Jean-Paul Sartre

"Everything has been figured out, except how to live."

- Jean-Paul Sartre

Årets 20 bästa album 2013 (och 8 andra som kunde varit bättre)

Hej. Sedvanligt vill jag göra en liten textvägg, lagom till årsskiftet, vad gäller årets bästa album. Tyvärr missade jag årsskiftet med mer än tre veckor. Men det går förstås att läsa ändå. På listan ryms bara de som jag själv tyckt bäst om under året, men det finns också en liten avdelning för hedersomnämnande för sådana album som nästan kvalade in till den fullvärdiga listan. Men bara nästan. Någonting förstörde.

Och i år tänkte jag försöka mig på en ny grej. Att sammanfatta skivan i bara två meningar; försöka motivera dess plats på listan med några få ord. Jag gör det av två anledningar: Dels för att internetkulturen just nu mest bara scrollar förbi textmassor av massiv kvantitet - dels för att jag faktiskt inte har tid att skriva djupanalyser, hur gärna jag än vill. Ni som snabbt vill göra er en uppfattning om vad som ryms på listan, så kan jag säga så här: de två absolut största posterna är postrock och indie i olika format - plus lite inslag av revolutionär vispop, elektronisk och konstig musik.

Men först och främst tar vi oss an hedersomnämningarna. Eller halvbesvikelserna, om man så vill.

• Junip - s/t
  José Gonzales är mer känd som solokarriärist, och kanske borde han satsa helhjärtat på det - för även om skivan har en fantastiskt bra öppningslåt; Line of Fire, räddar inte det resten av skivan från att faktiskt bara vara en axelryckning. Kunde ha varit bättre.
• Johnossi - Transitions
  Johnossi vill utveckla sitt sound, och lyckas till viss del. Musiken är på sina ställen helt fantastiskt medryckande, och vissa låtar får mig att sjunga med och hytta med näven - men jag kan verkligen inte se bortom den ojämna kvaliteten och de fruktansvärda texterna. De skriver skitbra musik. Men de kan verkligen inte skriva texter - många gånger är det bara skrattretande.
• This is Your Captain Speaking - ARC
  Det gör mig lite ont att sätta personliga postrocksfavoriterna TIYCS här - men vad ska man göra. Länge hypar de sin uppkommande skiva, men den blir försenad om och om igen. När den tillslut dyker upp innehåller den bara fyra (!) inte ens särskilt långa spår, där ingen av dem är särskilt engagerande. Tråkigt.
• Lars Winnerbäck - Hosianna
  Faktiskt en väldigt ojämn skiva, som ibland briljerar och ibland genererar gäspningar. En väldigt utspädd, mjölkig och beige skiva som känns oinspirerad. Vissa låtar håller mycket hög klass, som Vi åkte aldrig ut till havet, Utkast till ett brev och Ett slags liv, medan resten glöms bort så fort tonerna tystnat. Synd Lasse, jag gillar ju dig.
• Kings of Leon - Mechanical Bull
  Jag har lyssnat på Kings of Leon ända från början - och långt innan de blev mainstream. Jag minns tider när det inte gick att höra ett enda ord av vad sångaren sa. Nuförtiden hör man lite mer, och det man hör är t.o.m. ibland av ganska sexistisk natur. Varför? Vad hände? Fortfarande finns här några låtar värda att lyssna på - men alltså vafan. Jävla trist och fult cover, dessutom. Nej. Usch.
• Syket - Can you keep a secret?
  Fan alltså - ibland är Syket helt briljanta, och ibland är de superskit. Egentligen tror jag att de borde satsa på instrumentell musik - för själva musiken gör de väldigt bra. Tyvärr är texter och sångare ganska... dåliga. Alltså förlåt. Det går an med sångare som knappt kan sjunga om man gör det på rätt sätt, men det här typ bara plågsamt.
• God is an astronaut - Origins
  En av postrockens annars kanske stabilaste band gör 2013 något som känns som en ganska oinspirerad skiva. Som en ful lillebror till senaste Age of the Fifth Sun. Helt okej om man inte vill ha något speciellt.
• Mattias Alkbergs Begravning - s/t
  Mattias Alkberg är verkligen ingen nybörjare, utan är den gamla sångaren från Bear Quartet, bandet Mattis Aklberg BD såväl som en solokarriär - men det här är debuten för hans nya band Mattias Alkbergs Begravning. Det blev mycket Mattias Alkberg i den meningen. Mattias Alkberg. Hursomhelst är det långt ifrån lika bra och härligt revoltigt som det brukar. Och även om låten Skända Flaggan, som bygger på ett konstverk av Carl Johan de Geer hör till de bättre, så verkar Alkberg missuppfattat de Geers intention, och låten går mest ut på att häckla konstnären - när de egentligen borde stå på samma sida. Märkligt.

Så här nedan finner ni en spotifylista med hela årets albumlista - och under den har du en kortare med endast det bästa spåret från varje skiva, så kan ni lyssna själva.

Årets bästa album 2013 (full lista med alla låtar)

Årets mixtape 2013 (20 spår lång, endast de bästa låtarna från varje album)

Ha det så gött.

Årets bästa album 2013

20. Kashmir - E.A.R

Förvänta dig ingen regelrätt Kashmirskiva i vanlig, härlig indiepopanda, för den får du inte. Kashmir har gjort något helt annorlunda, något mer åt konsthållet, och även om jag verkligen hade grymt svårt för skivan initialt, så kan jag nu säga att den som helhet faktiskt är en upplevelse.

Bästa spår: Piece of the Sun








19. Local Natives - Hummingbird

Vill du faktiskt istället ha din vanliga dos indiepop, så kan du kolla in den här skivan med relativt nya Local Natives. Reguljär indie med fin falsett och många "ooooåååoooh"-partier, som jag själv är väldigt svag för.


Bästa spår: Breakers








18.Midlake - Antiphon

Ett band jag oftast mest varit medveten om dess existens, utan att faktiskt aktivt lyssna. I fjol ändrades det, Antiphon är en helt rätt, skön och melankolisk indieknytnäve.

Bästa spår: The Old and the Young









17.Oneohtrix Point Never - R plus Seven

Avdelning konstig, ambient-, plunderphonics-, drone-, experimentell musik: Oneohtrix Point Never låter knappt som någonting annat. Det är kanske inget du faller pladask för, snarare långsamt sätter dig på knä till, i en obekväm ställning som skapar nackspärr efteråt - är upphovsmannen Daniel Lopatin geni eller galenpanna? Döm själva.

Bästa spår: Boring Angel







16.Arcade Fire - Reflektor

Varje installation av kanadensarna Arcade Fire är en händelse i musikvärlden - så också denna gång. Här är man något lite mer experimentell än vid förra skivan, och resultatet är lite ojämnt (inte riktigt vad jag hoppades på, men fortfarande bra nog för en plats på listan).

Bästa spår: You Already Know








15. Rilo Kiley - rkvies

Jovisst - det här är en samling outgivet material, men för svältfödda Rilo Kiley-, Jenny Lewis- och Seth Blake-fans kommer skivan som en trevlig överraskning. Rilo Kiley har lagt av sedan ett tag tillbaks, men här klingar fortfarande Jenny Lewis' uppkäftiga och härliga röst kvar i en skiva som för undertecknad kommer förbli en liten indiepärla om svunnen tid.

Bästa spår: A Town Called Luckey







14. Daft Punk - Random Access Memories

Jomenvisst - årets kanske största comeback funkar hos mig också. Bandet behöver ingen närmre presentation, och knappast musiken heller - ska jag klaga på någonting är det i så fall att alla spår inte är av lika hög kvalitet (dock är sistaspåret så fantastiskt att man får gåshud - särskilt om man synkar det med warpscenen ur Stanley Cubricks 2001: A Space Odyssey).

Bästa spår: Contact








13. The Boxer Rebellion - Promises

Fjärde studioalbumet från helt fantastiska The Boxer Rebellion, som tyvärr inte är i samma klass som deras tidigare installationer. Dock är det ju med deras mått fortfarande ganska bra - så pass bra att man ändå har en rättså säker plats här - och vill du bara ha en endaste liten mysindieskiva från i år så skulle jag nästan ändå rekommendera den här.

Bästa spår: Diamonds








12. Frightened Rabbit - Pedestrian Verse

Skrämd kanin släpper en jäkligt stark skiva i år - som övertygar mer för varje lyssning. Inte lika tokigt som musikgrannarna Mumford & Sons, utan mer eftertanke och vemod.

Bästa spår: Nitrous Gas










11. VETO - Point Break

Danska VETO når nya höjder, när de gör sin musik lite mer lättillgänglig än tidigare. Elektronisk indie med smarta texter och schyssta beats.

Bästa spår: Turning Machine










10. Postiljonen - Skyer

Svenska Postiljonens debut är en vacker och drömsk skiva, vars toner ibland för tankarna till det halvljumna 80-talet - det är dock gjort på ett kärleksfullt och omhändertagande sätt, där syntigare poplåtar blandas med lugnare ballader. Avslutningslåten Atlantis har med all säkerhet också årets ljuvaste saxofonsolo.

Bästa spår: Atlantis








9. Melissa Horn - Om du vill vara med mig

Melissa Horns senaste har fått en del kritik för att hon står och stampar i samma spår och inte utvecklas - men har kritikerna verkligen lyssnat på skivan? Skivan är mer melodisk än tidigare, även om innehållet är lika nattsvart och deppigt som vanligt - men det är ju så vi vill ha det.

Bästa spår: Om du vill vara med mig









8. Sigur Rós - Kveikur

Postrock-shoegaze-knarkdröm-ambient-islänningarna tar rejäl revansch efter fjolårets halvljumna Valtarí. Mörkare och tyngre än på länge, finns här många spår som håller Takk...-klass, och även om jag nu säkert kan säga att Sigur Rós bäst upplevs live (herregud), så är de bra på skiva också.

 Bästa spår: Kveikur









7. Ane Brun - Songs 2003-2013

Jag skiter fullständigt i att det här inte är ett regelrätt studioalbum, utan "bara" samlade låtar från en musikalisk karriär. Ane Brun är helt suverän, och det är den här samlingen också - otroligt stämningsfull vispop av en av vår tids största singer-songwriters.

 Bästa spår: Temporary Dive









6. Moonface - Julia with Blue Jeans on

Förra årets förstaplats på den här listan gick till Spencer Krugs soloprojekt Moonface - och här är han igen. Den nya skivan är verkligen extremt solo, med enbart hans coola röst och ett piano - det är avskalat, naket och väldigt emotionellt.

 Bästa spår: Love the House You're in









5. Jenny Wilson- Demand the impossible!

Svincoola Jenny Wilson, som också sjungit i det gamla vänsterbandet First Floor Power, är tillbaka efter cancern - och är kanske starkare än någonsin. Både vad gäller melodier och lyrik (och hon blandar friskt genrer som pop, spoken word och electronica) har Wilson tagit sitt konstnärsskap till en ny nivå - och helvete vad bra det är.

Bästa spår: The Future








4. 65daysofstatic - Wild light

Många tycker nya skivan från electronicapostrocksbandet 65daysofstatic är för ren, och att de var bättre när de var lite skitigare och skräpigare. Jag förstår kritiken, men tycker ändå att nya skivan är helt fantastisk - här blandas melodiska gitarrslingor med distade elektroniska ljud, och resultatet är totalt magnifik musik att vara kreativ till.

Bästa spår: Safe Passage








3. Dödens Dal - Gå ensam förbi Horisonten

Helt fantastiskt vacker instrumental musik, och någon sorts borderline-postrock. Svenska duon Dödens Dal har gjort en skiva till en avliden kompis, och vemodet hänger tungt.

Bästa spår: Förbi Horisonten










2. ef - Ceremonies

Yes - svensk postrock när den är som bäst, Ef blir bättre och bättre hela tiden, och den försiktiga sången förstärker känslan av den bombastiska musiken - som har inslag av såväl blåsverk och stråkar. Full pott!

Bästa spår: Where G. Malloroy Sleeps










1. The National - Trouble Will Find Me

Bästa skivan det här året förtjänar mer än två meningar. Och Matt Berningers basröst gör det igen - berör oss på djupet med manlig ångest. Kan i början vara lite svårare att sätta sig in i än förra High Violet, men när du väl lyssnat tre gånger är du fast. Personligen är jag jätteglad att National valde att göra en sådan här, mer lågmäld skiva, och inte gå samma väg som Coldplay gjorde med Viva la Vida, och göra arenarock. Fy fan. För det kunde de gjort efter HV.

Det är bevis på musikalisk storhet. Lyssna och njut.

Bästa spår: Pink Rabbits

Stoppa TTIP!

Hej, kära läsare. Ibland skriver jag längre textväggar på den här bloggen. Om saker jag tycker är lite viktigt att uppmärksamma. Vissa saker kan man inte ignorera.

Jag läste nyligen en artikel i ETC, som gjorde mig så löjligt jävla förbannad. Kände en heligt uppflammande vrede, som min mor brukar uttrycka det. Och efter det så gjorde jag lite egen research på ämnet. Och ritade några bilder. Läs gärna hela texten - och se om du blir lika förbannad som jag. 

Just nu pågår förhandlingarna om ett nytt handelsavtal mellan USA och EU. Kanske har du inte hört talas om avtalet, som kallas TTIP, men det vore inte så konstigt. Förhandlingarna sker nämligen bakom lyckta dörrar - utan allmänhetens vetskap eller hänsyn till dess åsikter, trots att det i allra högsta grad påverkar oss som medborgare.

TTIP står för Transatlantic Trade and Investment Partnership, och kommer vid genomklubbning skapa världens största frihandelsområde. Vid första anblick kan ett sådant här förslag verka vara något vi borde hylla, i och med att det kan leda till ökad handel och fler jobb - men problematiken går djupare än så.

Avtalet har initierats av omfattad lobbying från globala storföretag - som också är med och styr dagordningen. Och det stora kruxet är en paragraf som kallas ISDS, Investor State Dispute Settlements som ingår i förhandlingarna i avtalet. Paragrafen är ett så kallat "investeringsskydd" för företag, och brukar motiveras med att det behövs för att garantera företag rättssäkerhet, så att de lockas investera i länder med svaga rättssystem. Det äckliga är att paragrafen ger storföretag ohämmad rätt att stämma stater som genomfört beslut som står i strid med företagets vinstintressen. Och det blir landets skattebetalare som kommer få stå för notan.

Men det dåliga slutar förstås inte där. Om TTIP och ISDS blir verklighet så kan våra och alla andras framsteg inom till exempel klimat och humanitet vara i fara. För stämningar görs redan. För att ta ett aktuellt, och väldigt otäckt, exempel så har svenska Vattenfall stämt den tyska staten efter deras beslut att avveckla kärnkraften - på grund av att det inkräktar på Vattenfalls framtida vinster.

Det här gör mig perplex på så många plan. Vi har ett svenskt elbolag (som dessutom är statligt ägt!) som enligt uppdrag från regeringen ska verka miljö- och klimatfrämjande, som stämmer ett annat land för att de tagit ett miljö- och klimatfrämjande beslut. Problemet är att för den nuvarande regeringen är kortsiktiga vinster mer eftersträvansvärt än en långsiktig miljöpolitik. "Skitsamma om våra barnbarnsbarn förgiftas och dör om några hundra år - vi har ju i alla fall pengar nu". Ett förbud mot en kemikalie som bevisats skadlig för hälsan kan enligt en rättvise- och skälighetsparagraf, FET, i avtalet exempelvis betraktas som ett brott och underlag för stämning. Hur justifierar man ett sådant beteende - dels för allmänheten, men också för sig själv?

Tyvärr är det här inte en enskild händelse, bara ett exempel. I oktober 2012 fick oljebolaget Occidental Petroleum rätt när de stämde Ecuador, och tilldömdes ett skadestånd på 1,77 miljarder dollar, som Ecuadorerna snällt fick hosta upp. Allt tack vare att regeringen beslagtagit alla företagets oljetillgångar i landet - efter att företaget själva brutit mot lagen och ingått kartell med ett annat företag.
Ett annat exempel är det nederländska företaget Achmea som stämde Slovakien för regeringsbeslutet att hälso- och sjukvården ska bedrivas utan vinstintresse. Företaget har förresten nyligen vunnit.

Med TTIP kan sånt här bli vardag. Regeringar och styren kan komma att avstå ifrån att ta beslut som gynnar mänskligheten på grund av att de räds stämningar. På det här sättet förskjuts den politiska makten. Det blir storbolagen som sitter på den yttersta beslutandemakten. I det långa loppet hotar handelsavtalet demokratin.

Så vem avgör då? Vem avgör vilken sida i en tvist som får rätt? Jo, speciella av ISDS utsedda skiljedomstribunaler (som alltid är hemliga), där de tre skiljedomarna plockas ur en mindre grupp privatister - inte sällan högt uppsatta människor inom näringslivet med stora egna ekonomiska intressen. För själva förfarandet med skiljedomstol är mycket dyrt - för alla inblandade parter utom just tribunalen, som själva får del av kakan. Och i alla hittills avgjorda tvister mellan stater och företag har endast 15 olika skiljedomare avgjort 55 % av målen. Denna lilla grupp agerar både domare och rådgivare, och bjuder in varandra som vittnen.

Och det riktigt äckliga är att det i avtalet ingår att man också i efterhand kan stämma stater för antivinstförfarande - även för sådant som inträffade innan avtalet trädde i kraft.

Här i Sverige är båda våra två största partier för TTIP. Att Moderaterna är för kommer väl inte som en chock för någon - där har alltid kortsiktig vinst på det individuella planet varit viktigare än solidaritet med människorna vi befolkar den här jorden med. Men att Stefan Löfven för Socialdemokraterna "varmt välkomnar" avtalet, som han sa under Almedalsveckan, sticker ondare. Det här visar ytterligare på den förskjutning åt mitten som politiken tagit på sistone, och det skulle vi kunna ha en hel textvägg till att diskutera om. Men att försöka nå bredd genom att söka sig mot mitten är inte rätt - det är en kompromiss.

Det behövs ju inte direkt sägas - men det hela handlar ju om pengar. Mer pengar åt de som redan har. Och pengar är makt. Men jag ställer frågan igen: Hur justifierar man ett sådant här beteende? Hur somnar man om natten när man vet att man utarmar staters välfärd och bokstavligen stjäl ur fickorna på folk som har det sämre? Girigheten är liksom omättlig. Man har mer pengar än man rimligen kan göra av med under tio livstider.

Men ändå.

Ska man ha.

Hur mår man inuti när man leker omvänd Robin Hood med halva världen, och dessutom vill styra den genom hot? Det är ju inte människor med tomma huvuden som kommit fram till de här avtalen. Men definitivt med tomma hjärtan. Och full plånbok.

Men det finns hopp. Både i USA och Europa gror missnöjet mot avtalet. Fransmännen anordnar demonstrationer och tyskarna mobiliserar medborgarrörelser. Så vad kan vi göra? Det bästa vi kan göra är att inte acceptera. Vi visar att vi inte går med på det här. Vi säger nej. Vi sprider budskapet. Vi skriver bloggar och ritar getter. Vi informerar varann. Vi demonstrerar. Vi säger ifrån.

För det här är fan inte okej.

Leif GW

 

Satt och grejade lite med karikatyrer så här på söndagskvällen när den här mannen dök upp på pappret. Och det är ju aldrig fel.

Eviggeten på Facebook

Hej hörni! Jag ligger lite efter ibland här med publicering, men grejer händer! Eviggeten har för ett litet tag sen passerat stripp nr 50, och det här firades på flera sätt. Dels med en gigantisk närgångstitt på Anders Borgs budget (som ni kan se här nedan), och dels också ett steg ut i den digitala världen.

Eviggeten finns nu på facebook, och ingen skulle bli gladare än jag om man valde att gilla den:
https://www.facebook.com/eviggeten

Jag ber att få tacka så hemskt mycket för stödet som serien fått redan så här i början, men över 100 likes! Det känns förstås helt overkligt för mig som skapare - jag är verkligen sjukt tacksam för alla fina människor som gillar det jag gör. Det sporrar en att fortsätta.

Under tiden kan ni ta en titt på Eviggeten 50:

Tack!

Rasbiologi A 30 hp

Finns i sjön

"Den sämsta affären i Europa någonsin" har man kallat Vattenfalls köp av Holländska Nuon. Duktigt. Alltid skönt när man kan frontalbada i utspolade skattepengar.