Avbrott

Ibland när man håller på med väldigt många saker samtidigt måste man bara ta en paus från alltihop. Och göra något riktigt tramsigt. Det har jag gjort idag.

Jag återupplivade min gamla skitserie om gul(d)fisken Svullo som älskar ordvitsar.

Jag började teckna Finns i Sjön (som då bara hette Svullo) för tio år sedan, när jag gick i åttonde klass. Jag har inte velat teckna om den utan har behållit den i den barnsliga stil den gjordes i då. Officiellt är anledningen till detta att den tappar lite av sin charm annars. Inofficiellt är det för att jag är en lat jävel.

Det är skönt med avbrott. 

Leva och andas

Sjukt dåligt prettoinlägg på gång känner jag. Men så kan det vara.

Konsten har för mig alltid varit en sorts ventil och avbrott från allt annat. Någonting jag alltid behövt, tror jag. Härligt vore det ju på ett sätt om man kunde kombinera denna ventil med någon sorts marknad och leva på det. Det är ju drömmen, och det är ju långt kvar att gå dit förstås - men det är väl därför som det är lite extra roligt när man får ett beställningsjobb. Och även om det inte blir samma sorts ventilering på det viset, så kan man ändå rida på det faktum att någon faktiskt tycker att det man gör är bra, och därför vill ha något eget, rätt länge.

Kulturmarknaden för en tecknare var smal redan innan valet 2006, och det blir väl knappast bättre efter höstens valdebacle.

Här är i alla fall en skiss på den bild jag arbetar på nu; det är en kompis till mig vars son här syns i superhjältetights påspöandes både Green Goblin och Jokern.

Lagerkrantz första

Nog har man länge funderat på det här med blogg. De flesta har en nuförtiden, och vissa har det till och med som yrke att blogga. Egentligen är jag nog lite emot en sådan här samhällsutveckling, med all för stor självutlämning och ständig uppdatering. I mina ögon skapar vi själva det storebrorssamhälle som alla mer eller mindre är emot. Vi gör egentligen FRA-lagen lite onödig när vi själva uppdaterar vår status så fort vi går på muggen.

Å andra sidan väljer vi vad vi vill publicera om oss själva på ett annat sätt än vad vi gör om vi blir regelrätt avlyssnade.

Så, varför har det cyniska aset skaffat en blogg då tro? Faktum är ju att, trots alla negativa bitar, det finns en enorm potential i att blogga. Man når direkt ut till de folk man vill nå ut till, och man kan få direkt feedback på saker man publicerar. Dessutom kan man ventilera åsikter med folk man kanske annars inte skulle träffat.
Så, i detta syfte har jag öppnat en blogg. Främst är det för min egen skull egentligen - bloggen är tänkt som någon sorts arbetsdagbok för min kreativa sida, där jag publicerar lite av det jag gör - för tillfället på Serie- och Bildberättarprogrammet på högskolan i Gävle.
Säkert kommer jag inte heller kunna hålla mig ifrån att ta upp ämnen som film, musik och politik.

När jag var liten hade jag hänglås på mina dagböcker. Idag publicerar jag den på nätet.
Tiderna förändras. Till det bättre?