Årets bästa album 2014 (och några besvikelser)

Det går stadigt nedåt med inläggsfrekvensen för lagerkrantz. Han har ju en ny hemsida nu, dit största delen av den uppdaterande internetkreativiteten går. Men en stackars lista över årets bästa album kan man (läs: jag) ju inte vara utan, och därför har jag sedvanligt staplat musikvärldens nytillskott vad gäller plattor ovanpå varandra i rangordning. Så följ med mig på resan genom årets favoriter, ned till botten där vi motsägelsefullt nog hittar årets skiva.


För att göra det så enkelt för er som möjligt har jag också precis som vanligt skapat två spotifyplaylists - den ena med samtliga album, och den andra enbart med den bästa låten från varje skiva.




Årets bästa album hittar du här.




Och årets blandkassett med de bästa 27 låtarna hittar du här.





Men innan vi ger oss på allt det göttiga som året hade att bjuda på ska vi ta oss an besvikelserna. För även om mycket varit bra i år så finns det ett gäng skivor som inte riktigt nått ända fram. För att kvala in på den här listan krävs det att jag tidigare lyssnat på artisten eller på annat sätt sett framemot det nya släppet, och sedan blivit brutalt besviken. Håll i hatten, nu börjar eländet.

ÅRETS STÖRSTA BESVIKELSER

• Dismemberment Plan - Uncanney Valley
  Från ingenstans kom Dismemberment Plan tillbaka efter mer än tio års tystnad. Jag tog t.o.m. med deras skiva Change i mitt inlägg 10 albumtips från band som lagt av, så det här känns ju nästan pinsamt. Och Change är helt fantastisk på många sätt, medan Uncanney Valley är ett pinsamt försök att återuppliva någonting som borde lämnats dött. Skivan är nypop, och elektroniska bitar tar upp mycket utrymme - långt, LÅNGT ifrån deras post-hardcore-rötter. Det här är dynga på riktigt. Skräp. Med skitlöjliga texter.
• Eels - The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett
  Nya Eelsskivan är här, och den är vansinnigt tråkig. Oinspirerad och likadan som mycket av det andra som E och gänget gjort. Finns egentligen inte mycket mer att säga förutom att jag nog hade förväntat mig mer.
• Moonface - City Wrecker
  Alltså, det gör mig ont att sätta personliga favoriten Spencer Krug här under besvikelser. Egentligen kanske man inte kan ha så höga förväntningar på en femspårig EP, men fan, det är ju Spencer Krug liksom. Han har varit med på mina listor med samtliga Moonfacesläpp, och också till och med hamnat etta. Men nya EP:n känns bara som rester från fjolårets Julia with Blue Jeans on. I själva verket är det väl inte fem direkt dåliga låtar, utan vissa av dem (såsom Helsinki Winter 2013) har god behållning - men som helhet är den lilla skivan faktiskt ganska trist. Kanske är det för att Krug är en av mina personliga favoriter och alltid lägger ribban högt, men jag hade gärna velat haft mer.
• Sophie Zelmani - Everywhere
  Jag har lyssnat ganska mycket på Sophie Zelmani, och tycker mycket om hennes musik. Jag har köpt att varje skiva sedan debuten låtit ganska likadant - men seriöst - nu har hon gjort samma skiva i 19 år. Hon är lite som musikvärldens Keanu Reeves - förändras liksom inte. Kan man få önska någon sorts variation i fortsättningen? Annars kanske det räcker nu.
• Foo Fighters - Sonic Highways
  Om förra skivan, Wasting Light, var en hyllning till svunna toner från The Colour and the Shape-eran, så är nya Sonic Highways an avmätt kusin till mindre episka (och bra) There is Nothing Left to Lose. Längesedan Grohl med anhang lät så här tråkiga, och oinspirerade. Därtill är skivan bara 8 spår lång, varav 7 är riktiga sömnpiller.
• Lily Allen - Sheezus
  Ja, jag vet. Du får säga det. Jag borde inte tycka om Lily Allen - det är helt enkelt inte min musiksmak. Det är liksom pop på gränsen till r 'n' b. Jag borde hata det. Men det gör jag inte. Jag är barnsligt förtjust i Allens dansvänliga popdängor, som allt som oftast kommer med en "explicit"-varning för "okonventionell" text. Och det är det jag tror jag gillar allra mest, egentligen. Hon är vansinnigt kaxig och arg på ett bra, nyttigt sätt. Hon är sig själv och vinner på det, och beskriver sin arbetsprocess som "...throwing shit at the wall, and seeing what sticks". Bara en sån sak. Tyvärr är nya skivan inte alls så bra som de två förra. Attityden finns kvar, men mycket låter helt enkelt bara som skit. Antar att det var det som fastnade på väggen. Otroligt relevant kritik, jag vet, men prova själva så får ni se. Förstasingeln Hard Out Here får dock gott betyg.
• Swans - To Be Kind
  Inte för att post-rockiga Swans brukar vara lättlyssnade - men det här alltså. Det låter som att någon tonsatt en mardröm - man mår genuint dåligt när man lyssnar på musiken. Annars kan man ju inte klandra bandet för att de inte vågar - de har till exempel en 34 (!) minuter lång låt på albumet, som dessutom är uppblandad med hästhovar, skrikande barn och laserpistolsljud. Vill du testa litegrann av ångesten jag pratar om du kan du prova maniska Some Things We Do, som låter som något tagit direkt ur en seriemördares dagbok.

Med det ur vägen kan vi nu ta en titt på den mer intressanta delen av listan. Här är:

ÅRETS BÄSTA ALBUM 2014

27. Mogwai - Rave Tapes

Lite småskralt med riktigt bra post-rock i år. Och då menar jag sådant som sveper undan mattan under fötterna på dig - inte bara en trevlig lyssning. För det senare är ungefär vad du får av Mogwais nya album - helt okej (dock stundtals lysande) bakgrundsmusik. Jag skulle vilja påstå att Mogwai är en av de lättaste inkörsportarna till post-rocken, med motiveringen att låtarna inte är sådär evighetslånga - och inte heller särskilt utforskande eller speciella. Men missförstå mig inte - bra är det ju förstås. Och bäst är de när de som vanligt refererar till hur stor och farlig Satan är - något som nu blivit kutym för bandet.

Bästa spår: Remurdered 

26. Operators - EP 1

Wolf Parade-födde Dan Boeckner verkar ha svårt att stanna på samma plats längre än fem minuter. På tre år har han varit med och skapat tre nya band, och i förfjol fanns nya projektet Divine Fits med på den här listan. Men nu är det över, och nya bandet Operators tar plats istället. Som vanligt när det gäller Boeckner så är det halvelektronisk indierock av hög kvalitet vi bjuds på, och Dans speciella röst förgyller varje sekund av de fem låtarna som ryms på EP:n. Egentligen låter det som om Wolf Parade och Divine Fits fått en litet kärleksbarn - fast utan varesig Britt Daniel eller Spencer Krug. Det är bra skit helt enkelt.

Undrar bara om de hinner släppa en hel fullängdsskiva innan Boeckner startar nästa band.

Bästa spår: Ancient

25. Fiction - In Real Life EP

Ganska okända Fiction är en ny bekantskap för i år, och förtjänar ett litet omnämnande på listan med sin nya EP. De spelar en sorts art-indiepop, och jag diggar det. På ett sätt känns musiken lite som en blast-from-the-past, och sistalåten Morning Song kunde säkert blivit en hit för 30 år sedan. I år hamnar de kanske inte på så många listor - även om de borde.

Tidigt åttiotal blandas med nutida electrovibbar i denna faktiskt väldigt välkomponerade femspåriga lilla skiva. Missa den inte, oavsett om du gillar indie, pop eller nostalgi.

Bästa spår: Lonely Planet

24. Goat - Commune

Avdelning konstig, skrikig, gapig musik. Svenska Goat från Göteborg bjuder in lyssnaren till vad som närmast måste liknas vid en rockpsykos, där tillräckligt mycket tid spenderat tillsammans med gruppen resulterar i någon sorts sektisk eufori. Det är ungefär så det funkar - och troligen kommer du liksom jag att stöta bort Goat vid första lyssningen: det är helt enkelt för jobbigt. Musiken är psykadelisk och sångerskan är ständigt en oktav över eller under där hon borde vara. Men efter ett tag sjunker det in - det börjar bli bättre.

Till slut inser man storheten. Välkommen till kulten.

Bästa spår: Talk to God

23. Wovenhand - Refractory Obdurate

Om du blandar någon sorts alternativ countryrock med ångest, mörka texter och post-metal så får du amerikanska Wovenhand. Det är atmosfärsikt och trollbindande samtidigt som det är otäckt och frånstötande.Sångaren David Eugene Edwards var förut frontman i det kanske mer kända 16 Horsepower, men det är inte som att Wovenhand är särskilt purfärskt det heller - det här är deras sjunde studioalbum. Låtarna skiftar ofta i både tempo och lynne halvvägs genom spåren, vilket medför en oförutsägbar lyssning och håller en uppmärksam skivan igenom. Kanske det mörkaste och mest nära "hårdrock" man kommer på den här listan.

Bästa spår: Corsicana Clip

22. Sharon Van Etten - Are we there

Sharon Van Etten är tillbaka med ett nytt, asbra album. Hennes mörka singer-songwriter-musik bär hennes otroliga röst fram över melankoliska landskap: det här är musik att drömma, gråta, tänka och hoppas till. På nya albumet, som många gånger snuddar på gränsen till det sakrala, visar hon också att hennes musik fungerar lika bra på stora världsarenor som det potentiellt skulle göra i katedraler.

Bästa spår: Break Me 

21. Stars - No One is Lost

Med sjunde studioalbumet visar indiepopgänget i Stars att de fortfarande kan. På ett sätt, och som skivcovern tyder på, är albumet ett avbrott från deras mer reguljära indiestil och istället ett steg mot att omfamna gammal 80-talsdisco. Men de båda genrerna blandas fantastiskt bra, och det är lika delar en dansgolvs- och artpopskiva. Som vanligt är mixen av de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan (båda också kända från bland annat Broken Social Scene) det som utgör navet i gruppen, och också det som gör att man 2014 gärna lyssnar på nydisco av den här sorten. Inte jättemånga låtar står ut som exceptionella, men ju mer du lyssnar desto oftare vill du återvända. Faktiskt är det svårt att välja en enda låt som bästa spår, alla är likvärdiga. Som helhet är skivan guld.

Bästa spår: No One is Lost

20. Barbarisms - Barbarisms

Med blygsamma 79 följare på Spotify är debutanten Barbarisms kanske det mest obskyra du hittar på den här listan. Jag menar, det finns i skrivande stund inte ens en Wikipediasida för bandet. Klart är i alla fall att han gör kompetent, rolig, deppig och engagerande singer-songwriter-indie. I stort sett i varenda passage känns det som att rösten ska skära sig eller gå sönder, och när den väl gör det är det med en delad känsla av både rysningar och välmående. Jag kan inte riktigt förklara det, men det är svårt att sluta lyssna på. Dessutom tycker jag att han ska ha guldstjärna för årets fränaste låttitel: Macaulay Culkin on Pizza.

Bästa spår: Macaulay Culkin on Pizza

19. Simian Ghost - The Veil

Det stora genombrottet för Sandvikenfödda Simian Ghost är inte långt borta. Med en extremt välproducerad och sammanknuten konceptskiva är deras tredje albumsläpp ett faktum vi inte kan bortse från. Albumet är lika drömskt som det är poppigt, och det märks verkligen att de satsat på en helhetsskiva. Det här är helt enkelt en enhet man ska lyssna på i en sittning - att bara ta sig an några av låtarna då och då, en och en är att göra The Veil en otjänst. Sitt igenom samtliga 18 (!) spår så får du se vad jag menar.
Därför gör det mig lite ont att behöva välja en låt som "den bästa" i det här fallet, men listans formalia kräver helt enkelt att jag gör det. Och bäst tycker jag nog att gruppen är när de vågar ta ut svängarna lite extra, som i den långsamt malande och utdragna The River Ouse. Rysningar.

Bästa spår: The River Ouse

18. Interpol - El Pintor

Veteranerna i Interpol är tillbaka för femte gången - denna gången med restaurangkligande anagrammet El Pintor. Och det är lite som att käka mat på din favoritkrog - du vet precis vad du får. Men det smakar ändå rättså gott. El Pintor överraskar inte på något sätt, utan bandet harvar på med de långa gitarriffen och Paul Banks melankoliska röst och texter om missförstådd kärlek precis som vanligt. Det är helt omöjligt att höra att de på den här skivan är en man kort efter att basisten Carlos Dengler valde att lämna bandet tidigare i år. Och precis som förra skivan är det få låtar som sticker ut som exceptionella, men som enhet funkar albumet riktigt bra. Ett undantag finns - och det är näst sista låten Tidal Wave. Vilken låt.

Men ärligt talat, det gör inget att de låter som vanligt. Det är ju vad vi vill.

Bästa spår: Tidal Wave

17. This Will Destroy You - Another Language

Post-rocksfavoriterna This Will Destroy You återvänder med sitt tredje studioalbum. Om vi jämför med tidigare nämnda Mogwai lite högre upp på listan så skulle jag säga att TWDY spelar mer renodlad post-rock, med mer malande, distade gitarrer på gränsen till någon sorts post-metal. Kanske är albumet något svagare än deras två tidigare, men det är fortfarande väldigt kompetent för genren. Jag diggar.

Bästa spår: Memory Loss

16. Stefan Sundström - Nu var det 2014

När jag var liten brukade jag häckla min far för att han lyssnade på Stefan Sundström. Det var inte mycket till musik han producerade, och hans röst lät som ett rostigt gammalt tröskverk. När jag växte upp förstod jag hur jävla fel jag hade. Stefan är ordkonstnär av sällan skådat slag, och han står på de svagas sida i kampen mot makten. Hans krönikor i tidningarna är extremt tänkvärda, och hans nya skiva Nu var det 2014 (förmodad parafras på Eyvind Johnssons Nu var det 1914) är inget undantag. Fortfarande är han en av landets bästa trubadurer och tillika agitator. En vettig sådan.
På albumet ryms både sarkastiska skildringar av klassamhället och mer poetiska berättelser med emotionella teman. Men bäst är han förstås när han går all-in i åttaminutersironiska Ägarn.

Bästa spår: Ägarn

15. Dunderpatrullen - Keygeneration

Svenska Dunderpatrullen kan sin sak. Det här är blip-blop och chipmusik med en twist av epik. Och nya Keygeneration är ett 17-spårigt litet glädjepiller, där gamla 80-tals NES-ljud blandas med modernare toner. De har också samarbetat med två andra svenska chipmusikerfavoriter: FantomenK och Rymdkraft, som på varsin låt låter influera gruppen med sitt unika sound. Det är bara att lyfta på hatten för det här gänget, som verkligen måste sägas förstår sig på musik; i skivans allra starkaste stunder blandas ljuva pianotoner med allt från dansig Battletoadsinspirerad musik till mer regelrätta dubstepiga tongångar. Extremt välkomponerat. Och vem kan motstå titlar som Face against the gardin eller Sparkopedtjänst for you?

Bästa spår: Singularity

14. Editors - The Weight of Your Love

Skivan släpptes egentligen 2013, men jag upptäckte den inte förrän i februari år - och trodde fram tills dess att den här listan påbörjades att den släppts under det gångna året. Nåväl. Vi skiter i det - albumet är för bra för att ignoreras. Jag har lyssnat på Editors ända sedan starten, och alltid karaktäriserat dem som "ett lite sämre Interpol". De har också gjort ett snedsprång med en absolut fruktansvärd skiva som var mer elektronisk - och där någonstans försvann min entusiasm. Med The Weight of Your Love har de lagt på nya vedträn på min kärlekseld - albumet är otroligt tight. Skivan går lite mer åt mainstreamhållet än tidigare, men den elektroniska sektorn är förpassad till skämshörnet - precis som det ska vara. Hitsen haglar tätt, och jag tror att deras riktigt stora break är nära. Sångaren Tom Smith visar här också att han besitter en alldeles förträfflig falsett, som dessutom funkar utmärkt ihop med hans annars så vanliga långt-ner-i-halsen-sjungande.

Bästa spår: Honesty

13. First Aid Kit - Stay Gold

På nya albumet Stay Gold befäster den unga svenska duon ytterligare sin ställning inom folkpoppen. De båda systrarnas musikaliska talang är oklanderlig; musiken är drömsk och trallvänlig, deras röster passar så bra ihop att det nästan är löjligt. Från förra gången har också spårdisponeringen på skivan blivit bättre - vi upplever inte samma tempotapp efter halva albumet som vi möttes av på The Lion's Roar, och Stay Gold känns mer genomarbetat rent allmänt. Ska det sägas någonting negativt så tycker jag att det i princip alltid är att göra lyssnaren en björntjänst att alltid öppna med det starkaste spåret. Det gjorde de på förra, och de gör det nu. Albumet hade vunnit mer som enhet om man lade My Silver Lining någonstans i mitten. Ändå är det förstås ett solitt inlägg i en annars ganska skral genre.

Bästa spår: My Silver Lining

12. Remember Remember - Forgetting the Present

Tredje skivan från skotska instrumentala gruppen Remember Remember. Bandet spelar någonting som jag närmast skulle vilja beskriva som mjuk post-rock med experimentella inslag. Och en xylofon.
Det är på riktigt fin, drömsk musik att vara kreativ och/eller på annat sätt förlora sig själv till. I landskapet av post-rockband stöpta ur samma form är det här en frisk fläkt att uppleva både glädje, melankoli och eufori ihop med. Bortse dock gärna från korta mittenspåret Pterodactyl, som trots sitt coola namn bara känns som ett konstigt avbrott i en annars väl sammanhållen enhet.

Bästa spår: Le Mayo 

11. Sun Kil Moon - Benji

Sun Kil Moon är ett av Mark Kozeleks musikprojekt, som förutom SKM också varit frontman i gamla Red House Painters och släpper material under eget namn. Och i likhet med den nu avlidne Jason Molina rör de sig båda i samma folk-rock-landskap och är (var) båda superproduktiva. På Benji möts vi sedvanligt av Kozeleks säregna berättartradition, och får följa med honom i detalj kring egentligen ganska vardagliga saker som hänt honom under livet. Mycket av det han gör musikaliskt är egentligen tonsatta vardagsminnen. Höjdpunkter på skivan kan till exempel vara när han kollar film eller äter crab cakes.

Bästa spår: Truck Driver

10. Solen - Till dom som bryr sig

Gävlebördiga Solen blåser nytt liv i vemodspoppen: Det är lite som att få tillbaka ett yngre och mer gitarrbaserat Kent. För det är faktiskt omöjligt att diskutera Solen utan att nämna Kent - det är helt uppenbart att de senare är en stor inspiration. Många av riffen påminner extremt mycket om Kents Verkligenperiod - och sångaren artikulerar till och med på samma sätt som Jocke Berg. Dock tycker jag att många recensenter jämför de båda lite väl mycket - egentligen tycker jag att resultatet låter lite mer som ett kärleksbarn mellan Kent och [ingenting]. Hursomhelst är det jävligt kompetent och melankolisk dystermusik som borde gå hem hos vem som helst som gillar pop och pretentioner.

Bästa spår: Glöm bort mig nu 

9. Warpaint - Warpaint

Los Angeles-baserade indierockgruppen Warpaint är tillbaka med den svåra skiva nummer 2. Att följa upp en superhyllad debut är aldrig en lätt uppgift, och bandet tar många oanade svängar mot ett mer psykadeliskt eller transartat tillstånd. Och det passar riktigt bra, känns nytt och fräscht. Gillade du första indiesvängiga albumet The Fool är det inte säkert att du faller direkt för gruppens andra installation - för här tar musiken ett steg tillbaka, och i centrum står istället de tre sångerskorna Emily Kokal, Theresa Wayman och Jenny Lee Lindbergs röster. Mer laid-back och känslosamt, och också mer av någonting vi tidigare inte hade så mycket av - istället för motsatsen.

Bästa spår: Biggy

8. Kent - Tigerdrottningen

Årets skitfulaste cover går till Kent, #slowclap. Och de är antagligen supernöjda med den utmärkelsen - under plåtningen twittrade bandet "Det blir ett magiskt omslag! Hoppas ni hatar det." Men bortsett från det yttre är skivan en av Kents bättre sedan skiftet till en mer elektronisk agenda. Vi får förstås mer av den typiska medelklass-medelåldersångesten, men får också för första gången någonsin ta del av någonting som måste anses vara ett politiskt statement från bandet. Låten La Belle Epoque ansågs homogent av Sveriges kritikerkår som en klockren analys av Sveriges politiska klimat, men det finns också andra spår där politiken gör sig påmind. Både öppningslåten Mirage och näst sista Simmaren (båda otroligt starka låtar) andas ställningstagande. Men inget av de övriga spåren kan förstås mäta sig mot den avslutande Den andra sidan som påminner oss om ett förflutet Kent, och jag tas på nytt tillbaka till Verkligen-epoken. På riktigt en av Kents bästa låtar sedan Thinner.

Bästa spår: Den Andra Sidan

7. Dödens Dal - Korsa Jord, Luft, Is

Svenska post-rock-ambient-electronica-shoegaze-duon Dödens Dal är tillbaka ett år efter debuten med uppföljaren Korsa Jord, Luft, Is. Och även om albumet vinner undertecknads årspris för både snyggast cover och bäst titel, så kan det inte riktigt stå sig emot förra Gå ensam förbi horisonten. Med det sagt, så är skivan fortfarande rätt mycket bättre än mycket annat på den här listan. Skivan är del två i vad som kommer att bli en trilogi i de båda vännernas sorgearbete efter deras avlidne kompis - och förhoppningsvis får vi en riktigt bombastisk avslutning med det bästa från båda skivor redan nästa år.

Bästa spår: Lager Av Is  

6. alt-J - This is all Yours

Brittiska alt-J är en grupp som rör sig i något slags alternativ-indie-landskap. Det känns som att de gör lite vad fan de vill, utan att kategorisera sig själva i något speciellt fack. Med den inställningen blir varje skiva, för att inte säga varje spår, unikt - när en låt är slut och nästa börjar vet du inte vad du kommer att få. Ibland bjuds du på skönsjungande falsettsång, ibland The Heavy-inspirerad tungindie, ibland något som närmast kan liknas vid cirkusmusik. Ändå känns skivan inte spretig, utan mer som en frisk fläkt. Ett sådant album du kanske inte faller pladask för på första lyssningen, men som garanterat bara blir bättre ju längre du lyssnar.

Bästa spår: Nara

5. Hello Saferide - The Fox, the Hunter and Hello Saferide

Då är vi nere på topp 5. Annika Norlin, som vi också känner som Säkert!, har sagt något så pretentiöst som att hon bara vill göra ny musik när hon imponeras av sig själv. Och att det är anledningen till att det ofta dröjer mellan hennes skivsläpp. Och även om det kan kännas aningens självupptaget, så uppskattar jag hennes ställningstagande - på det sättet månglar man inte ut ny skit bara för att tjäna pengar. Och det är kul att höra Annika på engelska igen, även om jag nog personligen tycker att hennes svenska sida är starkare. The Fox, the Hunter and Hello Saferide är ett supergenomarbetat projekt helt utan dåliga låtar. Öppet, ärligt, smart och politiskt. En artist man gärna också skulle läsa i novellform.

Bästa spår: Last Night Bus

4. Grant Nicholas - Yorktown Heights

Åh. Jag har längtat efter ett mer mellow Feeder sedan Pushing the Senses. Och nu har jag fått det - i form av bandets sångares solokarriär. Äntligen kan Grant göra lite som han vill utan att ta hänsyn till utbrytartrummisar eller dryga skivbolag, och resultatet är bra. Riktigt bra. Skivan är mångbottnad och rör vid många teman och är heller inte lika övertydligt skrivet-på-näsan som många av Feeders installationer kan vara. Det här är en alternativ britpoppärla som absolut inte ska missas av någon som är svag för melodiös mellowindie med smarta texter. Alla låtar utom en (Time stood still - den är otroligt tjatig och skitfjantig) är dessutom top notch.

Bästa spår: Joan of Arc 

3. Björns Vänner - Ni har stulit våra drömmar

Årets bästa svenska album står skånska Björns Vänner för. 2014 har känts lite som comebackens år, med flera artister som antingen lagt sin musikkarriär på is eller faktiskt lagt av, som dykt upp igen. Och allra kärast av dessa återseenden är Ni har stulit våra drömmar, som är en riktig knock-out. Inga andra (och jag menar inga) kan skriva sådana texter som Björns Vänner, och beskriva situationer med sådan pricksäkerhet och sådana metaforer som dem. Och BV:s egentligen allra starkaste kort är att allt känns så banalt ärligt. Rakt från hjärtat på dem, och in i hjärtat på lyssnaren. Mer direkt kommunikation är svårt att få i det här mediet. Så trots att de 2005 hade en turné som inofficiellt kallades "Sista fukin' spelningarna forever & ever-turnén", så får vi återigen förmånen att lyssna till bandets stulna drömmar. Tack för det.

Bästa spår: Du vill inte nå fram till ditt mål

2. Jenny Lewis - The Voyager

Årets silvermedaljör är ex-Rilo Kiley-sångerskan Jenny Lewis och hennes nya indieskiva. I fjolårets lista fanns hon representerad med Rilo Kiley-samlingsskivan rkives, något som för undertecknad trodde vara det enda han skulle höra av Lewis på ett bra tag. Många saker pockar på sångerskans uppmärksamhet, och då hon är både röstskådis, skådespelare, assisterande regissör och har ovanligt många musikprojekt igång, så trodde jag det skulle dröja innan man fick höra något så renodlat som ett nytt soloalbum. Men tji fick jag, och det är ett tji jag gärna tar till mig - och omfamnar. Hon är så jävla skarp i sina texter och musik att det nästan är skrämmande. Humor, ironi och allvar i en frisk Lewis-typisk blandning, som enligt mig nästan är bättre än gamla Rilo. Albumet är vansinnigt fullt av hits, nästan samtliga låtar har singelpotential. Som helhet är det här en riktig guldklimp. Eller silverklimp, då.

Bästa spår: Aloha & the Three Johns

1. The War on Drugs - Lost in the Dream

Kanske är det en otjänst att kalla The War on Drugs för ett modernt Dire Straits. Men seriöst är det ungefär så de låter, åtminstone rent musikmässigt. Borta är dock Mark Knopflers ganska egotrippade texter och sömniga röst - istället bjuds vi på filosofisk eftertanke och Adam Granduciels lätt nasala sångsätt. Musiken är drömsk indierock, som inte räds att ta ut svängarna med långa gitarriff (á la Dire Straits) eller 8-minuterslåtar. För mig är bandet också en helt ny bekantskap från i år, så att gå direkt in på plats ett på det här musikprettots lista är faktiskt inte så lätt. Men så jävla bra är helt enkelt Lost in the Dream. Det finns ingen dålig låt, och som allra bäst är det när låtarna är sådär riktigt långa, och man får höra bandets hela repertoar av lyrik och musik. Ljuvligt är det. Årets skiva utan större problem.

Bästa spår: An Ocean in Between the Waves 

Egen hemsida och Lagerkrantz eXplAinEd

Hejsan kära läsare! Jag är, liksom ni säkerligen också är, medveten om att bloggen inte uppdateras sådär jätteofta. Men nu har jag skapat en hemsida som samlar allt mitt skapande, och jag hoppas att ni vill följa med mig dit.


Hemsidan når ni på www.carlkrantz.se , där det också finns en nyhetskanal som kommer uppdateras mer löpande och något händer eller förändras.


Lagerkrantz som blogg kommer dock att finnas kvar som subsida litegranna, för jag känner att ibland kan det vara schysst att kunna brodera ut vissa saker lite mer. Och typ skriva listor om årets album (stay tuned) och sånt.


Och för er som undrar varför i hela fåglarna bloggen heter Lagerkrantz, när jag själv bara heter Krantz, så känner jag mig nu redo att avslöja det. Det hela bygger på en ordvits, ett skämt. Jag har jobbat mycket på olika industrilager. Och jag heter Krantz. Ta-daa. Och förlåt.


Och jag borde verkligen fixa en ny banner. Den nuvarande har jag egentligen aldrig gillat.


Välkomna till den nya hemsidan.

62 rutor på 4 sidor

Hej allesammans. Jag har gjort en ny, dum, kort serie. Ibland händer det helt enkelt. Här är den.

Post-val-ambivalens

 Valresultatet är nu offentliggjort. Och det är inte utan dubbla känslor. Och jag är igång med Eviggeten igen - trots att jag hade tänkt att ha en liten paus. Det känns kul.

Nytt Eviggeten!

Nu är de här! Den nya Eviggeten-samlingen "Inte där än"! Fanzinet är egentryckt, 40 sidor långt och innehåller samtliga strippar från det gångna året. Lite som ett tidsdokument.

De finns i många olika färger, och alla är unika och har handmålade utsidor. Jag tar med mig dem till Stockholms Internationella Seriefestival i helgen, där jag kommer sitta som utställare. Kom gärna förbi och heja på mig om du har vägarna ditåt! Öppet lördag och söndag 11-18. Och för 40 bagis får du fanzinet med dig hem.

Vill du ha ett exemplar och inte har möjlighet att vara i Stockholm i helgen så klart att vi ordnar med frakt och grejer - bara att hojta till. Det finns femtio stycken. Alla är numrerade.

Här är några detaljbilder:

Hoppas vi ses! Kram!

Min nya serie

Hej alla!

Tänkte bara uppdatera lite och berätta ungefär vad som händer, bara lite kort. Jag jobbar med otroligt många saker samtidigt, och kommer skriva mer om de olika grejerna mer separat vid ett senare tillfälle - men hursomhelst så kanske några av er vet att vårt antologiprojekt som vi startade 2010, och 2011 gav ut 7 Oktober och 2012 03:51, har under det gångna året (och fortfarande) jobbat hårt för att producera ytterligare en antologi till samlingen. Det blir det tredje systern i gänget, och hon kommer heta 2054. Tredje installationen i en fristående trilogi, om man så vill.

Mer information om 2054 kommer förhoppningsvis mycket snart, med detaljer om alla som är med och vad vi vill med boken, när den släpps, etc.

Men för nu skulle jag bara vilja ge en liten sneak-peak på min egen serie som kommer publiceras i antologin: Bländverk. Jag vill inte avslöja för mycket, utan bara visa lite färdiga bilder - det är det här (plus att sätta samman boken) som äter upp extremt mycket tid just nu. Men ungefär så här ser den ut (två lösryckta sidor):

  
Men boken blir bra, och vi som jobbar med den känner oss nöjda! Projektet är större än någonsin, och jag hoppas att det fortsätter växa. Haft förmånen att jobba med extremt fina människor, och det är så jävla skönt när vi alla kan hjälpa varandra.

Tack så länge!

Kolla in nya Fib/K

Hej vänner! Tänkte bara hojta till litegrann och tacka för det massiva stödet jag fått i och med föregående inlägg. Det ger mig kraft - och jag hoppas att diskussionen om problemet ger er kraft. Kraft att resa sig ur askan.

Lite upprättelse har man fått, och jag fick möjlighet att teckna omslag för Folket i Bild/Kulturfront! För er som inte vet vad det är för tidning så kan jag kort säga att det är en partipolitiskt obunden tidning som kommer ut en gång i månaden, och står upp för yttrande- och tryckfrihet, vars ambition är att främja en folkets kultur och vara till stöd för antiimperialismen. Kolla in på www.fib.se om ni vill se mer.

Jag är superglad för möjligheten, även om resultatet inte riktigt är det önskade. Bilden är egentligen tecknad som illustration för en artikel - men ändrades i sista stund till omslag, och blåstes sedan upp lite ur proportion för att sedan tryckas i lite större format än den är tecknad i. Så, alla detaljer ser inte riktigt ut som jag först tänkte. Men hursomhelst är jag nu lite gladare än sist! Dessutom finns i tidningen en specialtecknad Evigget. Och andra nyheter: Ni som väntar på en ny samling Eviggeten kommer inte behöva vänta mer än åtminstone två månader. En process är igång.

Tack igen! Tillsammans är vi oslagbara!

Om att slåss för sin kreativitet

När jag skriver det här är jag vansinnigt trött, så ursäkta om skärpan i texten fallerar på vissa ställen.

Jag kommer nyligen ur en lång process av ständig kamp - kamp för att kunna arbeta med det jag vill. Inte nog med att ens vardag kantas av frågor om "riktiga jobb" och "men vad ska du göra sen ?" - tydligen är det också ren praxis att utöva maktmissbruk mot de i samhället som tjänar minst, men alltid måste ropa högst för att höras.

Jag ska ta det från början.

Januari började med att jag ansökte om F-skatt från Skatteverket. För er som är oinvigda innebär att man ansöker om rätten att själv betala moms, skatt-, och sociala avgifter - något som vanligtvis arbetsgivaren gör. Simple as that. Man blir företagare. I mitt fall kulturföretagare. Jag ville ha F-skatt för att kunna fakturera mina kunder på serier, illustration och korrektur, och kunna bygga upp en kundbas. Jag följde alla konstens regler, och gjorde precis som jag blivit instruerad att göra på kursen om eget företagande jag gått.

Ett par veckor senare dimper ett brev från Skatteverket ner i lådan. Det är ganska tjockt. Första reaktionen är att min F-skattsedel kommit. Så är inte fallet. Brevet innehåller en förfrågan, där jag ombeds komplettera vissa uppgifter kring mitt sökande. Det ställs elva frågor. Egentligen elva ganska personliga frågor. Det frågas om jag "någon gång" sålt en serieteckning/teckning/illustration, det frågas om jag har någon utbildning för ändamålet, och det frågas om jag någon gång ställt ut på ett "riktigt" galleri. Ifrågasätter Skatteverket min seriösa ambition? Det frågas dessutom om sådant som jag redan svarat på i min ansökan - som tex när jag avser starta min verksamhet. Utöver det påstås det också något som jag dömer som felaktigt; d v s att försäljning av illustrationer till tidningar är momsfri verksamhet.

Jag läser brevet med rynkad panna. Vad vill man? Men ok - fine - jag tänker att man väl säkert bara vill vara grundlig, och jag inbillar mig att det här säkert är den allmänt vedertagna metoden vid registrering av nya företag. Jag svarar på frågorna på det medföljande svarsformuläret, och känner mig nöjd och lite stolt att jag faktiskt kan svara "ja" på samtliga frågor vad gäller de som verkar bedöma min seriositet. "Ja", jag har sålt illustrationer. "Ja", jag har utbildning för ändamålet. "Ja", jag har ställt ut på seriösa gallerier.
För säkerhets skull kopierar jag alla dokument jag skickar in och arkiverar. Jag känner ändå på mig att något här inte står riktigt rätt till. Skiten har inte träffat fläkten än.

Nästa vecka får jag ett samtal från Skatteverket. Min handläggare har ytterligare kompletterande frågor. Han frågar om kontrakt med aktuell dagstidning jag publiceras i, trots att jag skrivit hur det förhåller sig, och frågar återigen - som för att verkligen vara säker - om jag verkligen sålt något förut. Jag förklarar att jag skrivit i formuläret hur det ligger till, men svarar ändå att "ja", det har jag absolut gjort. Och tidigare har jag använt mig av faktureringsbolag för att allt ska gå rätt till - något jag nu vill sluta göra. Handläggaren frågar "Vad är det? Vad är faktureringsbolag?" Borde inte en handläggare på Skatteverket veta det? Nåja, man kan väl ha missat sånt - så jag förklarar för honom hur faktureringsbolag fungerar. Han vill veta namnet på mitt faktureringsbolag, och går sedan in i min deklaration och kollar hur mycket jag tjänat för taxeringsår 2012 (d v s innan jag seriöst börjat bli publicerad). Han slänger siffran i ansiktet på mig. Låter mig få veta att det inte är mycket pengar. På gränsen till hobbyverksamhet. Jag blir lite ledsen, men försöker stå på mig och förklara.

Han frågar vad min serie heter. Han tänker googla den. Handläggaren på Skatteverket tänker googla min serie för att bedöma seriositeten. Jag börjar känna mig allvarligt trängd i situationen, men ger honom namnet och förklarar att den främst publiceras i papperstidningen. Han mumlar något om papperstidning. Jag kan inte riktigt hålla mig längre utan ställer frågan: "Men är det här viktigt? Är det viktigt för att det ska gå igenom?".

"Det är väldigt viktigt, väldigt viktigt. Du vet att det är många som bara gör avdrag och ska ha tillbaka, och sedan inte tjänar någonting - går inte med vinst alls. Jag vill inte släppa in precis alla i systemet. Bara gör avdrag på inköp och ska ha tillbaka moms utan att tillföra något - och då blir det ju lite fel förstår du, då blir det egentligen bara en börda för skatteverket."

Jag har svårt att tro mina öron. Det här är inte hans sak att förminska och bedöma mig på det där sättet. Han trampar på mig och alla mina vänner som lever på samma sätt, och anklagar oss indirekt för att vara systemutnyttjare. Jag är mållös, jag vet inte vad jag ska säga. Men jag minns ifrån kursen om eget företagande att kulturarbetare har lite andra förutsättningar än andra företagare - mycket för att det ens ska gå att driva ett företag utan att behöva gå i konkurs efter bara något år. Till exempel är det fullt lagligt att som kulturföretagare bygga upp ett underskott i verksamheten, för att sedan - om man någonsin får det stora brejket - faktiskt kunna tjäna lite pengar. Det är också skillnad på ett kommersiellt företag (där man menar att gå med stor vinst) och ett icke-kommersiellt (där det snarare handlar om att gå så pass mycket men vinst så man går runt). Jag säger att det är fullt möjligt att faktiskt driva ett företag enbart med tanken på att "gå runt", och klara sig på det. Jag vill ju ha en F-skattsedel för att kunna göra rätt för mig.

"Det blir helt fel! Jag menar, det finns ju de som spelar golf och tycker det är hemskt roligt också - men inte behöver någon F-skattsedel för det."

Måttet är rågat. Bägaren rinner över. Jag blir topp tunnor rasande, som Kalle Anka skulle sagt. Ska man behöva ta sånt här från en myndighet? Jag menar, själva anledningen till att jag dragit på idéen att starta företag och inte kommit till skott, är av rädslan för att göra fel. Fel inför en myndighet, en auktoritet. Och i mitt första möte med denna myndighet blir man förminskad och hela ens yrke blir jämfört med golf (inget ont om golf - ni förstår poängen här). Jag säger: "Jämförde du precis mitt yrke med golf? Nu blir jag faktiskt lite förnärmad!".

"Nämen oj, det var ju inte meningen - men du förstår vad jag menar, alla kan inte släppas in i systemet."

På vilken grund dömer han ut mig som oseriös? Som systemutnyttjare? För att jag "ritar teckningar"? Han marscherar hursomhelst vidare. Han verkar ha hängt upp sig på att jag tidigare sålt tavlor. Han pratar om den momsfria verksamheten igen. Här har han rätt: Att sälja konst som original i ram är momsfritt upp till 336 000 kr per år. Vidare påstår han att samma sak gäller för försäljning av bilder till tidningar. Jag protesterar. Jag är nästan helt säker på att det inte stämmer. Jag säger att det är 6 % moms på dylika tjänster. Han säger att jag har fel.

Jag blir osäker. Han jobbar ju ändå med sånt här på daglig basis, tänker jag. Har jag gjort fel hela tiden? Fan - jag som kollade upp det där så noga.

Samtalet avslutas med "Det här får jag allt fundera vidare på... så återkommer jag med besked eller ytterligare komplettering."

Han ska fundera vidare. Han. Ärendet ska inte handläggas av Skatteverket - utan han som handläggare ska fundera. Professionellt? Fundera på om han kan uppbåda så pass mycket medlidande eller eventuellt hitta en överflödig plats i ett system smockfullt med utnyttjare och fuskare, och vara god nog att släppa in mig. Jag ska vara tacksam. Jag frågar med andan i halsen om han åtminstone kan säga något om vartåt det lutar. "Det vill vi inte säga, utan det får vi se."

Luren läggs på, och orken glider ur mig. Varför ansökte jag om det här? Har alla andra kulturarbetare samma problem? På kursen sas det att i princip alla som vill ha F-skatt får det utan probelm, utan att särskilda skäl verkligen måste kunnas presenteras för att motivera ett avslag. Banken sa likadant. Är kultur ett särskilt skäl? Måste man alltid gå genom en tull för att få jobba med det man vill? Kanske hade varit enklare att bara fortsätta med faktureringsbolaget och låta dem äta upp 6 % av vinsten, och inte kunna bygga ut kundkretsen för att man verkar för oseriös? Kanske bättre att ha det på hobbynivå? Kanske bättre att... spela golf?

Nej. När frustrationen lagt sig ringer jag Svenska Tecknare, där jag är medlem sedan tre år tillbaka. Får tala med en jurist som blir alldeles utom sig när hon hör vad jag har att berätta. Hon menar att jag blivit felaktigt behandlad, att många av de frågor handläggaren ställt inte är hans sak, och att jag borde anmäla honom till högre instans inom myndigheten och be att få byta handläggare. Jag spenderar resten av dagen med att "fundera", och går och lägger mig. Sover dåligt. Jag är upprörd och ledsen. Känner mig som en väldigt liten person i en bautavärld av entreprenörer. Var har du vinsten, gosse?

Morgonen kommer, och jag anmäler handläggaren till Skatteverkets telefonlinje. Ber att få tala med närmsta chef, som naturligtvis inte är anträffbar. Berättar vad som hänt, och hon som tar emot anmälan är trevlig och förstående. Hon skriver ett mejl till denna chef och jag ber att hon ska ringa upp mig så vi får prata direkt.

På eftermiddagen ringer telefonen. Det är handläggaren igen. Stålsätter mig. Han öppnar med att "Ja, vi har kommit fram till att du helt klart ska ha F-skattsedel för den verksamhet du bedriver." Jag kan knappt fatta det. Helt klart? Det var annat än det lät igår. Blir väldigt lättad - men än är det inte över. Jag ska få F-skatt med särskilt villkor. Jag får inte dra av någon moms för inköp av saker jag använder till den momsfria verksamheten. "Jag har kollat upp det där - och för karikatyrer så gäller momsfri verksamhet." Jag har aldrig ens nämnt att jag gör karikatyrer. Igår var det tavlor jag gjorde, idag är det karikatyrer. Vad är det med min handläggare? Jag säger att det visst är 6 % moms för karikatyrer, och illustrationer i allmänhet, om de säljs på licens för publicering. Han hävdar motsatsen. Jag orkar inte mer utan erkänner mig besegrad, och antar F-skattsedeln med villkor. Han tackar för sig och verkar nöjd. Han har varit snäll och släppt in mig i sitt system, men han har samtidigt stoppat några onödiga avdrag från en systemfuskare.

Jag ringer Svenska Tecknare. Får prata med en jurist igen. Det visar sig att jag trots allt har rätt. Juristen blir heligt förbannad på "alla dessa personer på Skatteverket som far med fel information hela tiden". Hon får handläggarens nummer, och lovar att ta tag i det här. Jag blir så jävla lycklig. Så grymt jävla skönt att dels få bekräftelse på att man faktiskt utövar ett seriöst yrke, dels för att jag hade gjort rätt hela tiden. Dessutom var det skönt att prata med en person som behandlar en som en medmänniska.

Så nu har det löst sig. Jag har äntligen fått hem min sedel, och kan börja utveckla mitt företag. Fick i efterhand reda på att handläggaren blev helt ställd när juristen ringde upp, och att hon till slut lyckades förklara för honom hur vi jobbar. Herregud så skönt.

Så varför skriver jag det här? Ja, dels för att få skriva av mig. Sådant är viktigt. Men dels också för att ytterligare synliggöra det problem vi redan visste fanns, sättet att se på oss kulturarbetare - ett synsätt jag faktiskt inte riktigt trodde att man skulle mötas av hos en myndighet. Jag förstår handläggarens frågor och syfte ur ett affärsperspektiv. Men ingen ska behöva behandlas, ifrågasättas och förminskas på detta sätt på grund av dennes tillhörighet (vilken den än må vara!). Vi ses ner på, så enkelt är det. Kultur är extremt nedprioriterat idag - antingen det, eller också något som tas för givet. Något som görs på fritiden. Och något som alltid måste komma i andra hand. Så ser det inte ut, som Marie-Louise Ekman uttrycker sig. Kultur är någonting viktigt, något berikande, något människor samlas kring och framförallt - någonting som egentligen samtliga människor sysslar med. Synsättet att se på oss som parasiter på ett system, lågavlönade flummare som vill åka gräddfil hela vägen genom livet är förlegat. Har alltid varit förlegat.

Vår bransch är ingen lätt sådan. Här måste man kämpa. Man måste ligga i. Jag vågar påstå att vår yrkesgrupp jobbar hårdare än vissa andra, oavsett vad många tycks tro. Och mycket av arbetet och den kreativa tiden går hela tiden ut på att rättfärdiga vår egen existens. Vi måste hela tiden bevisa att vi kan, att vi är "duktiga". Detta som vi samtidigt brottas med att redan bevisa allt detta för oss själva. Och tydligen ska vi nu också behöva verifiera vår seriositet inför myndigheter som inte har någon aning om vad fan det är vi gör.

Avslutningsvis vill jag bara säga att handläggarens chef i skrivande stund fortfarande inte ringt. Det här är två veckor sen. Man kan tycka att diskriminering är en ganska allvarlig sak. Jag tänker inte ge mig, men ibland känns det lite som att man spottar i motvind.

Tack för att du läst.

Jean-Paul Sartre

"Everything has been figured out, except how to live."

- Jean-Paul Sartre

Årets 20 bästa album 2013 (och 8 andra som kunde varit bättre)

Hej. Sedvanligt vill jag göra en liten textvägg, lagom till årsskiftet, vad gäller årets bästa album. Tyvärr missade jag årsskiftet med mer än tre veckor. Men det går förstås att läsa ändå. På listan ryms bara de som jag själv tyckt bäst om under året, men det finns också en liten avdelning för hedersomnämnande för sådana album som nästan kvalade in till den fullvärdiga listan. Men bara nästan. Någonting förstörde.

Och i år tänkte jag försöka mig på en ny grej. Att sammanfatta skivan i bara två meningar; försöka motivera dess plats på listan med några få ord. Jag gör det av två anledningar: Dels för att internetkulturen just nu mest bara scrollar förbi textmassor av massiv kvantitet - dels för att jag faktiskt inte har tid att skriva djupanalyser, hur gärna jag än vill. Ni som snabbt vill göra er en uppfattning om vad som ryms på listan, så kan jag säga så här: de två absolut största posterna är postrock och indie i olika format - plus lite inslag av revolutionär vispop, elektronisk och konstig musik.

Men först och främst tar vi oss an hedersomnämningarna. Eller halvbesvikelserna, om man så vill.

• Junip - s/t
  José Gonzales är mer känd som solokarriärist, och kanske borde han satsa helhjärtat på det - för även om skivan har en fantastiskt bra öppningslåt; Line of Fire, räddar inte det resten av skivan från att faktiskt bara vara en axelryckning. Kunde ha varit bättre.
• Johnossi - Transitions
  Johnossi vill utveckla sitt sound, och lyckas till viss del. Musiken är på sina ställen helt fantastiskt medryckande, och vissa låtar får mig att sjunga med och hytta med näven - men jag kan verkligen inte se bortom den ojämna kvaliteten och de fruktansvärda texterna. De skriver skitbra musik. Men de kan verkligen inte skriva texter - många gånger är det bara skrattretande.
• This is Your Captain Speaking - ARC
  Det gör mig lite ont att sätta personliga postrocksfavoriterna TIYCS här - men vad ska man göra. Länge hypar de sin uppkommande skiva, men den blir försenad om och om igen. När den tillslut dyker upp innehåller den bara fyra (!) inte ens särskilt långa spår, där ingen av dem är särskilt engagerande. Tråkigt.
• Lars Winnerbäck - Hosianna
  Faktiskt en väldigt ojämn skiva, som ibland briljerar och ibland genererar gäspningar. En väldigt utspädd, mjölkig och beige skiva som känns oinspirerad. Vissa låtar håller mycket hög klass, som Vi åkte aldrig ut till havet, Utkast till ett brev och Ett slags liv, medan resten glöms bort så fort tonerna tystnat. Synd Lasse, jag gillar ju dig.
• Kings of Leon - Mechanical Bull
  Jag har lyssnat på Kings of Leon ända från början - och långt innan de blev mainstream. Jag minns tider när det inte gick att höra ett enda ord av vad sångaren sa. Nuförtiden hör man lite mer, och det man hör är t.o.m. ibland av ganska sexistisk natur. Varför? Vad hände? Fortfarande finns här några låtar värda att lyssna på - men alltså vafan. Jävla trist och fult cover, dessutom. Nej. Usch.
• Syket - Can you keep a secret?
  Fan alltså - ibland är Syket helt briljanta, och ibland är de superskit. Egentligen tror jag att de borde satsa på instrumentell musik - för själva musiken gör de väldigt bra. Tyvärr är texter och sångare ganska... dåliga. Alltså förlåt. Det går an med sångare som knappt kan sjunga om man gör det på rätt sätt, men det här typ bara plågsamt.
• God is an astronaut - Origins
  En av postrockens annars kanske stabilaste band gör 2013 något som känns som en ganska oinspirerad skiva. Som en ful lillebror till senaste Age of the Fifth Sun. Helt okej om man inte vill ha något speciellt.
• Mattias Alkbergs Begravning - s/t
  Mattias Alkberg är verkligen ingen nybörjare, utan är den gamla sångaren från Bear Quartet, bandet Mattis Aklberg BD såväl som en solokarriär - men det här är debuten för hans nya band Mattias Alkbergs Begravning. Det blev mycket Mattias Alkberg i den meningen. Mattias Alkberg. Hursomhelst är det långt ifrån lika bra och härligt revoltigt som det brukar. Och även om låten Skända Flaggan, som bygger på ett konstverk av Carl Johan de Geer hör till de bättre, så verkar Alkberg missuppfattat de Geers intention, och låten går mest ut på att häckla konstnären - när de egentligen borde stå på samma sida. Märkligt.

Så här nedan finner ni en spotifylista med hela årets albumlista - och under den har du en kortare med endast det bästa spåret från varje skiva, så kan ni lyssna själva.

Årets bästa album 2013 (full lista med alla låtar)

Årets mixtape 2013 (20 spår lång, endast de bästa låtarna från varje album)

Ha det så gött.

Årets bästa album 2013

20. Kashmir - E.A.R

Förvänta dig ingen regelrätt Kashmirskiva i vanlig, härlig indiepopanda, för den får du inte. Kashmir har gjort något helt annorlunda, något mer åt konsthållet, och även om jag verkligen hade grymt svårt för skivan initialt, så kan jag nu säga att den som helhet faktiskt är en upplevelse.

Bästa spår: Piece of the Sun








19. Local Natives - Hummingbird

Vill du faktiskt istället ha din vanliga dos indiepop, så kan du kolla in den här skivan med relativt nya Local Natives. Reguljär indie med fin falsett och många "ooooåååoooh"-partier, som jag själv är väldigt svag för.


Bästa spår: Breakers








18.Midlake - Antiphon

Ett band jag oftast mest varit medveten om dess existens, utan att faktiskt aktivt lyssna. I fjol ändrades det, Antiphon är en helt rätt, skön och melankolisk indieknytnäve.

Bästa spår: The Old and the Young









17.Oneohtrix Point Never - R plus Seven

Avdelning konstig, ambient-, plunderphonics-, drone-, experimentell musik: Oneohtrix Point Never låter knappt som någonting annat. Det är kanske inget du faller pladask för, snarare långsamt sätter dig på knä till, i en obekväm ställning som skapar nackspärr efteråt - är upphovsmannen Daniel Lopatin geni eller galenpanna? Döm själva.

Bästa spår: Boring Angel







16.Arcade Fire - Reflektor

Varje installation av kanadensarna Arcade Fire är en händelse i musikvärlden - så också denna gång. Här är man något lite mer experimentell än vid förra skivan, och resultatet är lite ojämnt (inte riktigt vad jag hoppades på, men fortfarande bra nog för en plats på listan).

Bästa spår: You Already Know








15. Rilo Kiley - rkvies

Jovisst - det här är en samling outgivet material, men för svältfödda Rilo Kiley-, Jenny Lewis- och Seth Blake-fans kommer skivan som en trevlig överraskning. Rilo Kiley har lagt av sedan ett tag tillbaks, men här klingar fortfarande Jenny Lewis' uppkäftiga och härliga röst kvar i en skiva som för undertecknad kommer förbli en liten indiepärla om svunnen tid.

Bästa spår: A Town Called Luckey







14. Daft Punk - Random Access Memories

Jomenvisst - årets kanske största comeback funkar hos mig också. Bandet behöver ingen närmre presentation, och knappast musiken heller - ska jag klaga på någonting är det i så fall att alla spår inte är av lika hög kvalitet (dock är sistaspåret så fantastiskt att man får gåshud - särskilt om man synkar det med warpscenen ur Stanley Cubricks 2001: A Space Odyssey).

Bästa spår: Contact








13. The Boxer Rebellion - Promises

Fjärde studioalbumet från helt fantastiska The Boxer Rebellion, som tyvärr inte är i samma klass som deras tidigare installationer. Dock är det ju med deras mått fortfarande ganska bra - så pass bra att man ändå har en rättså säker plats här - och vill du bara ha en endaste liten mysindieskiva från i år så skulle jag nästan ändå rekommendera den här.

Bästa spår: Diamonds








12. Frightened Rabbit - Pedestrian Verse

Skrämd kanin släpper en jäkligt stark skiva i år - som övertygar mer för varje lyssning. Inte lika tokigt som musikgrannarna Mumford & Sons, utan mer eftertanke och vemod.

Bästa spår: Nitrous Gas










11. VETO - Point Break

Danska VETO når nya höjder, när de gör sin musik lite mer lättillgänglig än tidigare. Elektronisk indie med smarta texter och schyssta beats.

Bästa spår: Turning Machine










10. Postiljonen - Skyer

Svenska Postiljonens debut är en vacker och drömsk skiva, vars toner ibland för tankarna till det halvljumna 80-talet - det är dock gjort på ett kärleksfullt och omhändertagande sätt, där syntigare poplåtar blandas med lugnare ballader. Avslutningslåten Atlantis har med all säkerhet också årets ljuvaste saxofonsolo.

Bästa spår: Atlantis








9. Melissa Horn - Om du vill vara med mig

Melissa Horns senaste har fått en del kritik för att hon står och stampar i samma spår och inte utvecklas - men har kritikerna verkligen lyssnat på skivan? Skivan är mer melodisk än tidigare, även om innehållet är lika nattsvart och deppigt som vanligt - men det är ju så vi vill ha det.

Bästa spår: Om du vill vara med mig









8. Sigur Rós - Kveikur

Postrock-shoegaze-knarkdröm-ambient-islänningarna tar rejäl revansch efter fjolårets halvljumna Valtarí. Mörkare och tyngre än på länge, finns här många spår som håller Takk...-klass, och även om jag nu säkert kan säga att Sigur Rós bäst upplevs live (herregud), så är de bra på skiva också.

 Bästa spår: Kveikur









7. Ane Brun - Songs 2003-2013

Jag skiter fullständigt i att det här inte är ett regelrätt studioalbum, utan "bara" samlade låtar från en musikalisk karriär. Ane Brun är helt suverän, och det är den här samlingen också - otroligt stämningsfull vispop av en av vår tids största singer-songwriters.

 Bästa spår: Temporary Dive









6. Moonface - Julia with Blue Jeans on

Förra årets förstaplats på den här listan gick till Spencer Krugs soloprojekt Moonface - och här är han igen. Den nya skivan är verkligen extremt solo, med enbart hans coola röst och ett piano - det är avskalat, naket och väldigt emotionellt.

 Bästa spår: Love the House You're in









5. Jenny Wilson- Demand the impossible!

Svincoola Jenny Wilson, som också sjungit i det gamla vänsterbandet First Floor Power, är tillbaka efter cancern - och är kanske starkare än någonsin. Både vad gäller melodier och lyrik (och hon blandar friskt genrer som pop, spoken word och electronica) har Wilson tagit sitt konstnärsskap till en ny nivå - och helvete vad bra det är.

Bästa spår: The Future








4. 65daysofstatic - Wild light

Många tycker nya skivan från electronicapostrocksbandet 65daysofstatic är för ren, och att de var bättre när de var lite skitigare och skräpigare. Jag förstår kritiken, men tycker ändå att nya skivan är helt fantastisk - här blandas melodiska gitarrslingor med distade elektroniska ljud, och resultatet är totalt magnifik musik att vara kreativ till.

Bästa spår: Safe Passage








3. Dödens Dal - Gå ensam förbi Horisonten

Helt fantastiskt vacker instrumental musik, och någon sorts borderline-postrock. Svenska duon Dödens Dal har gjort en skiva till en avliden kompis, och vemodet hänger tungt.

Bästa spår: Förbi Horisonten










2. ef - Ceremonies

Yes - svensk postrock när den är som bäst, Ef blir bättre och bättre hela tiden, och den försiktiga sången förstärker känslan av den bombastiska musiken - som har inslag av såväl blåsverk och stråkar. Full pott!

Bästa spår: Where G. Malloroy Sleeps










1. The National - Trouble Will Find Me

Bästa skivan det här året förtjänar mer än två meningar. Och Matt Berningers basröst gör det igen - berör oss på djupet med manlig ångest. Kan i början vara lite svårare att sätta sig in i än förra High Violet, men när du väl lyssnat tre gånger är du fast. Personligen är jag jätteglad att National valde att göra en sådan här, mer lågmäld skiva, och inte gå samma väg som Coldplay gjorde med Viva la Vida, och göra arenarock. Fy fan. För det kunde de gjort efter HV.

Det är bevis på musikalisk storhet. Lyssna och njut.

Bästa spår: Pink Rabbits