interpolsångaren sin
Julian Plenti-pseudonym och kör på sitt eget namn som artistnamn. Och, likt det mesta som Banks vidrör blir det förstås jävligt bra. Banks är en mästare på små melodiösa slingor som på ett bra sätt dröjer sig kvar i huvudet efter låtens slut, och hans speciella röst till det här är förstås ett vinnande koncept. Som soloartist vågar Banks testa mer än vad han ges utrymme till i
Interpol, på gott och på ont. Det här medför att vissa låtar känns geniala, medan andra fortfarande befinner sig på experimentstadiet. Det här var än mer tydligt på förra Julian Plenti-skivan, men det börjar så sakteliga tunnas ut. Banks börjar hitta dit där han vill vara. Och där vill jag också vara.
Bästa Spår: The Base
7. Lars Demian - Svenne tills du dör
Vänstervriden socialistisk vispop med knivskarpa, humoristiska texter är något som Demian brukar leverera lagom till morgonkaffet. Och hans tionde skiva är inget undantag. Nio låtar där trubaduren tar ut svängarna lite extra vad gäller musikackompanjemanget, med både trumpeter, banjos och tubor, och där lyriken vässats till ytterligare. Han sjunger om sig själv som Drottningens hemlige älskare, kritiserar Sveriges närvaro i Afghanistan och ironiserar över ämnen som knark och prostitution. Demian är en mästare på text, lyssna bara på den helt underbara strofen;
Livet är en åktur, med en aspackad chaufför - i en värld som är ett dårhus, där det kvittar vad du gör - och med skit upp till knäna, men med jävligt gott humör - är du född till svenne, du är svenne tills du dör. Skivan är helt finanserad av fansen, efter att Demian snällt bett om pengar på sin hemsida. Jag tror att jag själv bidrog med en tia eller så. Och visst fick man valuta för pengarna. Enligt Demian själv så är samtliga av hans låtar självupplevda - utom en.
Skivan finns inte i sin helhet på Spotify, och ersätts därför i spellistan med den förra - men bästa låten finns åtminstone där.
Bästa spår: Svenne tills du dör
6. Mumford & Sons - Babel
Andra skivan är alltid svår. Och hur skulle Mumford & Sons kunna toppa debutalbumet
Sigh No More? Dessutom har musikstilen de valt, alltså banjo-ukulele-folk with a twist, en tendens att bli tjatig. Att det kanske räcker med ett album.
Och visst,
Babel, är inte lika bra som första skivan - men likväl fortfarande jävligt bra. Och - det allra bästa -
inte tjatig. Det blev jag väldigt glad för, för jag ville höra mer. Och det vill jag fortfarande. De låter i princip exakt likadant som på första skivan, om än kanske lite säkrare på sig själva. Eller fulla av prestationsångest. Gillade du första så gillar du med största säkerhet den här också, trots de kanske något svagare öppningsspåren. När
I Will Wait drar igång som tredje spår skingras alla tvivel.
Bästa spår: Hopeless Wanderer
5. ef - Delusions of Grandeur
Topp fem. Här är det. Årets bästa post-rock, hands down. Och det är tre spår långt. Men jag tvekar ändå inte att ge det här "lilla" albumet toppbetyg. Och halva jobbet görs av titelspåret, nästan nio minuter långa
Delusions of Grandeur. Det är en otroligt välkomponerad låt, med post-rockiga humörsvängningar, efs karaktäristiska viskningslyrik och dessutom en orkesterbackning med bland annat trumpeter. Otroligt episkt låter det, och det är förstås bästa låten på skivan. Kan vara efs starkaste låt någonsin. Spår två fortsätter efs svenska sifferresa och heter
Fem (ett spår på varje skiva brukar döpas efter en siffra). Även den håller hög klass, och den avslutande
I never felt this way before, på elva och en halv minut, är en lika ömsint som episk kärleksförklaring. Ett vansinnigt bra sätt att avsluta en skiva på. Tyvärr ser jag att skivan av oklar anledning är borttagen från spotify (den har funnits där), så ni får hålla till godo med förra skivan - men det är bra det också. Här nedan får ni dock en länk till deras soundcloud, så kan ni lyssna på titelspåret medan ni läser resten av listan här.
4. Metric -Synthetica
Saknaden efter
Rilo Kiley är stor.
Metric låter inte precis som de, men jag får definitivt Jenny Lewis-vibbar av
Broken Social Scene-sångerskan, som är sjukt duktig. De låter som en poppigare variant av en blandning av redan nämnda
Rilo Kiley och
Blonde Redhead, vilket med andra ord är ungefär så bra det bara kan bli. Många av låtarna är lika välkomponerade som medryckande, men det som verkligen gör att skivan sticker ut från mängden är sångerskan Emily Haines drömska och viskande sätt att sjunga som verkligen framkallar rysningar. Skivan håller en väldigt jämn kvalitet rakt över, och det är få spår man kan kalla svagare.
Vem som helst som inte har något emot lite indiedancerock borde prova lite
Metric.
Bästa spår: Speed the Collapse
3. Bo Kaspers Orkester - Du borde tycka om mig
Åh, Bo Kasper. Bo Sundströms texter berör mig alltid på djupet. Kanske är jag bara gubbig - men faktum är att
Bo Kaspers Orkester så gott som alltid levererar kvalitet. Och
Du borde tycka om mig är deras bästa och mest sammanhållna sedan
Hund (2006). Och det är faktiskt få band som låter så här. De spelar någon sorts egen ganska lättlyssnad jazzfunkpop, som kombineras med komplexa, djupa och självutlämnande texter. Jag har få, eller inga, dåliga saker att säga om skivan. Trots extrema motgångar för bandet senaste året, med flertalet nära dödsfall varav en sångarens lillebror (som också nämns i avreageringslåten
Vilket år) så kommer gruppen starkt. Många gånger känns det som att skivan är en del av bearbetningsprocessen, en bit av revanschen.
Bästa spår: Festen
2. Bat for Lashes - The Haunted Man
The Haunted Man är Natasha Khans tredje album under namnet
Bat for Lashes. Skivan är sagd att vara inspirerad från att ha studerat sin egen familjehistoria, som barn till en engelsk mor och en pakistansk far. Och bästa sättet att förstå musiken är nog att lyssna på den själv - men om man måste beskriva den, så skulle jag säga att det låter ungefär som om
PJ Harvey och
Björk fått ett kärleksbarn. Själv är hon förutom en extremt kompetent sångerska, som lätt skickar rysningar utmed ryggraden, multi-instrumentalist och konstnär. Hennes musikaliska karriär kan i mångt och mycket ses som ett stort konstprojekt. Och fyjävlarihelvete vad skicklig och bra hon är.
The Haunted Man är årets näst bästa skiva.
Bästa spår: Winter fields
1. Moonface - With Siinai: Heartbreaking Bravery
Trots att året varit fullt av riktigt kvalitativa musiksläpp råder det dock ändå ingen tvekan om att det här är årets album. Ett av genien bakom
Wolf Parade och
Sunset Rubdown bland andra, Spencer Krugs soloprojekt
Moonface når nya höjder när han slår ihop sig med de finska krautrockarna
Siinai. De gör den påmalande musiken, Spencer sköter lyriken. Faktum är att skivan ligger på en helt annan nivå än resten av albumen på listan och blir solklar etta i år. Från öppnande
Heartbreaking Bravery till fullständigt magnifika avslutningen
Lay Your Cheek on Down är det öronorgasm hela vägen.
Extremt svårt att ledsna på det här albumet, och det har gått på repeat många gånger nu under året som gått.
Bästa spår: Lay Your Cheek on Down
Ett isländskt, relativt nystartat band på fem pers som gör melodiös, trallvänlig indiepop med folkinslag. Fick en låt på en playlist av Professorn tidigare i år, och fortsatte i gott mod att lyssna på hela deras debutskiva från i år. Och visst håller den hög klass, jävlar. Nästan varenda låt har singel-potential. Och lite förvånad blir jag mitt i skivan när Little Talks dundrar in med sin apglada atmosfär, och jag upptäcker att jag nog hört den här låten förut. På radio. Enligt mig är nog Little Talks den låt som faktiskt är sämst på hela albumet - men det har en tendens att vara så med förstasinglar ibland tycker jag. Tycker absolut att man bör ge det här bandet en chans - för den kvinnliga och manliga sångarens röster matchar varandra perfekt. Och de heter Nanna och Ragnar. Bara en sån sak.
Årets andra post-rocktitel på listan, personliga favoriterna och svenskarna pg.lost. De är jäkligt duktiga på sin sak, det måste sägas. Vet inte riktigt om Key nådde upp till mina förväntningar, men det kan förstås bero på att de var skyhöga efter förra installationen In never out. Dock levererar ändå Key, även om albumet kanske är ett snäpp sämre än släppet 2009. Sju låtar långt öppnar skivan starkt med stänkaren Spirits Stampede, och fortsätter med utsökta Vultures. Inget spår på skivan kan sägas vara dåligt, men bäst tycker jag de två längsta (9:19 respektive 13:18) är. Det är här bandet ger sig själva som mest utrymme att ta ut svängarna, i långsamma, pulserande slingor som definitivt påbringar gåshud. Uppbyggnaden i favoritlåten I am a destroyer är så välgjord att det nästan saknas motstycke. I slutet av låten är man definitivt nöjd. Samma gäller avslutande Weaver. Kudos också för de alltid lika stilfulla albumomslagen.
Jag har aldrig riktigt fallit för Hot Chips lågmälda indiediscodunk - inte förrän i år. Den här skivan är sjukligt tajt och välkomponerad, varje spår känns som en logisk påföljd av det föregående. Det är lekfullt och ohämmat - och för någon helt ointroducerad till Hot Chip känns det som en klockren start. Även någon som länge lyssnat på bandet, såsom musikgurun Professorn, tycker att skivan är deras bästa sedan The Warning.
