Lagerkrantz funderar

Idag; på framtiden.

Vad är det som händer i Sveriges politiska klimat just nu? Är det någon sorts klappa-rygg-variant partierna plötsligt börjat köra eller? Mona Sahlin har enligt medierna sagt upp det Rödgröna samarbetet och stängt Vänsterpartiet ute från förhandlingen om Afghanistanfrågan. Miljöpartiet blev dock inbjudna, och både Sahlin och Peter Eriksson har båda gått ut och sagt att det Rödgröna samarbetet är lagt på is - något som Lars Ohly först förnekade, pga. att de inte informerat honom personligen. Han fick veta det via andra källor.
Vafan - är det här riksdagsdagis eller? Och varför avskyr alla Vänsterpartiet? Man får väl ändå hoppas att kommuniststämpeln vid det här laget är borttvättad. Många av S-sympatisörerna vred sig i smärta när V släpptes in i alliansen S och Mp bildat någon månad tidigare (detta skedde 2008). Och borgarna log och tog det lugnt, för de visste att så länge de Rödgröna hänger med V kan de inte vinna.

Och vad säger oss detta? Nu är V i stort sett det enda parti utom SD som står helt ensamt. På varsin kant av politken står de ensamma. I mitten bildas en grå massa av hopklumpad politik. När S och Mp förhandlar med M, C, Kd och Fp borde värderingarna gå åt skilda håll - men istället kommer de överens. Officiellt heter det att det är för att hindra att SD får något som helst inflytande. Och visst, det är väl bra på ett sätt. Men det känns så konstigt ändå att bara någon månad efter valet se Sahlin och Reinfeldt hylla varandra i gemensam förståelse. Man får anta att det här måste kännas konstigt även om man röstar blått.
Jag trodde ändå lite på att Sahlin skulle vara aningen rödare än Persson, men även hon visar sig vara en riktigt gråsosse till slut. Och visst handlar det inte enbart om partiledarna, det är många partier som i sin kärna kryper mot mitten, framförallt på vänster sida. Det blir kanske tillslut så att det egentligen inte spelar någon större roll vad man röstar på, skillnaderna är ändå minimala. Vill vi ha det så?
S gjorde sitt sämsta val någonsin i Sverige, och den främsta orsaken anser de själva är att de inte hade en nog tydlig politisk agenda - och att det är det de ska satsa på till nästa val. Hur de ska lyckas med det är för mig en gåta när de direkt ställer upp på vad Regeringen kommer med, och dessutom bryter upp samarbetet de gick till val på. De har ingen egen åsikt längre. "Vi kommer alltid att komma om Regeringen vill diskutera" sa Sahlin till Expressen i måndags den här veckan.

Puss! Bilden är ett montage

Och hur ska oppositionen kunna vinna valet 2014 om de inte samarbetar med varandra? Nog för att jag är emot ett blockröstningssystem enligt den amerikanska modellen, men som det ser ut nu finns det ju knappast någon annan lösning. Borgarna lär ju inte bryta upp sin allians, och då blir det svårt för ett enskilt parti att få majoritet. Jag menar, Alliansen är ju knappast överens i alla frågor - men en koalitionsregeringen ser ju ut att ändå fungera för dom. Varför man kan samarbeta på blå mark och inte röd är något jag inte tänker spekulera i.

Det är väl knappast någon hemlighet att jag själv är Vänsterpartist och att de för mig är det enda alternativet, några som faktiskt vill göra skillnad. Jag brukar också försöka se saker ur flera synvinklar, och självklart tycker jag inte att personer som röstar annorlunda är idioter. Jag undrar bara vad fan politikerna håller på med nu.

Jag har tidigare knappt skrivit ett ord politik på den här bloggen; för när oppositionen förlorade valet i september gick liksom luften ur mig på något sätt. Sämsta möjliga scenario utvecklade sig när också SD knallade in på Rosenbad, uppbackade av Sexysax-låten från Eurovisionfinalen (varför väljer man en sån låt?). Men nu känns det ändå som luften börjar komma tillbaka, och det är dags att ta nya tag. Fyra år till i opposition.