Årets bästa album 2014 (och några besvikelser)

Det går stadigt nedåt med inläggsfrekvensen för lagerkrantz. Han har ju en ny hemsida nu, dit största delen av den uppdaterande internetkreativiteten går. Men en stackars lista över årets bästa album kan man (läs: jag) ju inte vara utan, och därför har jag sedvanligt staplat musikvärldens nytillskott vad gäller plattor ovanpå varandra i rangordning. Så följ med mig på resan genom årets favoriter, ned till botten där vi motsägelsefullt nog hittar årets skiva.


För att göra det så enkelt för er som möjligt har jag också precis som vanligt skapat två spotifyplaylists - den ena med samtliga album, och den andra enbart med den bästa låten från varje skiva.




Årets bästa album hittar du här.




Och årets blandkassett med de bästa 27 låtarna hittar du här.





Men innan vi ger oss på allt det göttiga som året hade att bjuda på ska vi ta oss an besvikelserna. För även om mycket varit bra i år så finns det ett gäng skivor som inte riktigt nått ända fram. För att kvala in på den här listan krävs det att jag tidigare lyssnat på artisten eller på annat sätt sett framemot det nya släppet, och sedan blivit brutalt besviken. Håll i hatten, nu börjar eländet.

ÅRETS STÖRSTA BESVIKELSER

• Dismemberment Plan - Uncanney Valley
  Från ingenstans kom Dismemberment Plan tillbaka efter mer än tio års tystnad. Jag tog t.o.m. med deras skiva Change i mitt inlägg 10 albumtips från band som lagt av, så det här känns ju nästan pinsamt. Och Change är helt fantastisk på många sätt, medan Uncanney Valley är ett pinsamt försök att återuppliva någonting som borde lämnats dött. Skivan är nypop, och elektroniska bitar tar upp mycket utrymme - långt, LÅNGT ifrån deras post-hardcore-rötter. Det här är dynga på riktigt. Skräp. Med skitlöjliga texter.
• Eels - The Cautionary Tales of Mark Oliver Everett
  Nya Eelsskivan är här, och den är vansinnigt tråkig. Oinspirerad och likadan som mycket av det andra som E och gänget gjort. Finns egentligen inte mycket mer att säga förutom att jag nog hade förväntat mig mer.
• Moonface - City Wrecker
  Alltså, det gör mig ont att sätta personliga favoriten Spencer Krug här under besvikelser. Egentligen kanske man inte kan ha så höga förväntningar på en femspårig EP, men fan, det är ju Spencer Krug liksom. Han har varit med på mina listor med samtliga Moonfacesläpp, och också till och med hamnat etta. Men nya EP:n känns bara som rester från fjolårets Julia with Blue Jeans on. I själva verket är det väl inte fem direkt dåliga låtar, utan vissa av dem (såsom Helsinki Winter 2013) har god behållning - men som helhet är den lilla skivan faktiskt ganska trist. Kanske är det för att Krug är en av mina personliga favoriter och alltid lägger ribban högt, men jag hade gärna velat haft mer.
• Sophie Zelmani - Everywhere
  Jag har lyssnat ganska mycket på Sophie Zelmani, och tycker mycket om hennes musik. Jag har köpt att varje skiva sedan debuten låtit ganska likadant - men seriöst - nu har hon gjort samma skiva i 19 år. Hon är lite som musikvärldens Keanu Reeves - förändras liksom inte. Kan man få önska någon sorts variation i fortsättningen? Annars kanske det räcker nu.
• Foo Fighters - Sonic Highways
  Om förra skivan, Wasting Light, var en hyllning till svunna toner från The Colour and the Shape-eran, så är nya Sonic Highways an avmätt kusin till mindre episka (och bra) There is Nothing Left to Lose. Längesedan Grohl med anhang lät så här tråkiga, och oinspirerade. Därtill är skivan bara 8 spår lång, varav 7 är riktiga sömnpiller.
• Lily Allen - Sheezus
  Ja, jag vet. Du får säga det. Jag borde inte tycka om Lily Allen - det är helt enkelt inte min musiksmak. Det är liksom pop på gränsen till r 'n' b. Jag borde hata det. Men det gör jag inte. Jag är barnsligt förtjust i Allens dansvänliga popdängor, som allt som oftast kommer med en "explicit"-varning för "okonventionell" text. Och det är det jag tror jag gillar allra mest, egentligen. Hon är vansinnigt kaxig och arg på ett bra, nyttigt sätt. Hon är sig själv och vinner på det, och beskriver sin arbetsprocess som "...throwing shit at the wall, and seeing what sticks". Bara en sån sak. Tyvärr är nya skivan inte alls så bra som de två förra. Attityden finns kvar, men mycket låter helt enkelt bara som skit. Antar att det var det som fastnade på väggen. Otroligt relevant kritik, jag vet, men prova själva så får ni se. Förstasingeln Hard Out Here får dock gott betyg.
• Swans - To Be Kind
  Inte för att post-rockiga Swans brukar vara lättlyssnade - men det här alltså. Det låter som att någon tonsatt en mardröm - man mår genuint dåligt när man lyssnar på musiken. Annars kan man ju inte klandra bandet för att de inte vågar - de har till exempel en 34 (!) minuter lång låt på albumet, som dessutom är uppblandad med hästhovar, skrikande barn och laserpistolsljud. Vill du testa litegrann av ångesten jag pratar om du kan du prova maniska Some Things We Do, som låter som något tagit direkt ur en seriemördares dagbok.

Med det ur vägen kan vi nu ta en titt på den mer intressanta delen av listan. Här är:

ÅRETS BÄSTA ALBUM 2014

27. Mogwai - Rave Tapes

Lite småskralt med riktigt bra post-rock i år. Och då menar jag sådant som sveper undan mattan under fötterna på dig - inte bara en trevlig lyssning. För det senare är ungefär vad du får av Mogwais nya album - helt okej (dock stundtals lysande) bakgrundsmusik. Jag skulle vilja påstå att Mogwai är en av de lättaste inkörsportarna till post-rocken, med motiveringen att låtarna inte är sådär evighetslånga - och inte heller särskilt utforskande eller speciella. Men missförstå mig inte - bra är det ju förstås. Och bäst är de när de som vanligt refererar till hur stor och farlig Satan är - något som nu blivit kutym för bandet.

Bästa spår: Remurdered 

26. Operators - EP 1

Wolf Parade-födde Dan Boeckner verkar ha svårt att stanna på samma plats längre än fem minuter. På tre år har han varit med och skapat tre nya band, och i förfjol fanns nya projektet Divine Fits med på den här listan. Men nu är det över, och nya bandet Operators tar plats istället. Som vanligt när det gäller Boeckner så är det halvelektronisk indierock av hög kvalitet vi bjuds på, och Dans speciella röst förgyller varje sekund av de fem låtarna som ryms på EP:n. Egentligen låter det som om Wolf Parade och Divine Fits fått en litet kärleksbarn - fast utan varesig Britt Daniel eller Spencer Krug. Det är bra skit helt enkelt.

Undrar bara om de hinner släppa en hel fullängdsskiva innan Boeckner startar nästa band.

Bästa spår: Ancient

25. Fiction - In Real Life EP

Ganska okända Fiction är en ny bekantskap för i år, och förtjänar ett litet omnämnande på listan med sin nya EP. De spelar en sorts art-indiepop, och jag diggar det. På ett sätt känns musiken lite som en blast-from-the-past, och sistalåten Morning Song kunde säkert blivit en hit för 30 år sedan. I år hamnar de kanske inte på så många listor - även om de borde.

Tidigt åttiotal blandas med nutida electrovibbar i denna faktiskt väldigt välkomponerade femspåriga lilla skiva. Missa den inte, oavsett om du gillar indie, pop eller nostalgi.

Bästa spår: Lonely Planet

24. Goat - Commune

Avdelning konstig, skrikig, gapig musik. Svenska Goat från Göteborg bjuder in lyssnaren till vad som närmast måste liknas vid en rockpsykos, där tillräckligt mycket tid spenderat tillsammans med gruppen resulterar i någon sorts sektisk eufori. Det är ungefär så det funkar - och troligen kommer du liksom jag att stöta bort Goat vid första lyssningen: det är helt enkelt för jobbigt. Musiken är psykadelisk och sångerskan är ständigt en oktav över eller under där hon borde vara. Men efter ett tag sjunker det in - det börjar bli bättre.

Till slut inser man storheten. Välkommen till kulten.

Bästa spår: Talk to God

23. Wovenhand - Refractory Obdurate

Om du blandar någon sorts alternativ countryrock med ångest, mörka texter och post-metal så får du amerikanska Wovenhand. Det är atmosfärsikt och trollbindande samtidigt som det är otäckt och frånstötande.Sångaren David Eugene Edwards var förut frontman i det kanske mer kända 16 Horsepower, men det är inte som att Wovenhand är särskilt purfärskt det heller - det här är deras sjunde studioalbum. Låtarna skiftar ofta i både tempo och lynne halvvägs genom spåren, vilket medför en oförutsägbar lyssning och håller en uppmärksam skivan igenom. Kanske det mörkaste och mest nära "hårdrock" man kommer på den här listan.

Bästa spår: Corsicana Clip

22. Sharon Van Etten - Are we there

Sharon Van Etten är tillbaka med ett nytt, asbra album. Hennes mörka singer-songwriter-musik bär hennes otroliga röst fram över melankoliska landskap: det här är musik att drömma, gråta, tänka och hoppas till. På nya albumet, som många gånger snuddar på gränsen till det sakrala, visar hon också att hennes musik fungerar lika bra på stora världsarenor som det potentiellt skulle göra i katedraler.

Bästa spår: Break Me 

21. Stars - No One is Lost

Med sjunde studioalbumet visar indiepopgänget i Stars att de fortfarande kan. På ett sätt, och som skivcovern tyder på, är albumet ett avbrott från deras mer reguljära indiestil och istället ett steg mot att omfamna gammal 80-talsdisco. Men de båda genrerna blandas fantastiskt bra, och det är lika delar en dansgolvs- och artpopskiva. Som vanligt är mixen av de båda sångarna Torquil Campbell och Amy Millan (båda också kända från bland annat Broken Social Scene) det som utgör navet i gruppen, och också det som gör att man 2014 gärna lyssnar på nydisco av den här sorten. Inte jättemånga låtar står ut som exceptionella, men ju mer du lyssnar desto oftare vill du återvända. Faktiskt är det svårt att välja en enda låt som bästa spår, alla är likvärdiga. Som helhet är skivan guld.

Bästa spår: No One is Lost

20. Barbarisms - Barbarisms

Med blygsamma 79 följare på Spotify är debutanten Barbarisms kanske det mest obskyra du hittar på den här listan. Jag menar, det finns i skrivande stund inte ens en Wikipediasida för bandet. Klart är i alla fall att han gör kompetent, rolig, deppig och engagerande singer-songwriter-indie. I stort sett i varenda passage känns det som att rösten ska skära sig eller gå sönder, och när den väl gör det är det med en delad känsla av både rysningar och välmående. Jag kan inte riktigt förklara det, men det är svårt att sluta lyssna på. Dessutom tycker jag att han ska ha guldstjärna för årets fränaste låttitel: Macaulay Culkin on Pizza.

Bästa spår: Macaulay Culkin on Pizza

19. Simian Ghost - The Veil

Det stora genombrottet för Sandvikenfödda Simian Ghost är inte långt borta. Med en extremt välproducerad och sammanknuten konceptskiva är deras tredje albumsläpp ett faktum vi inte kan bortse från. Albumet är lika drömskt som det är poppigt, och det märks verkligen att de satsat på en helhetsskiva. Det här är helt enkelt en enhet man ska lyssna på i en sittning - att bara ta sig an några av låtarna då och då, en och en är att göra The Veil en otjänst. Sitt igenom samtliga 18 (!) spår så får du se vad jag menar.
Därför gör det mig lite ont att behöva välja en låt som "den bästa" i det här fallet, men listans formalia kräver helt enkelt att jag gör det. Och bäst tycker jag nog att gruppen är när de vågar ta ut svängarna lite extra, som i den långsamt malande och utdragna The River Ouse. Rysningar.

Bästa spår: The River Ouse

18. Interpol - El Pintor

Veteranerna i Interpol är tillbaka för femte gången - denna gången med restaurangkligande anagrammet El Pintor. Och det är lite som att käka mat på din favoritkrog - du vet precis vad du får. Men det smakar ändå rättså gott. El Pintor överraskar inte på något sätt, utan bandet harvar på med de långa gitarriffen och Paul Banks melankoliska röst och texter om missförstådd kärlek precis som vanligt. Det är helt omöjligt att höra att de på den här skivan är en man kort efter att basisten Carlos Dengler valde att lämna bandet tidigare i år. Och precis som förra skivan är det få låtar som sticker ut som exceptionella, men som enhet funkar albumet riktigt bra. Ett undantag finns - och det är näst sista låten Tidal Wave. Vilken låt.

Men ärligt talat, det gör inget att de låter som vanligt. Det är ju vad vi vill.

Bästa spår: Tidal Wave

17. This Will Destroy You - Another Language

Post-rocksfavoriterna This Will Destroy You återvänder med sitt tredje studioalbum. Om vi jämför med tidigare nämnda Mogwai lite högre upp på listan så skulle jag säga att TWDY spelar mer renodlad post-rock, med mer malande, distade gitarrer på gränsen till någon sorts post-metal. Kanske är albumet något svagare än deras två tidigare, men det är fortfarande väldigt kompetent för genren. Jag diggar.

Bästa spår: Memory Loss

16. Stefan Sundström - Nu var det 2014

När jag var liten brukade jag häckla min far för att han lyssnade på Stefan Sundström. Det var inte mycket till musik han producerade, och hans röst lät som ett rostigt gammalt tröskverk. När jag växte upp förstod jag hur jävla fel jag hade. Stefan är ordkonstnär av sällan skådat slag, och han står på de svagas sida i kampen mot makten. Hans krönikor i tidningarna är extremt tänkvärda, och hans nya skiva Nu var det 2014 (förmodad parafras på Eyvind Johnssons Nu var det 1914) är inget undantag. Fortfarande är han en av landets bästa trubadurer och tillika agitator. En vettig sådan.
På albumet ryms både sarkastiska skildringar av klassamhället och mer poetiska berättelser med emotionella teman. Men bäst är han förstås när han går all-in i åttaminutersironiska Ägarn.

Bästa spår: Ägarn

15. Dunderpatrullen - Keygeneration

Svenska Dunderpatrullen kan sin sak. Det här är blip-blop och chipmusik med en twist av epik. Och nya Keygeneration är ett 17-spårigt litet glädjepiller, där gamla 80-tals NES-ljud blandas med modernare toner. De har också samarbetat med två andra svenska chipmusikerfavoriter: FantomenK och Rymdkraft, som på varsin låt låter influera gruppen med sitt unika sound. Det är bara att lyfta på hatten för det här gänget, som verkligen måste sägas förstår sig på musik; i skivans allra starkaste stunder blandas ljuva pianotoner med allt från dansig Battletoadsinspirerad musik till mer regelrätta dubstepiga tongångar. Extremt välkomponerat. Och vem kan motstå titlar som Face against the gardin eller Sparkopedtjänst for you?

Bästa spår: Singularity

14. Editors - The Weight of Your Love

Skivan släpptes egentligen 2013, men jag upptäckte den inte förrän i februari år - och trodde fram tills dess att den här listan påbörjades att den släppts under det gångna året. Nåväl. Vi skiter i det - albumet är för bra för att ignoreras. Jag har lyssnat på Editors ända sedan starten, och alltid karaktäriserat dem som "ett lite sämre Interpol". De har också gjort ett snedsprång med en absolut fruktansvärd skiva som var mer elektronisk - och där någonstans försvann min entusiasm. Med The Weight of Your Love har de lagt på nya vedträn på min kärlekseld - albumet är otroligt tight. Skivan går lite mer åt mainstreamhållet än tidigare, men den elektroniska sektorn är förpassad till skämshörnet - precis som det ska vara. Hitsen haglar tätt, och jag tror att deras riktigt stora break är nära. Sångaren Tom Smith visar här också att han besitter en alldeles förträfflig falsett, som dessutom funkar utmärkt ihop med hans annars så vanliga långt-ner-i-halsen-sjungande.

Bästa spår: Honesty

13. First Aid Kit - Stay Gold

På nya albumet Stay Gold befäster den unga svenska duon ytterligare sin ställning inom folkpoppen. De båda systrarnas musikaliska talang är oklanderlig; musiken är drömsk och trallvänlig, deras röster passar så bra ihop att det nästan är löjligt. Från förra gången har också spårdisponeringen på skivan blivit bättre - vi upplever inte samma tempotapp efter halva albumet som vi möttes av på The Lion's Roar, och Stay Gold känns mer genomarbetat rent allmänt. Ska det sägas någonting negativt så tycker jag att det i princip alltid är att göra lyssnaren en björntjänst att alltid öppna med det starkaste spåret. Det gjorde de på förra, och de gör det nu. Albumet hade vunnit mer som enhet om man lade My Silver Lining någonstans i mitten. Ändå är det förstås ett solitt inlägg i en annars ganska skral genre.

Bästa spår: My Silver Lining

12. Remember Remember - Forgetting the Present

Tredje skivan från skotska instrumentala gruppen Remember Remember. Bandet spelar någonting som jag närmast skulle vilja beskriva som mjuk post-rock med experimentella inslag. Och en xylofon.
Det är på riktigt fin, drömsk musik att vara kreativ och/eller på annat sätt förlora sig själv till. I landskapet av post-rockband stöpta ur samma form är det här en frisk fläkt att uppleva både glädje, melankoli och eufori ihop med. Bortse dock gärna från korta mittenspåret Pterodactyl, som trots sitt coola namn bara känns som ett konstigt avbrott i en annars väl sammanhållen enhet.

Bästa spår: Le Mayo 

11. Sun Kil Moon - Benji

Sun Kil Moon är ett av Mark Kozeleks musikprojekt, som förutom SKM också varit frontman i gamla Red House Painters och släpper material under eget namn. Och i likhet med den nu avlidne Jason Molina rör de sig båda i samma folk-rock-landskap och är (var) båda superproduktiva. På Benji möts vi sedvanligt av Kozeleks säregna berättartradition, och får följa med honom i detalj kring egentligen ganska vardagliga saker som hänt honom under livet. Mycket av det han gör musikaliskt är egentligen tonsatta vardagsminnen. Höjdpunkter på skivan kan till exempel vara när han kollar film eller äter crab cakes.

Bästa spår: Truck Driver

10. Solen - Till dom som bryr sig

Gävlebördiga Solen blåser nytt liv i vemodspoppen: Det är lite som att få tillbaka ett yngre och mer gitarrbaserat Kent. För det är faktiskt omöjligt att diskutera Solen utan att nämna Kent - det är helt uppenbart att de senare är en stor inspiration. Många av riffen påminner extremt mycket om Kents Verkligenperiod - och sångaren artikulerar till och med på samma sätt som Jocke Berg. Dock tycker jag att många recensenter jämför de båda lite väl mycket - egentligen tycker jag att resultatet låter lite mer som ett kärleksbarn mellan Kent och [ingenting]. Hursomhelst är det jävligt kompetent och melankolisk dystermusik som borde gå hem hos vem som helst som gillar pop och pretentioner.

Bästa spår: Glöm bort mig nu 

9. Warpaint - Warpaint

Los Angeles-baserade indierockgruppen Warpaint är tillbaka med den svåra skiva nummer 2. Att följa upp en superhyllad debut är aldrig en lätt uppgift, och bandet tar många oanade svängar mot ett mer psykadeliskt eller transartat tillstånd. Och det passar riktigt bra, känns nytt och fräscht. Gillade du första indiesvängiga albumet The Fool är det inte säkert att du faller direkt för gruppens andra installation - för här tar musiken ett steg tillbaka, och i centrum står istället de tre sångerskorna Emily Kokal, Theresa Wayman och Jenny Lee Lindbergs röster. Mer laid-back och känslosamt, och också mer av någonting vi tidigare inte hade så mycket av - istället för motsatsen.

Bästa spår: Biggy

8. Kent - Tigerdrottningen

Årets skitfulaste cover går till Kent, #slowclap. Och de är antagligen supernöjda med den utmärkelsen - under plåtningen twittrade bandet "Det blir ett magiskt omslag! Hoppas ni hatar det." Men bortsett från det yttre är skivan en av Kents bättre sedan skiftet till en mer elektronisk agenda. Vi får förstås mer av den typiska medelklass-medelåldersångesten, men får också för första gången någonsin ta del av någonting som måste anses vara ett politiskt statement från bandet. Låten La Belle Epoque ansågs homogent av Sveriges kritikerkår som en klockren analys av Sveriges politiska klimat, men det finns också andra spår där politiken gör sig påmind. Både öppningslåten Mirage och näst sista Simmaren (båda otroligt starka låtar) andas ställningstagande. Men inget av de övriga spåren kan förstås mäta sig mot den avslutande Den andra sidan som påminner oss om ett förflutet Kent, och jag tas på nytt tillbaka till Verkligen-epoken. På riktigt en av Kents bästa låtar sedan Thinner.

Bästa spår: Den Andra Sidan

7. Dödens Dal - Korsa Jord, Luft, Is

Svenska post-rock-ambient-electronica-shoegaze-duon Dödens Dal är tillbaka ett år efter debuten med uppföljaren Korsa Jord, Luft, Is. Och även om albumet vinner undertecknads årspris för både snyggast cover och bäst titel, så kan det inte riktigt stå sig emot förra Gå ensam förbi horisonten. Med det sagt, så är skivan fortfarande rätt mycket bättre än mycket annat på den här listan. Skivan är del två i vad som kommer att bli en trilogi i de båda vännernas sorgearbete efter deras avlidne kompis - och förhoppningsvis får vi en riktigt bombastisk avslutning med det bästa från båda skivor redan nästa år.

Bästa spår: Lager Av Is  

6. alt-J - This is all Yours

Brittiska alt-J är en grupp som rör sig i något slags alternativ-indie-landskap. Det känns som att de gör lite vad fan de vill, utan att kategorisera sig själva i något speciellt fack. Med den inställningen blir varje skiva, för att inte säga varje spår, unikt - när en låt är slut och nästa börjar vet du inte vad du kommer att få. Ibland bjuds du på skönsjungande falsettsång, ibland The Heavy-inspirerad tungindie, ibland något som närmast kan liknas vid cirkusmusik. Ändå känns skivan inte spretig, utan mer som en frisk fläkt. Ett sådant album du kanske inte faller pladask för på första lyssningen, men som garanterat bara blir bättre ju längre du lyssnar.

Bästa spår: Nara

5. Hello Saferide - The Fox, the Hunter and Hello Saferide

Då är vi nere på topp 5. Annika Norlin, som vi också känner som Säkert!, har sagt något så pretentiöst som att hon bara vill göra ny musik när hon imponeras av sig själv. Och att det är anledningen till att det ofta dröjer mellan hennes skivsläpp. Och även om det kan kännas aningens självupptaget, så uppskattar jag hennes ställningstagande - på det sättet månglar man inte ut ny skit bara för att tjäna pengar. Och det är kul att höra Annika på engelska igen, även om jag nog personligen tycker att hennes svenska sida är starkare. The Fox, the Hunter and Hello Saferide är ett supergenomarbetat projekt helt utan dåliga låtar. Öppet, ärligt, smart och politiskt. En artist man gärna också skulle läsa i novellform.

Bästa spår: Last Night Bus

4. Grant Nicholas - Yorktown Heights

Åh. Jag har längtat efter ett mer mellow Feeder sedan Pushing the Senses. Och nu har jag fått det - i form av bandets sångares solokarriär. Äntligen kan Grant göra lite som han vill utan att ta hänsyn till utbrytartrummisar eller dryga skivbolag, och resultatet är bra. Riktigt bra. Skivan är mångbottnad och rör vid många teman och är heller inte lika övertydligt skrivet-på-näsan som många av Feeders installationer kan vara. Det här är en alternativ britpoppärla som absolut inte ska missas av någon som är svag för melodiös mellowindie med smarta texter. Alla låtar utom en (Time stood still - den är otroligt tjatig och skitfjantig) är dessutom top notch.

Bästa spår: Joan of Arc 

3. Björns Vänner - Ni har stulit våra drömmar

Årets bästa svenska album står skånska Björns Vänner för. 2014 har känts lite som comebackens år, med flera artister som antingen lagt sin musikkarriär på is eller faktiskt lagt av, som dykt upp igen. Och allra kärast av dessa återseenden är Ni har stulit våra drömmar, som är en riktig knock-out. Inga andra (och jag menar inga) kan skriva sådana texter som Björns Vänner, och beskriva situationer med sådan pricksäkerhet och sådana metaforer som dem. Och BV:s egentligen allra starkaste kort är att allt känns så banalt ärligt. Rakt från hjärtat på dem, och in i hjärtat på lyssnaren. Mer direkt kommunikation är svårt att få i det här mediet. Så trots att de 2005 hade en turné som inofficiellt kallades "Sista fukin' spelningarna forever & ever-turnén", så får vi återigen förmånen att lyssna till bandets stulna drömmar. Tack för det.

Bästa spår: Du vill inte nå fram till ditt mål

2. Jenny Lewis - The Voyager

Årets silvermedaljör är ex-Rilo Kiley-sångerskan Jenny Lewis och hennes nya indieskiva. I fjolårets lista fanns hon representerad med Rilo Kiley-samlingsskivan rkives, något som för undertecknad trodde vara det enda han skulle höra av Lewis på ett bra tag. Många saker pockar på sångerskans uppmärksamhet, och då hon är både röstskådis, skådespelare, assisterande regissör och har ovanligt många musikprojekt igång, så trodde jag det skulle dröja innan man fick höra något så renodlat som ett nytt soloalbum. Men tji fick jag, och det är ett tji jag gärna tar till mig - och omfamnar. Hon är så jävla skarp i sina texter och musik att det nästan är skrämmande. Humor, ironi och allvar i en frisk Lewis-typisk blandning, som enligt mig nästan är bättre än gamla Rilo. Albumet är vansinnigt fullt av hits, nästan samtliga låtar har singelpotential. Som helhet är det här en riktig guldklimp. Eller silverklimp, då.

Bästa spår: Aloha & the Three Johns

1. The War on Drugs - Lost in the Dream

Kanske är det en otjänst att kalla The War on Drugs för ett modernt Dire Straits. Men seriöst är det ungefär så de låter, åtminstone rent musikmässigt. Borta är dock Mark Knopflers ganska egotrippade texter och sömniga röst - istället bjuds vi på filosofisk eftertanke och Adam Granduciels lätt nasala sångsätt. Musiken är drömsk indierock, som inte räds att ta ut svängarna med långa gitarriff (á la Dire Straits) eller 8-minuterslåtar. För mig är bandet också en helt ny bekantskap från i år, så att gå direkt in på plats ett på det här musikprettots lista är faktiskt inte så lätt. Men så jävla bra är helt enkelt Lost in the Dream. Det finns ingen dålig låt, och som allra bäst är det när låtarna är sådär riktigt långa, och man får höra bandets hela repertoar av lyrik och musik. Ljuvligt är det. Årets skiva utan större problem.

Bästa spår: An Ocean in Between the Waves