JAGET

Vid det här laget har väl de flesta kanske sett DETET-JAGET-reklamerna, men de tåls tittas på igen. Reklamerna är fantastiskt hopklippta av youtubemästaren Rickard Fornstedt, som också är en av skaparna till DETET och JAGET.

Smygtitt på projektarbetet

Ett inlägg i veckan... är bra för magen? Nej, det hörs ju att det inte är så. Men det är nog verkligheten den närmaste tiden - det kommer att bli mindre blogg och mer arbete. Det är väldigt mycket att stå i just nu, med skola, egenprojekt och stundande flyttar (både för en själv och halva släkten som man vill hjälpa). Sedan har jag också blivit belagd med någon sorts publiceringsförbud vad gäller mitt projektarbete av min handledare - men jag tänkte i alla fall visa de två första sidorna i psykofilosofihistorien A Priori som jag valt att döpa mitt projekt till.

Kollade på min projektplanering och insåg att jag hoppat vilt mellan de utstakade veckorna, och har ingen aning om hur jag egentligen ligger till. Antagligen ganska risigt - men jag antar att allting annat vore konstigt.

Rädslan för det stora djupet

Det är faktiskt så att jag är löjligt rädd för det stora djupa. Samtidigt har det alltid fascinerat mig, och det var säkert därför jag valde att göra temat undervattensfaror när vi hade vår skräckvecka i formläran. Bilderna är ju lite gamla nu, men det är svårt att visa nyare grejer då det man gör just nu är mest att fokusera på manus kring projektarbetet. Jag har dock tecknat den första sidan på projektet, och färglagt den idag! Jag blev ganska nöjd ändå, kanske visar jag ett litet smakprov framöver...

Men så länge kan man få titta på skräckbilderna som sagt. Under snart ett år har nu Anders här i Gävle anordnat B-filmskvällar, vilka alla är mycket uppskattade, och vi har lidit oss igenom många dåliga filmer - framförallt många dåliga filmer om just havsmonster! Så tydligen är det någonting som är intressant i det stora blå... åtminstone så pass intressant att man kan göra redigt många usla filmer på temat... Kolla in Anders blogg för fina film- och speltips!

Här är hursomhelst bilderna:

 

Det var ett tag sedan man bloggade nu, märkte jag. Jag skyller helt enkelt på yttre omständigheter - såsom till exempel Dragon Age 2. Typ som Dragon Age 2. 

Dragon Age 2.

7:e Oktober till tryck!

Omslag av Gene Vincent Heidling och Johanna Andersson.

Idag har den fantastiska serieantologin 7:e Oktober gått till tryck! Och jag måste säga att vi är hemskt nöjda med hur allting blev till slut. Nu ser vi framemot att få ett provtryck, och efter det bestämma om det finns mer jobb att göra, eller om det bara är att initiera själva upplagetryckningen!
Jag vill skicka ett "jävla bra jobbat!" till samtliga inblandade!

7:e Oktober är en egenproducerad serieantologi av tolv serietecknare från Serie- och Bildberättarprogrammet i Gävle. Boken innehåller över 240 sidor serier - varav vissa är i full färg! Fanzinet kostar endast 100 SEK (!) och finns från och med nu att förhandsboka! Upplagan är begränsad, och stor del av den redan uppbokad så vill du vara säker på att få tag i ett exemplar gör du säkrast i att förboka. Det kan du göra direkt här i bloggen, på Facebook eller genom att skicka ett mejl till calle.krantz@hotmail.com. Glöm inte namn och adress. Frakt tillkommer.

10 albumtips från band som lagt av

Musik är extremt viktigt - det kan nog de flesta av oss kan enas om. Och ofta blir det bara att man skriver om de senaste skivsläppen eller kommande godbitar som man ligger och väntar på - så jag tänkte använda utrymmet här till att lyfta fram tio riktigt bra skivor från band och artister som tyvärr lagt av och gått vidare, för jag tycker de är riktigt värda att lyssna på.

10. The Broken West - Now or Heaven (2008)

Indierock ifrån Kalifornien, som bröt upp så sent som för tre år sen. De hann bara med att släppa två skivor innan de bestämde sig för att gå skilda vägar, och det här är den senare av dem. Skivan är riktigt bra på ett klassiskt indiemanér och sångaren har en behaglig röst att lyssna på. Skivan gör inga vidare utsvängningar åt något håll men bjuder på mycket trevlig lyssning, och varierar mellan ett behagligt lugn och mer powerpop.
Absolut värt en lyssning.

Bästa spår: Perfect Games
Finns inte på Spotify.

9. Dismemberment Plan - Change (2001)

Dismemberment Plan skulle jag säga var lite före sin tid, för de spelade en typ av musik som antagligen skulle varit mer populär idag. Det är lite småsvårt att beskriva soundet, men jag skulle säga en halvpsykadelisk totalt oförutsägbar indierock med mycket trummor och bas. Ett sånt band som jag verkligen sörjer, för de hade definitivt mer att ge. Det här är den sista studioskivan de gjorde, och den är kanon från start till mål. Särskilt vid målet blir det riktigt episkt.

Tydligen återförenades de i slutet på förra året - men bara för livekonserter, alltså inga nya skivor.

 Bästa spår: The Other Side

Spotifylänk till albumet.

8. At the Drive-in - Relationship of Command (2000)

 Lite mer åt det förbannade hållet, där hittar vi At the Drive-in. Skrik-dunka-dö-rock i sin finaste form. Det här är inget man lyssnar på när man svävar på rosa moln precis, det är argt och upprört. Och säkert också upprörande för vissa. Gruppen bildades 1994 och bröt upp året efter släppet av den här skivan. På något sätt nådde de perfektion i den här skivan och behövde inte göra mer. De här sörjer jag inte, för det räcker på något sätt med den här skivan.
Personligen vill jag inte ha på sådan här musik när jag arbetar, men det är perfekt för arga dagar.

Bästa spår: One Armed Scissor

Spotifylänk till albumet.

7. Willowtree - Sofia Sofia (2003)

 Willowtree skulle jag säga är relativt okända, men var iallfall en sorts indiesynthpopgrupp från Stockholm. De släppte två album (varav det här är debutalbumet) innan de bestämde sig för att ta en paus, och det är väl väldigt osäkert om vi någonsin får höra något mer från huvudstadskvintetten. Och det är synd ändå, för även om debuten enligt mig är bättre än uppföljaren - så hade bandet mycket att ge. Fina gitarriff blandas med sköna synthslingor och sångaren har en förvånansvärt behaglig röst att lyssna på. Han sjunger lite nere i halsen, men inte så att det blir jobbigt - utan snarare tvärtom.
Kuriosa om bandet är att de har fått en hatsida dedikerad till sig från ett annat band (som var lite hårdare, och tyckte att Willowtree var bögar) som hette Roaring Silence under tiden de delade replokal. Willowtree å andra sidan hade en rätt skön inställning till det hela, och när sidan försvann från nätet publicerade de bitar av Roarings Silences hatskrift på sin blogg. Kolla in den här, det är väldigt underhållande läsning. Scrolla ner lite för att se.

Bästa spår: Always the Same

Spotifylänk till albumet. 

6. The Robot Ate Me - On Vacation (2004)

Nu blir det konstigt. Ett sånt där konstigt band igen. The Robot Ate Me hade under sin aktiva period en stationär medlem, varav de andra kom och gick lite. Han som gjorde det mesta heter Ryland Bouchard och har vid något tillfälle blivit utnämnd till “One of the most creative and potentially scary minds of our generation”. Han gör apknäpp musik, men fan vad det är bra. Särskilt bra var det i början (som i On Vacation), för det blev bara konstigare hela tiden. Nästa skiva, Good World, hade 17 spår, men bara ett var över två minuter långt. Ryland fortsätter göra musik även idag, men har gett upp The Robot Ate Me och släpper istället konstig musik under sitt eget namn.

Själva musiken måste nog ändå beskrivas som psykadelisk experimentiell indie, och vill ni ha ännu värre är det bara att kolla upp redan nämnda Good World. Men det här räcker för mig, här finns fortfarande spår av melodier. Skivan innehåller sådana klassiker som "Jesus and Hitler", "Crispy Christian Tea Time" och "Every Nazi Plane Had a Cross".

Bästa spår: The Republican Army

Finns (oförståeligt nog) inte på Spotify.

5. The April Tears - Consume Desire (2002)

The April Tears har, eller hade, en jävla attityd. De är svenska, och sångerskan är så bad-ass man kan bli i ett litet, knappt känt synthrockband från ett vinterland. De har definitivt något att säga med sin tuffa musik, och jag diggar't. Den här skivan köpte jag för tio kronor på en utförsäljning utan att ha en aning om vad det var för något, och jag blev glatt överraskad. Skivan är gruppens andra av tre, och kom hela sju år efter debuten. Senaste skivan kom 2004, så kanske får vi se en till i år - även om det verkar långsökt.

Stundtals låter musiken som en gammal 8-bitslåt på droger. Blippiga ljud blandas med förbannade gitarrer, och även om den kanske inte är den bästa på skivan - så måste jag ändå nämna den jättearga supersynthlåten "Clone Elvis", som bara i titeln själv är värd en omskrivning. Jag skulle definitivt vilja höra något mer från sångerskan Sara Gunnarsson - sjukt bra röst med en jävla pondus. Skivan är bra rakt igenom. Kolla in!

Bästa spår: Model, Actress, Whatever

Spotifylänk till deras sista skiva, för den här finns inte på Spotify.

4. Lowgold - Welcome to Winners (2003)

Förmodligen Storbritanniens mest underskattade band. Lowgold spelar en väldigt deppig sorts indierock som jag är väldigt svag för. Enastående på både musik- och textfronten är det konstigt att de inte slagit större. Alla deras skivor präglas av en sorts opretentiös och ickekommersiell känsla som är väldigt skön. Vissa låtar känns definitivt som att de vore inspelade i ett garage. Gruppen har väl officiellt inte lagt av, men de har hållit helt knäpptyst i tre år nu, precis efter att deras senaste skiva  Promise Lands släpptes. Så jag förväntar mig inget mer från Hertfordshiretrion utan tipsar istället om vad som har varit. Welcome to Winners är deras andra skiva och är en riktig guldklimp. Lugn, försiktig och deppig rock som är skön för både arbete och avslappning. Dessutom går det bra att vara ledsen till.

Bästa spår: Famous Last Words

Spotifylänk till albumet.

3. Youth Group - The Night is Ours (2008)

Det Australienska bandet med den supercoole Toby Martin (som har indievärldens kanske finaste falsett) i spetsen har bestämt sig för att ta ett "extended break". Det är riktigt synd om man frågar mig, då detta är ett av mina absoluta favoritband. Framtiden för Youth Group är väl minst sagt osäker, men Toby Martin funderar åtminstone på en solokarriär.

Det här är deras fjärde och, hittills, sista skiva - och jag tycker att de växer och bevisar på nytt med varje släpp att de är (var) en grupp att räkna med. Bandet spelar en mjuk indierock med mycket falsett och är väl egentligen mest kända för att ha gjort en riktigt fin cover på Alphavilles Forever Young. Dock har de många mycket bättre egna låtar och Toby Martin är en väldigt bra textskrivare. Skulle det här vara sista skivan från gruppen ska man åtminstone inte klaga på avslutningen, för hela skivan är jättebra - men de tre sista låtarna är helt enastående.

Bästa spår: In My Dreams

Spotifylänk till deras tredje skiva, för den här finns inte på Spotify.

2. Campsite - Names, Dates & Places (2005)

Campsite höll på med sin andra skiva och var mer än halvklara när allt gick åt helvete och de splittrades i tusen små bitar. Beskedet kom helt oväntat och utan egentlig förklaring. Synd är det också, för danskarna kunde verkligen sin sak. De gjorde en väldigt dansvänlig powerpop, med riktigt djupa inslag. Sångaren Johannes Nidam hade en känsla för både sången och låtskrivandet, och han låter ganska speciellt.

Som svensk motpart, rent musikmässigt, skulle man kunna nämna Popsicle, som på sin tid gjorde riktigt glada poplåtar med depressiv text. Ungefär som Campsite, faktiskt. Skivan är nog ganska svår att få tag på, men får ni möjlighet är det inget ni ska tveka på om ni gillar glad indie. Skivan lär vara asbillig.

Bästa spår: Lines Intact

Finns inte på Spotify.

1. Steven Lindsay - Kite (2007)

Steven Lindsay bestämde sig i övre medelåldern för att göra en skiva. Och så gjorde han det. Kite är den enda skiva han gjort, och det lär knappast bli fler. Men vilken skiva Kite är sen. Det är ett mästerverk utan dess like. Steven har en fantastiskt fin röst och en jättebra falsett, och han ackompanjerar sin sång med försiktiga trummor, trumpeter och ett lugnt piano. Han är också ganska politisk, och skriver bra metaforiska texter.

Det är en relativt lugn skiva, men den är så extremt vacker. Och ärlig. Perfekt lipmusik, misstförstå mig rätt. Har ni möjlighet så införskaffa den, men även den här är en smula svår att få tag på.

Bästa spår: Kite

Finns inte på Spotify.

Ny header + ombonad design!

Har suttit och tallat med designgrejer här på bloggen och bonat om lite i mitt utrymme i sajberspäjs. Har sparat vissa saker och gjort om andra, och just nu känns det lite sisådär - men det kanske är en vanesak. Egentligen ville jag bara byta header, men jag störde mig så extremt mycket på den blå gradienten som hade letat sig in i den förra designen och tyvärr hörde till mallen och då inte gick ta bort, så jag omorganiserade alltihop istället. Vad tycks?

Men framförallt har jag som sagt bytt header, känns lite roligare att ha något personligt som man själv tillverkat. Ni som sett filmen There Will Be Blood känner säkert igen herr oljeman i bilden.

Det är kul att förnya sig lite.

Projektkoncept

Har blivit lite dåligt med blogginlägg på sista tiden, men det beror på att jag mest varit upptagen med manusskrivande för mitt projektarbete i kursen Serier B, eller inte gjort någonting alls.
 Jag har lagt manuset åt sidan litegrann, och hoppat framåt i tidsplaneringen ett par veckor och börjat teckna lite konceptskisser istället. Det blir en längre sorts serie om reservoarpennförsäljaren Karl Kamiñski som upplever utomkroppsliga förhållanden och börjar se sig själv uträtta saker han inte har någon kontroll över.

Jag är också lite trött på min halvcartooniga stil, och tyckte inte riktigt att den passade för ändamålet, och har därför övat ganska ordentligt på att bygga om den litegrann, inspirerad av Mike Mignola och Douglas TenNapel. Den här konceptbilden blev jag lite mer nöjd med än vad jag tidigare blivit så jag bestämde mig för att prova att färglägga den för att se hur det blev.

Jag la till lite text bara för att det var roligt att arbeta med.

Som sagt är det i utvecklingsstadiet och jag lyssnar gärna på tips om någon vill komma med något sånt!