För några få filmer mer

Nu tar det på det. Inte många kvar. Filmer med Clintan, alltså.

Det är väl ingen hemlighet att jag har en fäbless för Clint Eastwood, och mer än en gång har det påpekats om mitt "Clint-altare" (min bror myntade uttrycket) i filmhyllan. Men nu tar det alltså på filmerna; av Clintans 47 större produktioner har jag sett 42. Fyra filmer och en dokumentär kvar, sen är cirkeln sluten. Och snart kan jag bocka av ännu en från listan, då jag efter mycket om och men lyckats få tag på Häxorna (La Streghe), en italiensk film som gjordes av Mauro Bolognini mitt emellan För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule. Den verkar fantastiskt dålig.

Jag slängde ihop en snabb blyertsbild som började som Clint och slutade som någon helt annan, medan jag såg på slutscenen i Den gode, den onde, den fule. Sedan slängde jag lite färg på den, mycket för att prova mig fram. Man saknar sina oljefärger när det kommer till sånt här.

Sen finns det ju förstås de mer obskyra Clintangrejerna (som typ Giftspindeln där han är med i typ åtta sekunder två minuter före slutet) och Rawhide, men sånt tar vi sen.

Som avslutning tänkte jag bjuda på en av de skönaste dialogerna ur Sudden Impact, den fjärde Dirty Harry-filmen (ett måste för en filmälskare). Håll till godo.

JAGET i Bild & Bubbla 188!

I nya Bild & Bubbla 188 så recenseras Piazzolla, Krantz och Fornstedts nya fanzine JAGET, som är det andra i den psykodynamiska trilogin som i maj 2012 kommer avslutas med ÖVERJAGET som jag skrev om i förra inlägget.
Och efter Mikael Sols supersågning av DETET hade vi inte direkt några höga förväntningar på recensionen av JAGET som vi fick höra skulle komma med i septembernumret. Dock blev vi väldigt ärade och glada över att Bild & Bubblas nya recensent Stef Gaines valde att recensera oss överhuvudtaget. Och resultatet är... typ bra. Det är en jävligt rolig recension och jag skrattade gott över hur hon beskriver serierna i fanzinet.

Läs och döm själva:

Som Martin skriver om här, så är placeringen av bilden från vårt fanzine alldeles fantastisk. Mitt emellan två lite samhällskritiska fanzine som faktiskt har något att säga, står Pythagoras Sr. och avfyrar bazookan i höfthöjd. Intrycket vi gör på seriesverige måste vara enormt. Vi älskar dig också, Stef.

Dessutom vill jag nämna att några av mina vänner, Olov Redmalm, Mirelle Eriksson, Emil Biltmark och Efraim Ramsén fick sin Kioskvältare #2, och Tom Waldton fick sin Mamma, förlåt recenserad i samma nummer.

För att fira Stefs recension har jag därtill gått och bytt header. Bilden är ett resultat av tecknandet under en lång förkylning med mycket revolvers, ponchos och Ecstasy of Gold (måste vara en av filmhistoriens allra bästa låtar).

Överjagets första blad

Idag skrivs historia. Överjagets skapandeprocess tar på allvar sin början. Den psykodynamiska trion ska slå SPX, och vågar jag säga världen, med häpnad. Igen.

Det är i Solna det händer. Jag, Martin Piazzolla och Rickard Fornstedt återförenas för en sista, gemensam ansträngning. Vi ska träffas och ha konferens. Ventilera åsikter. Bråka lite. Och skriva Överjagets första blad.

Idag tar vi steget mot fulländning. Idag tar vi stegen mot en ny, grandios era.

Det är dags att knyta ihop säcken. Var redo.

,

Ja, jag är definitivt skyldig till att döpa mina serier till pretentiösa titlar. Serien "," är kanske värst hittills i den bemärkelsen, men jag måste säga att jag gillar det där alltså - att sätta en konstig eller lite lurig titel på det man gör. Då gäller det väl i och för sig också att på något sätt leva upp till det man lovar, något jag säkerligen inte gjort alla gånger, men strunt samma. Titlar är roliga. Dock får det väl inte bli som när sångaren i det gamla gubb-skåne-rockbandet Wilmer X Nisse Hellberg svarade på frågan hur han skrev bandets låtar:

(På bredaste skånska)

"Det börjar oftast med en cool titel,

en sen bygger jag upp låten efter det"

(Skitnöjd)

Det kanske inte är riktigt rätt sätt. Hursomhelst ska ni nu få läsa serien "," som publicerades i serieantologin Comic Royale #5 som kom ut i maj i år. Vill också passa på att flagga lite för Comic Royales nya fräscha webbplats som förhoppningsvis kommer att vara lite mer aktiv än föregångaren! Nå, god läsning!

Fanzinerecensioner #1

Lagerkrantz introducerar härmed fanzinerecensioner på bloggen! Jag var ju smått osäker på om jag skulle göra det här, i och med de tankar jag lyfte fram här. Men jag fick ett väldigt fint gensvar och hoppas nu att ingen känner sig förnärmad av att jag eventuellt recenserar deras fanzine.

Om ditt fanzine finns med på bloggen och du ser något som inte stämmer så meddela mig gärna så ordnar jag det. Då kör vi!

Kioskvältare #1

Skapad av: Efraim Ramsén, Olov Redmalm, Emil Biltmark och Mirelle Eriksson

Omfattning: 68 sidor

Format: A5

Utgivningsår: 2010

Pris: 20 kr

Kioskvältare är ett sånt där fanzine som man blir glad när man läser. Fanzinet består av snabbt hopkokade serier, vilka endel är gjorda efter 24-timmars-serie-principen (en sida i timmen utan förlaga). Det här gör det en smula förvånande att det håller så pass hög kvalitet. Både manus och bilder är genomgående bra, och skaparnas kärlek till sitt hantverk lyser starkt genom bilderna. Det är mörkt. Det är kladdigt. Och det är fruktansvärt roligt.

Mystiska bartendrar i "Det var inte så här det började..."
av Efraim Ramén

 

 

Dyster segregerad kärleksdystopi av Olov Redmalm
i "Power Nap".

Efraim bjuder på en mörk Tarantinoberättad noirhistoria om en detektiv som blir personligt involverad i ett mordfall, Olov ger oss en inblick i människans maskinbaserade framtid i hans humorblandade skräckserie Power Nap som måste kvalificera som en av de bästa 24-timmars serier jag läst, Emil ger oss en historia om en man som i brist på pengar tvingas bli mänskligt testobjekt och Mirelle avslutar tuschkompotten med en småsurrealistisk kort historia simpelt titulerad Slutet, riktigt svart humor som jag uppskattar väldigt mycket. Tillsammans utgör de fyra historierna en skön helhet i Kioskvältarens första nummer, och visar att de är fanzineskapare att räkna med. Ett självklart köp på varje Small Press Expo som verkligen ger valuta för pengarna. Prisvärt, snyggt och roligt. Rekommenderas varmt.

Hemska insikter och konspirationer i
Emil Biltmarks "En Sista Utväg".

Cigarröken och våldet ligger tungt
i luften i Mirelle Erikssons "Slutet".

Delar av en uppväxt

Skapad av: Jenny "McPenny" Axelsson

Omfattning: 24 sidor

Format: A5

Utgivningsår: 2011

Pris: 10 kr

Delar av en uppväxt är även den tillverkad på 24-timmars-serie-manéret. Jenny är en duktig tecknare och i fanzinet berättar hon utlämnande och humoristiskt om just delar av sin uppväxt. Hon driver med sig själv och med andra i precis rätt mängd och det är svårt att inte ryckas med. Frimodigt berättande blandas med totalt jävla vansinne, och det tycker jag är en styrka. Fanzinet är skitroligt, och den enda nackdelen är egentligen att det tar slut. Jenny borde på allvar fundera på att göra en längre (och då menar jag riktigt lång) självbiografisk serie. Hennes berättandeform fungerar perfekt för den här typen av serier.

Rörande efterklokhet och hög igenkänningsfaktor
i McPennys "Delar av en uppväxt".

Kung Fu Manchu 

Skapad av: Mattias Carlsson och William Odman
Omfattning: 40 sidor

Format: A4 

Utgivningsår: 2010/2011
Pris: 40 kr

Surrealism och humor i en perfekt blandning. Den första Kung Fu Manchu gavs egentligen ut 2010 (och då i A5), men en reviderad version där William Odmans serie var utbytt kom ut 2011. Den här recensionen avser den senare varianten. Mattias och William har en snygg formgivning och är båda skitduktiga tecknare. Deras två särpräglade stilar skiljer sig mycket från varandra men passar ändå otroligt bra ihop. Mattias öppnar med Dead Man's Fish som behandlar en piratkapten som är sjukligt besatt av valfångst. Mattias måste anses vara någon sorts mästare med tusch och serien är så snygg så man vet inte var man ska ta vägen. Själva historien är också bra och fängslande, och riktig rolig är den också. Dock måste jag säga att han inte riktigt behärskar textsättning, och på många ställen har han klämt ihop texten så mycket i rutan att den knappt är läsbar. Förutom det är serien en riktig pärla.

Mr Conlin tappar greppet i William
Odmans "Mr Conlin and a darkness"

Så äntligen dyker valjäveln upp, i Mattias
Carlssons "Dead Man's Fish".

William Odmans Mr Conlin and a darkness är även den fruktansvärt snygg. Även han behärskar tuschkonsten till fullo och är dessutom anatomiskt skicklig. Utöver det är han dessutom en skicklig surrealist (det finns gott om dåliga sådana också) och berättandet om en tågresa som fullständigt ballar ur flyter så otroligt fint. Han leker mycket med sidlayout och testar gränser. Och resultatet är bländande. Om de här två inte blir något inom seriebranschen är det deras eget fel, för de har kapaciteten.

Abnorm 

Skapad av: Svante Ahlman 

Omfattning: 20 sidor

Format: C6 

Utgivningsår: 2011

Pris: 30 kr

Ett väldigt genomarbetat fanzine. Det modiga formatet och den snygga formgivningen drar till sig ögat på en gång, och man blir inte besviken. Häftet är en samling från författarens blogg som inkluderar serier, strippar, mönster, humor och tänkvärda texter.
Framförallt innehåller det också politik. När man läser Svante Ahlmans Abnorm får man känslan av att Svante vet vad han pratar om. Enligt mig är han inne på helt rätt bana, och det är ofta högerpolitiken som får sig en känga. Som sig bör, får man väl säga. Svante visar att han, förutom att vara en begåvad tecknare, också besitter en enorm vokabulär och allmänbildning. Alla borde läsa Abnorm, även högerfolket. Eller vänta; kanske särskilt högerfolket.

Trevligheter i mataffären av Svante Ahlman
i "Tack för allt det vackra".

Anna

Skapad av: Emil Kjems

Omfattning: 16 sidor och en CD-skiva

Format: A5

Utgivningsår: 2011

Pris: 30 kr

Emil Kjems är lite nyskapande när han säljer sitt fanzine och skickar med en demoskiva med bandet Max Knife, bandet som huvudrollsinnehavaren Anna spelar gitarr i, i serien. På något sätt är det här lite spännande, att lyssna på hur det fiktiva bandet låter. För jag inbillar mig att Max Knife är Kjems eget brainchild och att han hittat på dom, gjort serien och efter det spelat in skivan. Skulle det vara tvärtom är det plötsligt inte lika roligt.
Hursomhelst är musiken bra. Sångaren har en fräsig röst och bandet låter sådär härligt "garage-igt" som det brukar göra på demoskivor. Serien är helt okej. Det är svårt att säga något mer, då det uppenbarligen bara är del ett i en längre serie, och man inte får veta särskilt mycket i denna första del.

Anna skriver meddelanden på bussen,
i "Anna" av Emil Kjems

"Demo Daze", skivan av Max Knife
som följer med fanzinet.

Det handlar om Anna, den drömska tjejen som lever för sitt band och har problem hemmavid. Mycket mer än så kommer egentligen inte fram, men det är en trevlig liten inblick i vad som verkar vara ett hyfsat normalt liv. Däremot måste jag säga att jag gillar Kjems stil, den är minimalistisk och utforskande. Titta bara på framsidan. Härligt enkel, och genial.
Det känns som att Kjems är en tecknare under utveckling. Håller han fast vid sin minimalism och eventuellt jobbar med lite mer intressanta historier så kan det bli riktigt bra. Ser framemot att se mer av honom.
Här är förresten Max Knifes myspace.


Det var då allt jag hade för den här gången! Det blir fler fanzinerecensioner framöver, mer serier åt folket!

Man tager vad man haver + 1 fråga

Hade inget papper i ateljén (eller plats heller, för den i delen) - men jag lyckades hitta en liten naggad bit kartong att klottra på. Jag har också Gustav Evert Eriksson att tacka för den smakfulla pratbubblan som plötsligt bara fanns där.

Nu kanske jag lät en smula för nedgången, så vi gaskar upp oss! Men nog är det svårt med vissa förändringar, och när högskolan tyvärr inte kan erbjuda fast plats åt en längre trots att man fortsätter att gå där.

Men! Jag har en liten fråga till er bloggläsare också. Jag har gått och funderat litegrann på om jag ibland skulle "recensera" fanzine här på bloggen. Varför jag har tänkt på det är väl att jag själv tycker det är väldigt roligt att läsa vad någon annan tycker om serierna jag ritat - även om det inte är någonting bra, och även om det är någon helt "obetydlig" människa som uttalar sig. Alla serietecknare som gör fanzine gör ju det för att få uppmärksamhet, eller hur? Dessutom är det roligt att recensera.
Det som talar lite emot är att jag inte vill att det ska verka som att jag sätter mig över någon - att jag anser mig själv vara bättre än de jag i så fall skulle recensera, i och med att mina nära vänner och säkerligen också bloggföljare, gör fanzine. Jag anser mig inte på något sätt vara bättre än de jag i så fall skulle skriva om, snarare tvärtom. Men jag kan tänka mig att det för vissa kanske skulle kunna kännas en smula avigt.

Men hur skulle ni känna om en sån sak? Skulle just du känna att det vore konstigt om jag sa några ord om ditt fanzine? Och hur känner du i övrigt?

Svara gärna med en liten kommentar är ni snälla, det vore skönt att höra lite åsikter.