Om att slåss för sin kreativitet

När jag skriver det här är jag vansinnigt trött, så ursäkta om skärpan i texten fallerar på vissa ställen.

Jag kommer nyligen ur en lång process av ständig kamp - kamp för att kunna arbeta med det jag vill. Inte nog med att ens vardag kantas av frågor om "riktiga jobb" och "men vad ska du göra sen ?" - tydligen är det också ren praxis att utöva maktmissbruk mot de i samhället som tjänar minst, men alltid måste ropa högst för att höras.

Jag ska ta det från början.

Januari började med att jag ansökte om F-skatt från Skatteverket. För er som är oinvigda innebär att man ansöker om rätten att själv betala moms, skatt-, och sociala avgifter - något som vanligtvis arbetsgivaren gör. Simple as that. Man blir företagare. I mitt fall kulturföretagare. Jag ville ha F-skatt för att kunna fakturera mina kunder på serier, illustration och korrektur, och kunna bygga upp en kundbas. Jag följde alla konstens regler, och gjorde precis som jag blivit instruerad att göra på kursen om eget företagande jag gått.

Ett par veckor senare dimper ett brev från Skatteverket ner i lådan. Det är ganska tjockt. Första reaktionen är att min F-skattsedel kommit. Så är inte fallet. Brevet innehåller en förfrågan, där jag ombeds komplettera vissa uppgifter kring mitt sökande. Det ställs elva frågor. Egentligen elva ganska personliga frågor. Det frågas om jag "någon gång" sålt en serieteckning/teckning/illustration, det frågas om jag har någon utbildning för ändamålet, och det frågas om jag någon gång ställt ut på ett "riktigt" galleri. Ifrågasätter Skatteverket min seriösa ambition? Det frågas dessutom om sådant som jag redan svarat på i min ansökan - som tex när jag avser starta min verksamhet. Utöver det påstås det också något som jag dömer som felaktigt; d v s att försäljning av illustrationer till tidningar är momsfri verksamhet.

Jag läser brevet med rynkad panna. Vad vill man? Men ok - fine - jag tänker att man väl säkert bara vill vara grundlig, och jag inbillar mig att det här säkert är den allmänt vedertagna metoden vid registrering av nya företag. Jag svarar på frågorna på det medföljande svarsformuläret, och känner mig nöjd och lite stolt att jag faktiskt kan svara "ja" på samtliga frågor vad gäller de som verkar bedöma min seriositet. "Ja", jag har sålt illustrationer. "Ja", jag har utbildning för ändamålet. "Ja", jag har ställt ut på seriösa gallerier.
För säkerhets skull kopierar jag alla dokument jag skickar in och arkiverar. Jag känner ändå på mig att något här inte står riktigt rätt till. Skiten har inte träffat fläkten än.

Nästa vecka får jag ett samtal från Skatteverket. Min handläggare har ytterligare kompletterande frågor. Han frågar om kontrakt med aktuell dagstidning jag publiceras i, trots att jag skrivit hur det förhåller sig, och frågar återigen - som för att verkligen vara säker - om jag verkligen sålt något förut. Jag förklarar att jag skrivit i formuläret hur det ligger till, men svarar ändå att "ja", det har jag absolut gjort. Och tidigare har jag använt mig av faktureringsbolag för att allt ska gå rätt till - något jag nu vill sluta göra. Handläggaren frågar "Vad är det? Vad är faktureringsbolag?" Borde inte en handläggare på Skatteverket veta det? Nåja, man kan väl ha missat sånt - så jag förklarar för honom hur faktureringsbolag fungerar. Han vill veta namnet på mitt faktureringsbolag, och går sedan in i min deklaration och kollar hur mycket jag tjänat för taxeringsår 2012 (d v s innan jag seriöst börjat bli publicerad). Han slänger siffran i ansiktet på mig. Låter mig få veta att det inte är mycket pengar. På gränsen till hobbyverksamhet. Jag blir lite ledsen, men försöker stå på mig och förklara.

Han frågar vad min serie heter. Han tänker googla den. Handläggaren på Skatteverket tänker googla min serie för att bedöma seriositeten. Jag börjar känna mig allvarligt trängd i situationen, men ger honom namnet och förklarar att den främst publiceras i papperstidningen. Han mumlar något om papperstidning. Jag kan inte riktigt hålla mig längre utan ställer frågan: "Men är det här viktigt? Är det viktigt för att det ska gå igenom?".

"Det är väldigt viktigt, väldigt viktigt. Du vet att det är många som bara gör avdrag och ska ha tillbaka, och sedan inte tjänar någonting - går inte med vinst alls. Jag vill inte släppa in precis alla i systemet. Bara gör avdrag på inköp och ska ha tillbaka moms utan att tillföra något - och då blir det ju lite fel förstår du, då blir det egentligen bara en börda för skatteverket."

Jag har svårt att tro mina öron. Det här är inte hans sak att förminska och bedöma mig på det där sättet. Han trampar på mig och alla mina vänner som lever på samma sätt, och anklagar oss indirekt för att vara systemutnyttjare. Jag är mållös, jag vet inte vad jag ska säga. Men jag minns ifrån kursen om eget företagande att kulturarbetare har lite andra förutsättningar än andra företagare - mycket för att det ens ska gå att driva ett företag utan att behöva gå i konkurs efter bara något år. Till exempel är det fullt lagligt att som kulturföretagare bygga upp ett underskott i verksamheten, för att sedan - om man någonsin får det stora brejket - faktiskt kunna tjäna lite pengar. Det är också skillnad på ett kommersiellt företag (där man menar att gå med stor vinst) och ett icke-kommersiellt (där det snarare handlar om att gå så pass mycket men vinst så man går runt). Jag säger att det är fullt möjligt att faktiskt driva ett företag enbart med tanken på att "gå runt", och klara sig på det. Jag vill ju ha en F-skattsedel för att kunna göra rätt för mig.

"Det blir helt fel! Jag menar, det finns ju de som spelar golf och tycker det är hemskt roligt också - men inte behöver någon F-skattsedel för det."

Måttet är rågat. Bägaren rinner över. Jag blir topp tunnor rasande, som Kalle Anka skulle sagt. Ska man behöva ta sånt här från en myndighet? Jag menar, själva anledningen till att jag dragit på idéen att starta företag och inte kommit till skott, är av rädslan för att göra fel. Fel inför en myndighet, en auktoritet. Och i mitt första möte med denna myndighet blir man förminskad och hela ens yrke blir jämfört med golf (inget ont om golf - ni förstår poängen här). Jag säger: "Jämförde du precis mitt yrke med golf? Nu blir jag faktiskt lite förnärmad!".

"Nämen oj, det var ju inte meningen - men du förstår vad jag menar, alla kan inte släppas in i systemet."

På vilken grund dömer han ut mig som oseriös? Som systemutnyttjare? För att jag "ritar teckningar"? Han marscherar hursomhelst vidare. Han verkar ha hängt upp sig på att jag tidigare sålt tavlor. Han pratar om den momsfria verksamheten igen. Här har han rätt: Att sälja konst som original i ram är momsfritt upp till 336 000 kr per år. Vidare påstår han att samma sak gäller för försäljning av bilder till tidningar. Jag protesterar. Jag är nästan helt säker på att det inte stämmer. Jag säger att det är 6 % moms på dylika tjänster. Han säger att jag har fel.

Jag blir osäker. Han jobbar ju ändå med sånt här på daglig basis, tänker jag. Har jag gjort fel hela tiden? Fan - jag som kollade upp det där så noga.

Samtalet avslutas med "Det här får jag allt fundera vidare på... så återkommer jag med besked eller ytterligare komplettering."

Han ska fundera vidare. Han. Ärendet ska inte handläggas av Skatteverket - utan han som handläggare ska fundera. Professionellt? Fundera på om han kan uppbåda så pass mycket medlidande eller eventuellt hitta en överflödig plats i ett system smockfullt med utnyttjare och fuskare, och vara god nog att släppa in mig. Jag ska vara tacksam. Jag frågar med andan i halsen om han åtminstone kan säga något om vartåt det lutar. "Det vill vi inte säga, utan det får vi se."

Luren läggs på, och orken glider ur mig. Varför ansökte jag om det här? Har alla andra kulturarbetare samma problem? På kursen sas det att i princip alla som vill ha F-skatt får det utan probelm, utan att särskilda skäl verkligen måste kunnas presenteras för att motivera ett avslag. Banken sa likadant. Är kultur ett särskilt skäl? Måste man alltid gå genom en tull för att få jobba med det man vill? Kanske hade varit enklare att bara fortsätta med faktureringsbolaget och låta dem äta upp 6 % av vinsten, och inte kunna bygga ut kundkretsen för att man verkar för oseriös? Kanske bättre att ha det på hobbynivå? Kanske bättre att... spela golf?

Nej. När frustrationen lagt sig ringer jag Svenska Tecknare, där jag är medlem sedan tre år tillbaka. Får tala med en jurist som blir alldeles utom sig när hon hör vad jag har att berätta. Hon menar att jag blivit felaktigt behandlad, att många av de frågor handläggaren ställt inte är hans sak, och att jag borde anmäla honom till högre instans inom myndigheten och be att få byta handläggare. Jag spenderar resten av dagen med att "fundera", och går och lägger mig. Sover dåligt. Jag är upprörd och ledsen. Känner mig som en väldigt liten person i en bautavärld av entreprenörer. Var har du vinsten, gosse?

Morgonen kommer, och jag anmäler handläggaren till Skatteverkets telefonlinje. Ber att få tala med närmsta chef, som naturligtvis inte är anträffbar. Berättar vad som hänt, och hon som tar emot anmälan är trevlig och förstående. Hon skriver ett mejl till denna chef och jag ber att hon ska ringa upp mig så vi får prata direkt.

På eftermiddagen ringer telefonen. Det är handläggaren igen. Stålsätter mig. Han öppnar med att "Ja, vi har kommit fram till att du helt klart ska ha F-skattsedel för den verksamhet du bedriver." Jag kan knappt fatta det. Helt klart? Det var annat än det lät igår. Blir väldigt lättad - men än är det inte över. Jag ska få F-skatt med särskilt villkor. Jag får inte dra av någon moms för inköp av saker jag använder till den momsfria verksamheten. "Jag har kollat upp det där - och för karikatyrer så gäller momsfri verksamhet." Jag har aldrig ens nämnt att jag gör karikatyrer. Igår var det tavlor jag gjorde, idag är det karikatyrer. Vad är det med min handläggare? Jag säger att det visst är 6 % moms för karikatyrer, och illustrationer i allmänhet, om de säljs på licens för publicering. Han hävdar motsatsen. Jag orkar inte mer utan erkänner mig besegrad, och antar F-skattsedeln med villkor. Han tackar för sig och verkar nöjd. Han har varit snäll och släppt in mig i sitt system, men han har samtidigt stoppat några onödiga avdrag från en systemfuskare.

Jag ringer Svenska Tecknare. Får prata med en jurist igen. Det visar sig att jag trots allt har rätt. Juristen blir heligt förbannad på "alla dessa personer på Skatteverket som far med fel information hela tiden". Hon får handläggarens nummer, och lovar att ta tag i det här. Jag blir så jävla lycklig. Så grymt jävla skönt att dels få bekräftelse på att man faktiskt utövar ett seriöst yrke, dels för att jag hade gjort rätt hela tiden. Dessutom var det skönt att prata med en person som behandlar en som en medmänniska.

Så nu har det löst sig. Jag har äntligen fått hem min sedel, och kan börja utveckla mitt företag. Fick i efterhand reda på att handläggaren blev helt ställd när juristen ringde upp, och att hon till slut lyckades förklara för honom hur vi jobbar. Herregud så skönt.

Så varför skriver jag det här? Ja, dels för att få skriva av mig. Sådant är viktigt. Men dels också för att ytterligare synliggöra det problem vi redan visste fanns, sättet att se på oss kulturarbetare - ett synsätt jag faktiskt inte riktigt trodde att man skulle mötas av hos en myndighet. Jag förstår handläggarens frågor och syfte ur ett affärsperspektiv. Men ingen ska behöva behandlas, ifrågasättas och förminskas på detta sätt på grund av dennes tillhörighet (vilken den än må vara!). Vi ses ner på, så enkelt är det. Kultur är extremt nedprioriterat idag - antingen det, eller också något som tas för givet. Något som görs på fritiden. Och något som alltid måste komma i andra hand. Så ser det inte ut, som Marie-Louise Ekman uttrycker sig. Kultur är någonting viktigt, något berikande, något människor samlas kring och framförallt - någonting som egentligen samtliga människor sysslar med. Synsättet att se på oss som parasiter på ett system, lågavlönade flummare som vill åka gräddfil hela vägen genom livet är förlegat. Har alltid varit förlegat.

Vår bransch är ingen lätt sådan. Här måste man kämpa. Man måste ligga i. Jag vågar påstå att vår yrkesgrupp jobbar hårdare än vissa andra, oavsett vad många tycks tro. Och mycket av arbetet och den kreativa tiden går hela tiden ut på att rättfärdiga vår egen existens. Vi måste hela tiden bevisa att vi kan, att vi är "duktiga". Detta som vi samtidigt brottas med att redan bevisa allt detta för oss själva. Och tydligen ska vi nu också behöva verifiera vår seriositet inför myndigheter som inte har någon aning om vad fan det är vi gör.

Avslutningsvis vill jag bara säga att handläggarens chef i skrivande stund fortfarande inte ringt. Det här är två veckor sen. Man kan tycka att diskriminering är en ganska allvarlig sak. Jag tänker inte ge mig, men ibland känns det lite som att man spottar i motvind.

Tack för att du läst.