Advent, i dubbel bemärkelse. Dels var det igår den första advent - dels betyder ju advent som bekant "väntan".
Mitt och brorsans electroprojekt "Forthgone Times" kommer förhoppningsvis i januari vara färdiga med vår skiva To Defeat or Subdue by Force som egentligen skulle blivit klar vintern 2008. Tre år senare har vi plockat upp den lösa tråden, och kanske lyckas vi bunta ihop allt löst material till någon sorts halvokej danselectro.
Nedan kommer en liten julhälsningsvideo från Forthgone Times som jag gjorde för tre år sen, en dag när jag var ensam hemma och kände en enorm tristess, vilket jag tror speglas ganska bra i videon.
Låten i videon heter Route 66 through Oklahoma och är gjord av Forthgone Times.
God jul.
måndag 29 november 2010
söndag 21 november 2010
Ja må han leva!
Igår fyllde min kära bror år, och jag och flickvännen blev bjudna på litet kalas! Mycket trevligt var det, och jag ritade ihop det här lilla porträttet av honom som en liten present.
Brorsan går just nu en konstutbildning på Öland och gör, enligt mitt eget tycke, asfräna grejer. Vi håller på och bygger en hemsida åt honom och hans olika konstprojekt, men den är dessvärre inte klar. Så, ifall man vill se vad han pysslar med just nu, så får man så länge hålla till godo med den här webbplatsen, som är långt ifrån ideal - men åtminstone funktionell.
Grattis igen bror!
Brorsan går just nu en konstutbildning på Öland och gör, enligt mitt eget tycke, asfräna grejer. Vi håller på och bygger en hemsida åt honom och hans olika konstprojekt, men den är dessvärre inte klar. Så, ifall man vill se vad han pysslar med just nu, så får man så länge hålla till godo med den här webbplatsen, som är långt ifrån ideal - men åtminstone funktionell.
Grattis igen bror!
onsdag 17 november 2010
Att kåsera i bild
Det är vad vår uppgift består i just nu. Och jag gillar det, jävligt mycket till och med. Vår sjukskrivne lärare har kommit på en egen benämning för nämnda fenomen; Cartoonspalt. Och visst passar det ganska bra, även om många frågetecken uppstod från början när man läste kursplanen och såg att man skulle lära sig om cartoonspalt. Att det är ett eget påhittat begrepp förklarade saker och ting (tex varför ordet på google endast får 3 (!) träffar).
En av de enligt mitt eget tycke bästa cartoonspaltarna är Jan Berglin och jag beundrar verkligen hans arbete, och så det visar sig att karljäveln har sitt kontor på Högskolan i Gävle, till och med i samma hus som vi sitter i! Och inte en gång har han varit nere och tittat hur vi har det. Men tydligen ser han sig själv inte som någon tecknare, utan som en författare. Kanske har vi anledningen där.
Hursomhelst så har jag kåserat ihop en liten spalt som jag kallar för Gränslandet, och en av sidorna handlar litegranna om alla de fördomar man utsätts för på ett nytt ställe för när man kommer ifrån den bördiga västgötaslätten.
Dessutom håller jag nu på med en lexigrafiuppgift gällande den perfekta koppen kaffe och ett litet hemligt projekt (värt att skriva, eller hur?).
En av de enligt mitt eget tycke bästa cartoonspaltarna är Jan Berglin och jag beundrar verkligen hans arbete, och så det visar sig att karljäveln har sitt kontor på Högskolan i Gävle, till och med i samma hus som vi sitter i! Och inte en gång har han varit nere och tittat hur vi har det. Men tydligen ser han sig själv inte som någon tecknare, utan som en författare. Kanske har vi anledningen där.
Hursomhelst så har jag kåserat ihop en liten spalt som jag kallar för Gränslandet, och en av sidorna handlar litegranna om alla de fördomar man utsätts för på ett nytt ställe för när man kommer ifrån den bördiga västgötaslätten.
 | ||
| Utdrag ur Gränslandet (II). |
Dessutom håller jag nu på med en lexigrafiuppgift gällande den perfekta koppen kaffe och ett litet hemligt projekt (värt att skriva, eller hur?).
tisdag 16 november 2010
16-timmars serie
I våras deltog vi i ett fenomen som kallas för 24-timmars serien, vilket innebär att man sitter 24 timmar i sträck och ritar en serie på 24 sidor, en sida i timmen. Tuschat och klart. Nå, nu tillät inte skolan sådan "tortyr" av eleverna, så vi fick nöja oss med en 16-timmars serie, uppdelat på två dagar.
Ytterligare instruktioner är att man måste komma absolut tom i huvudet, och inte ha några idéer alls. På morgonen innan start ges man en titel som man sedan direkt ska sätta sig ned och teckna till. Och se vart det tar en någonstans. En fantastiskt bra övning, och jag tror jag kommer delta i flera sådana events här genom åren.
Jag fick den något underfundiga titeln Gatukontoret har stängt, och jag tänkte nu visa upp hur den blev här. Den blev dock 17 sidor, men under samma tidsförhållanden. Tidsangivelserna i början och slutet på varje sida har ingenting med serien att göra, utan är bara som referens för hur lång tid det tog att göra just den sidan. Vissa sidor märks det ganska tydligt att man skyndat igenom, hehe. Det är ju något kladdigare än min vanliga stil, men så blir det när man måste jobba snabbt! Även storyn har sina håligheter förstås, men det är kul att se vad man kan komma på bara sådär. Hade det varit en engelskspråkig film det här som kommit till Sverige hade den garanterat hetat Mannen som ville ha ett overheadpapper för mycket.
Jag är tvingad att publicera serien i nio delar, för blogspot verkar inte riktigt haja grejen med en jättelång bild som man kan förstora och läsa. Så sidorna kommer i par. Läs paren från vänster till höger innan ni går ner till nästa rad.
Jag är också mycket inne på att ha ett soundtrack till mina serier, och serier överhuvudtaget (något vi planerar att använda i 7:e Oktober-antologin) - så även den här serien har fått sig en egen låt. Så känner du för det, bränn upp spotify och dra igång Russian Circles - Enter .
Gatukontoret har stängt är tecknat på A4 direkt med flytande tusch.
Ytterligare instruktioner är att man måste komma absolut tom i huvudet, och inte ha några idéer alls. På morgonen innan start ges man en titel som man sedan direkt ska sätta sig ned och teckna till. Och se vart det tar en någonstans. En fantastiskt bra övning, och jag tror jag kommer delta i flera sådana events här genom åren.
Jag fick den något underfundiga titeln Gatukontoret har stängt, och jag tänkte nu visa upp hur den blev här. Den blev dock 17 sidor, men under samma tidsförhållanden. Tidsangivelserna i början och slutet på varje sida har ingenting med serien att göra, utan är bara som referens för hur lång tid det tog att göra just den sidan. Vissa sidor märks det ganska tydligt att man skyndat igenom, hehe. Det är ju något kladdigare än min vanliga stil, men så blir det när man måste jobba snabbt! Även storyn har sina håligheter förstås, men det är kul att se vad man kan komma på bara sådär. Hade det varit en engelskspråkig film det här som kommit till Sverige hade den garanterat hetat Mannen som ville ha ett overheadpapper för mycket.
Jag är tvingad att publicera serien i nio delar, för blogspot verkar inte riktigt haja grejen med en jättelång bild som man kan förstora och läsa. Så sidorna kommer i par. Läs paren från vänster till höger innan ni går ner till nästa rad.
Jag är också mycket inne på att ha ett soundtrack till mina serier, och serier överhuvudtaget (något vi planerar att använda i 7:e Oktober-antologin) - så även den här serien har fått sig en egen låt. Så känner du för det, bränn upp spotify och dra igång Russian Circles - Enter .
Gatukontoret har stängt är tecknat på A4 direkt med flytande tusch.
söndag 7 november 2010
Skit City-Trailer
Jag tog tillfället i akt även jag, precis som några av mina 7:e Oktober-kamrater, att göra en trailerbild för den kommande serien, och antologin. Det ökar ju förstås bara hypen ytterligare, men vi får hoppas att den lever upp till förväntningarna.
Hursomhelst var det kul att rita något helt annat än skoluppgifter igen.
Hursomhelst var det kul att rita något helt annat än skoluppgifter igen.
torsdag 4 november 2010
Lagerkrantz funderar
Idag; på framtiden.
Vad är det som händer i Sveriges politiska klimat just nu? Är det någon sorts klappa-rygg-variant partierna plötsligt börjat köra eller? Mona Sahlin har enligt medierna sagt upp det Rödgröna samarbetet och stängt Vänsterpartiet ute från förhandlingen om Afghanistanfrågan. Miljöpartiet blev dock inbjudna, och både Sahlin och Peter Eriksson har båda gått ut och sagt att det Rödgröna samarbetet är lagt på is - något som Lars Ohly först förnekade, pga. att de inte informerat honom personligen. Han fick veta det via andra källor.
Vafan - är det här riksdagsdagis eller? Och varför avskyr alla Vänsterpartiet? Man får väl ändå hoppas att kommuniststämpeln vid det här laget är borttvättad. Många av S-sympatisörerna vred sig i smärta när V släpptes in i alliansen S och Mp bildat någon månad tidigare (detta skedde 2008). Och borgarna log och tog det lugnt, för de visste att så länge de Rödgröna hänger med V kan de inte vinna.
Och vad säger oss detta? Nu är V i stort sett det enda parti utom SD som står helt ensamt. På varsin kant av politken står de ensamma. I mitten bildas en grå massa av hopklumpad politik. När S och Mp förhandlar med M, C, Kd och Fp borde värderingarna gå åt skilda håll - men istället kommer de överens. Officiellt heter det att det är för att hindra att SD får något som helst inflytande. Och visst, det är väl bra på ett sätt. Men det känns så konstigt ändå att bara någon månad efter valet se Sahlin och Reinfeldt hylla varandra i gemensam förståelse. Man får anta att det här måste kännas konstigt även om man röstar blått.
Jag trodde ändå lite på att Sahlin skulle vara aningen rödare än Persson, men även hon visar sig vara en riktigt gråsosse till slut. Och visst handlar det inte enbart om partiledarna, det är många partier som i sin kärna kryper mot mitten, framförallt på vänster sida. Det blir kanske tillslut så att det egentligen inte spelar någon större roll vad man röstar på, skillnaderna är ändå minimala. Vill vi ha det så?
S gjorde sitt sämsta val någonsin i Sverige, och den främsta orsaken anser de själva är att de inte hade en nog tydlig politisk agenda - och att det är det de ska satsa på till nästa val. Hur de ska lyckas med det är för mig en gåta när de direkt ställer upp på vad Regeringen kommer med, och dessutom bryter upp samarbetet de gick till val på. De har ingen egen åsikt längre. "Vi kommer alltid att komma om Regeringen vill diskutera" sa Sahlin till Expressen i måndags den här veckan.
Och hur ska oppositionen kunna vinna valet 2014 om de inte samarbetar med varandra? Nog för att jag är emot ett blockröstningssystem enligt den amerikanska modellen, men som det ser ut nu finns det ju knappast någon annan lösning. Borgarna lär ju inte bryta upp sin allians, och då blir det svårt för ett enskilt parti att få majoritet. Jag menar, Alliansen är ju knappast överens i alla frågor - men en koalitionsregeringen ser ju ut att ändå fungera för dom. Varför man kan samarbeta på blå mark och inte röd är något jag inte tänker spekulera i.
Det är väl knappast någon hemlighet att jag själv är Vänsterpartist och att de för mig är det enda alternativet, några som faktiskt vill göra skillnad. Jag brukar också försöka se saker ur flera synvinklar, och självklart tycker jag inte att personer som röstar annorlunda är idioter. Jag undrar bara vad fan politikerna håller på med nu.
Jag har tidigare knappt skrivit ett ord politik på den här bloggen; för när oppositionen förlorade valet i september gick liksom luften ur mig på något sätt. Sämsta möjliga scenario utvecklade sig när också SD knallade in på Rosenbad, uppbackade av Sexysax-låten från Eurovisionfinalen (varför väljer man en sån låt?). Men nu känns det ändå som luften börjar komma tillbaka, och det är dags att ta nya tag. Fyra år till i opposition.
Vad är det som händer i Sveriges politiska klimat just nu? Är det någon sorts klappa-rygg-variant partierna plötsligt börjat köra eller? Mona Sahlin har enligt medierna sagt upp det Rödgröna samarbetet och stängt Vänsterpartiet ute från förhandlingen om Afghanistanfrågan. Miljöpartiet blev dock inbjudna, och både Sahlin och Peter Eriksson har båda gått ut och sagt att det Rödgröna samarbetet är lagt på is - något som Lars Ohly först förnekade, pga. att de inte informerat honom personligen. Han fick veta det via andra källor.
Vafan - är det här riksdagsdagis eller? Och varför avskyr alla Vänsterpartiet? Man får väl ändå hoppas att kommuniststämpeln vid det här laget är borttvättad. Många av S-sympatisörerna vred sig i smärta när V släpptes in i alliansen S och Mp bildat någon månad tidigare (detta skedde 2008). Och borgarna log och tog det lugnt, för de visste att så länge de Rödgröna hänger med V kan de inte vinna.
Och vad säger oss detta? Nu är V i stort sett det enda parti utom SD som står helt ensamt. På varsin kant av politken står de ensamma. I mitten bildas en grå massa av hopklumpad politik. När S och Mp förhandlar med M, C, Kd och Fp borde värderingarna gå åt skilda håll - men istället kommer de överens. Officiellt heter det att det är för att hindra att SD får något som helst inflytande. Och visst, det är väl bra på ett sätt. Men det känns så konstigt ändå att bara någon månad efter valet se Sahlin och Reinfeldt hylla varandra i gemensam förståelse. Man får anta att det här måste kännas konstigt även om man röstar blått.
Jag trodde ändå lite på att Sahlin skulle vara aningen rödare än Persson, men även hon visar sig vara en riktigt gråsosse till slut. Och visst handlar det inte enbart om partiledarna, det är många partier som i sin kärna kryper mot mitten, framförallt på vänster sida. Det blir kanske tillslut så att det egentligen inte spelar någon större roll vad man röstar på, skillnaderna är ändå minimala. Vill vi ha det så?
S gjorde sitt sämsta val någonsin i Sverige, och den främsta orsaken anser de själva är att de inte hade en nog tydlig politisk agenda - och att det är det de ska satsa på till nästa val. Hur de ska lyckas med det är för mig en gåta när de direkt ställer upp på vad Regeringen kommer med, och dessutom bryter upp samarbetet de gick till val på. De har ingen egen åsikt längre. "Vi kommer alltid att komma om Regeringen vill diskutera" sa Sahlin till Expressen i måndags den här veckan.
 | |
| Puss! Bilden är ett montage |
Och hur ska oppositionen kunna vinna valet 2014 om de inte samarbetar med varandra? Nog för att jag är emot ett blockröstningssystem enligt den amerikanska modellen, men som det ser ut nu finns det ju knappast någon annan lösning. Borgarna lär ju inte bryta upp sin allians, och då blir det svårt för ett enskilt parti att få majoritet. Jag menar, Alliansen är ju knappast överens i alla frågor - men en koalitionsregeringen ser ju ut att ändå fungera för dom. Varför man kan samarbeta på blå mark och inte röd är något jag inte tänker spekulera i.
Det är väl knappast någon hemlighet att jag själv är Vänsterpartist och att de för mig är det enda alternativet, några som faktiskt vill göra skillnad. Jag brukar också försöka se saker ur flera synvinklar, och självklart tycker jag inte att personer som röstar annorlunda är idioter. Jag undrar bara vad fan politikerna håller på med nu.
Jag har tidigare knappt skrivit ett ord politik på den här bloggen; för när oppositionen förlorade valet i september gick liksom luften ur mig på något sätt. Sämsta möjliga scenario utvecklade sig när också SD knallade in på Rosenbad, uppbackade av Sexysax-låten från Eurovisionfinalen (varför väljer man en sån låt?). Men nu känns det ändå som luften börjar komma tillbaka, och det är dags att ta nya tag. Fyra år till i opposition.
onsdag 3 november 2010
Lagerkrantz rekommenderar II
För tillfället är det lite stiltje i det kreativa skapandet i skolan och mest fokus på skissuppgifter inom lexivision och flashanimationsövningar så jag tar istället tillfället i akt att skapa halvdan electromusik (mer om det senare) och skriva rekommendationsinlägg ingen bryr sig om på bloggen.
Musik.
The National - The Virginia EP (2008)
Årets odebatterat bästa skiva hittills, High Violet, kommer från The National - men jag tänkte jag skulle tipsa om ett annat, ofta missat, guldkorn från gruppen. The Virginia EP, som släpptes mellan de två monsterproduktionerna Boxer och High Violet är avskalad och nära. Här samlar gruppen några av sina bästa b-sidor, liveversioner och också någon ny låt. Och det är bra. Jävligt bra tillochmed.
The Nationals sound är något svårbeskrivet, men det lutar väl åt indierockhållet. Men lugnare. Matt Berningers röst lämnar ingen oberörd.
På EP:n återfinns en liveversion av storhiten Slow Show där gruppen blandar lyrik från nämnda låt och en hel del andra, äldre låtar från deras första skiva. För ett fan är förstås detta ett fulländat extasögonblick. Dessutom finns personliga favoriten Santa Clara (ett namn med många betydelser), en låt som bara växer för varje gång. Jag finner lite svårt att sätta ord på det jag känner inför EP:n, men klart är iallafall att det är en av mina absoluta favoritskivor. Det kan vara något av det finaste The National gjort.
Spotify-länk till albumet.
Film.
Das Leben der Anderen (2006)
De Andras Liv, som den heter på svenska, är en tysk film som utspelar sig i Öst-Berlin under DDR-tiden. Tiden då den tyska övervakningsorganisationen Stasi verkade och följde allt och alla de ansåg vara farliga för samhället på något sätt, DDR-kritiska personer till exempel. Filmen cirkulerar kring tre huvudpersoner - författaren Georg Dreyman, dennes flickvän Christa-Maria Sieland och mannen som utsetts av i hemlighet övervaka paret från vindsvåningen i deras hus; Hauptmann Gerd Weisler. Ulrich Mühe (som tyvärr gick bort 2007) är alldeles fantastisk som den kallhjärtade Stasiagenten som börjar någon sorts förvandling under filmens gång. Jag ska inte skriva för mycket, och ej heller länka någon trailer för att det avslöjar nästan för mycket - utan mitt råd är enkelt; se den bara. Den är jättebra. Utmärkt som både dramaskildring och thriller - jag satt på helspänn filmen igenom.
Spel.
Nelson Tethers: Puzzle Agent (PC)(2010)
Trailer
Puzzle Agent är ett spel baserat på Graham Annable fantastiska teckningar och underliga scenarion. Herr Nelson Tethers som jobbar på FBI:s avdelning för pusselforskning får en dag ett fältuppdrag - han ska åka till den lilla byn Scoggins och undersöka varför suddigumsfabriken där slutat leverera suddgummin. Fabriken var en presidentiell leverantör, och Presidenten börjar få slut på suddgummin.
Det vilar någon sorts Fargo-känsla över spelet. I den lilla byn Scoggins som ligger mitt ute i ödemarken och alltid är full av snö, ser man inte gott på främlingar. Det visar sig också att något större än vad man först trott verkar vara i görningen.
Själva spelupplägget är av klassisk peka-klickatyp, med pusselinslag. Hela tiden ställs man inför pussel av olika svårighetsgrad och får olika poäng beroende på hur bra man klarar dom. Ibland är pusslen nästan lite för svåra, men de går definitivt att lösa om man klurar en stund.
Graham Annables sätt att teckna tycker jag är väldigt härligt och han beskriver så många saker med väldigt enkla medel. Ni kan se trailern för spelet genom att klicka på länken där uppe och här är en liten kortfilm gjord av Graham Annable. Vill ni se mer kan ni alltid gå in på Grahams hemsida; grickle.com
Spelet är en aningens kort och har inte sådär jättemycket till omspelningsvärde - men å andra sidan är det billigt och en jävligt intense förstaspelsomgång! Rekommenderas varmt!
Årets odebatterat bästa skiva hittills, High Violet, kommer från The National - men jag tänkte jag skulle tipsa om ett annat, ofta missat, guldkorn från gruppen. The Virginia EP, som släpptes mellan de två monsterproduktionerna Boxer och High Violet är avskalad och nära. Här samlar gruppen några av sina bästa b-sidor, liveversioner och också någon ny låt. Och det är bra. Jävligt bra tillochmed.
The Nationals sound är något svårbeskrivet, men det lutar väl åt indierockhållet. Men lugnare. Matt Berningers röst lämnar ingen oberörd.
På EP:n återfinns en liveversion av storhiten Slow Show där gruppen blandar lyrik från nämnda låt och en hel del andra, äldre låtar från deras första skiva. För ett fan är förstås detta ett fulländat extasögonblick. Dessutom finns personliga favoriten Santa Clara (ett namn med många betydelser), en låt som bara växer för varje gång. Jag finner lite svårt att sätta ord på det jag känner inför EP:n, men klart är iallafall att det är en av mina absoluta favoritskivor. Det kan vara något av det finaste The National gjort.
Das Leben der Anderen (2006)
De Andras Liv, som den heter på svenska, är en tysk film som utspelar sig i Öst-Berlin under DDR-tiden. Tiden då den tyska övervakningsorganisationen Stasi verkade och följde allt och alla de ansåg vara farliga för samhället på något sätt, DDR-kritiska personer till exempel. Filmen cirkulerar kring tre huvudpersoner - författaren Georg Dreyman, dennes flickvän Christa-Maria Sieland och mannen som utsetts av i hemlighet övervaka paret från vindsvåningen i deras hus; Hauptmann Gerd Weisler. Ulrich Mühe (som tyvärr gick bort 2007) är alldeles fantastisk som den kallhjärtade Stasiagenten som börjar någon sorts förvandling under filmens gång. Jag ska inte skriva för mycket, och ej heller länka någon trailer för att det avslöjar nästan för mycket - utan mitt råd är enkelt; se den bara. Den är jättebra. Utmärkt som både dramaskildring och thriller - jag satt på helspänn filmen igenom.
Puzzle Agent är ett spel baserat på Graham Annable fantastiska teckningar och underliga scenarion. Herr Nelson Tethers som jobbar på FBI:s avdelning för pusselforskning får en dag ett fältuppdrag - han ska åka till den lilla byn Scoggins och undersöka varför suddigumsfabriken där slutat leverera suddgummin. Fabriken var en presidentiell leverantör, och Presidenten börjar få slut på suddgummin.
Det vilar någon sorts Fargo-känsla över spelet. I den lilla byn Scoggins som ligger mitt ute i ödemarken och alltid är full av snö, ser man inte gott på främlingar. Det visar sig också att något större än vad man först trott verkar vara i görningen.
Själva spelupplägget är av klassisk peka-klickatyp, med pusselinslag. Hela tiden ställs man inför pussel av olika svårighetsgrad och får olika poäng beroende på hur bra man klarar dom. Ibland är pusslen nästan lite för svåra, men de går definitivt att lösa om man klurar en stund.
Graham Annables sätt att teckna tycker jag är väldigt härligt och han beskriver så många saker med väldigt enkla medel. Ni kan se trailern för spelet genom att klicka på länken där uppe och här är en liten kortfilm gjord av Graham Annable. Vill ni se mer kan ni alltid gå in på Grahams hemsida; grickle.com
Spelet är en aningens kort och har inte sådär jättemycket till omspelningsvärde - men å andra sidan är det billigt och en jävligt intense förstaspelsomgång! Rekommenderas varmt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)