Jag önskar att jag hittade på det här, liksom jag hittade på att J.J Abrams gör uppföljare på Super 8. Men det gör jag inte. Och tanken på att det här är fullt allvar gör mig så rasande att jag skälver intill benet. Jag skakar av ilska, upprördhet och hopplöshet när jag skriver detta.
Svenskt Näringsliv, Sveriges mest inflytelserika arbetsgivarorganisation har publicerat en rapport där de föreslår ett brutalt sänkt studiebidrag för högskoleutbildningar och kurser inom den humaniora sektorn. I rapporten kastas spott och spe över "hobbykurser" som har något med kultur att göra. Och rapporten kallar de
Konsten att strula till ett liv.
För att ytterligare tydliggöra hur illa det här faktiskt är, kommer här ett utdrag ur rapporten:
"Ett problem på landets universitet och högskolor är att nuvarande anslagssystem inte innehåller spärrar mot att så kallade hobbykurser anordnas. Det finns exempel på att lärosäten anordnar kurser i svampkunskap, kreativ matlagning och tecknade serier. Det är inte effektivt vare sig för den enskilde studenten eller för samhället i stort."
Det är otäckt hur ignorant en så stor organisation kan uppträda. Det är märkligt om man på Svenskt Näringsliv inbillar sig att sådana yrken vi alla utbildar oss till och står för inte behövs i ett humanistiskt demokratiskt samhälle. Ska vi alla bli civilingenjörer? Det är nog bäst vi tänker om kamrater, vi främjar varken oss själva eller staten genom att plugga humaniora i allmänhet och tecknade serier i synnerhet.
Jag tycker att en av de riktigt fina sakerna i det här samhället är att man kan utbilda sig inom
vad man vill. Valfriheten skapar mångfald och en glatt samhälle. Är det inte sådant som betyder någonting?
Jag tror inte att någon av oss som pluggar serier går in med någon sorts hybris om att erövra världen med sin konst eller tjäna hutlösa mängder med pengar. Det vi försöker göra är att jaga vår
dröm, vår dröm om att jävligt eventuellt kunna leva på att skapa. Och det är inte alls någon omöjlighet på något sätt. Vi är alla medvetna om att vi måste kämpa för att nå ett sådant mål. Vem bryr sig om man inte tjänar så mycket pengar? Svenskt Näringsliv verkar tro att lycka definitivt går att köpa.
"Det är centralt att universitet och högskolor bedriver utbildning och forskning som håller akademisk standard som genererar hög kvalitet och goda resultat. Hobbykurserna hör inte hemma i högskolan. Lärosätena måste få tydligare drivkrafter att avstå från att arrangera sådana kurser. En idé som bör prövas är därför att kurser som inte uppfyller grundläggande akademiska krav inte ska kunna finansieras via studiemedelssystemet på samma sätt som idag."
Rapporten är fylld av jämförelser av "ackumulerad livslön" och pengatänk. Jag tror att Svenskt Näringsliv blivit lite rädda när de sett utvecklingen inom konst- och humaniorautbildningar, där ansökningarna ökat med 50% sedan 2000, medan förstahandssökande till teknikrelaterade utbildningar endast ökat med 8%. Aj, aj, - vilken sorglig utveckling. Det här måste vi göra någonting åt.
"Det blir fel om besvärliga jobb ratas till förmån för nöjesstudier, som drar ned den framtida inkomsten. Receptet mot att dras in i "lågproduktiva utbildningar" är därför styrmedel i form av sänkt studiebidrag till utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis så kallade hobbykurser."
Att man i slutsatserna skriver att "det är fel" att välja en liknande utbildning som jag själv valt jämfört med en karriär inom tex juridik, får mig att bli lite rädd. Var tog medmänniskan vägen? Vi som studerar, har studerat eller funderar på att studera konst och/eller humaniora skulle väl aldrig komma på tanken att dra liknande slutsatser om deras val av karriär? Nog för att man kan ha en åsikt och kanske tycka att deras val av yrkesutbildning är tråkigt och kanske inte passar mig - men det är ju just därför vi valt den linje vi valt. De ser ju inte bara ner på oss som läser utbildningarna, de ser ner på de som håller dem också. Och det jag undrar lite är; hur kan man vara så kall? Är det ett sådant här samhälle vi går mot? Snart kommer det lagar om vad som är konst och inte är det också.
- Vi vill inte peka ut några särskilda utbildningar. Det handlar om utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden i framtiden" säger Malin Sahlén, som är en av de som skrivit rapporten. Då är det är kul att just "tecknade serier" nämns i rapporten, i och med att utbildningen är den enda i sitt slag på högskolenivå i Sverige. Direkt efteråt ger hon Linnéuniversitetet i Kalmar/Växjö en känga genom att säga att deras kurs om "Harry Potter och hans världar" inte håller måttet. Nog kan man tycka vad man vill om att den kursen existerar, men det är så fint att se hur hon motsäger sig själv tycker jag. Eleverna som läser Harry Potter-kursen lär ju bli mycket mer taggade att läsa samhällsekonomiskt gagnande kurser efter det här. Precis som vi blir.
"Lösningen" på det här problemet är alltså ett sänkt statligt finansierande av konst- och humanoira utbildningar (dvs strypta eller stympade studenter), ett höjt studiemedel för utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, och ett privatiserande, eller införande av fler privata universitet där "kvalitet sätts före kvantitet, såsom inte råder idag".
"Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer."
När man inte är helt hundra på vad man vill bli (och när är man
någonsin det?) kanske man hellre väntar en liten stund och läser lite filosofi medan man hoppas på att få ett klarare svar på frågan. Det de vill göra är att
locka med pengar. "Bli civilingenjör och få sedelbunt på köpet!" Människor lockas in i yrkesval de kanske egentligen inte trivs inom, får ett olyckligt liv och lever livet utan glädje. Men, vad gör väl det, när landet i stort snurrar på och blomstrar ekonomiskt som aldrig förr?
Här vill jag bara klargöra att jag absolut inte ser ner på personer som läser till civilingenjör - jag ser upp till människor som gör det de vill, oavsett vad det är för någonting.
"Svenska studenter är i internationell jämförelse bland de äldsta när de etablerar sig på arbetsmarknaden. Den svenska etableringsåldern, det vill säga när tre fjärdedelar av en kull etablerat sig på arbetsmarknaden, har ökat från 21 år i början av 1990-talet till 28 år idag. Det drabbar den enskilde studenten, genom lägre livsinkomst, och det leder till samhällsekonomiska förluster"
Jag blir ledsen, förbannad och sur på samma gång och de fyller mig med hat. Och jag vill inte känna så, jag vill inte känna hat. Men vad de gör är inte bara att trampa på min utbildning, de trampar också på
den jag är och alla mina vänner. Jag hade blivit förbannad även om jag inte hade läst två år på Serie- och Bildberättarprogrammet (som jag för övrigt vill tillägga har varit det bästa jag läst i hela mitt liv, inte enbart ur "nöjessynpunkt"), just på grund av att Svenskt Näringsliv suddar ut all medmänsklighet.
För det som gör mig mest arg är är egentligen inte rapporten i sig, utan att de faktiskt publicerar den.
Ta er själva en kik
här. Men det är verkligen läsning på egen risk.
