Hej, kära läsare. Ibland skriver jag längre textväggar på den här bloggen. Om saker jag tycker är lite viktigt att uppmärksamma. Vissa saker kan man inte ignorera.
Jag läste nyligen en artikel i ETC, som gjorde mig så löjligt jävla förbannad. Kände en heligt uppflammande vrede, som min mor brukar uttrycka det. Och efter det så gjorde jag lite egen research på ämnet. Och ritade några bilder. Läs gärna hela texten - och se om du blir lika förbannad som jag.
Just nu pågår förhandlingarna om ett nytt handelsavtal mellan USA och EU. Kanske har du inte hört talas om avtalet, som kallas TTIP, men det vore inte så konstigt. Förhandlingarna sker nämligen bakom lyckta dörrar - utan allmänhetens vetskap eller hänsyn till dess åsikter, trots att det i allra högsta grad påverkar oss som medborgare.
TTIP står för Transatlantic Trade and Investment Partnership, och kommer vid genomklubbning skapa världens största frihandelsområde. Vid första anblick kan ett sådant här förslag verka vara något vi borde hylla, i och med att det kan leda till ökad handel och fler jobb - men problematiken går djupare än så.
Avtalet har initierats av omfattad lobbying från globala storföretag - som också är med och styr dagordningen. Och det stora kruxet är en paragraf som kallas ISDS, Investor State Dispute Settlements som ingår i förhandlingarna i avtalet. Paragrafen är ett så kallat "investeringsskydd" för företag, och brukar motiveras med att det behövs för att garantera företag rättssäkerhet, så att de lockas investera i länder med svaga rättssystem. Det äckliga är att paragrafen ger storföretag ohämmad rätt att stämma stater som genomfört beslut som står i strid med företagets vinstintressen. Och det blir landets skattebetalare som kommer få stå för notan.
Men det dåliga slutar förstås inte där. Om TTIP och ISDS blir verklighet så kan våra och alla andras framsteg inom till exempel klimat och humanitet vara i fara. För stämningar görs redan. För att ta ett aktuellt, och väldigt otäckt, exempel så har svenska Vattenfall stämt den tyska staten efter deras beslut att avveckla kärnkraften - på grund av att det inkräktar på Vattenfalls framtida vinster.
Det här gör mig perplex på så många plan. Vi har ett svenskt elbolag (som dessutom är statligt ägt!) som enligt uppdrag från regeringen ska verka miljö- och klimatfrämjande, som stämmer ett annat land för att de tagit ett miljö- och klimatfrämjande beslut. Problemet är att för den nuvarande regeringen är kortsiktiga vinster mer eftersträvansvärt än en långsiktig miljöpolitik. "Skitsamma om våra barnbarnsbarn förgiftas och dör om några hundra år - vi har ju i alla fall pengar nu". Ett förbud mot en kemikalie som bevisats skadlig för hälsan kan enligt en rättvise- och skälighetsparagraf, FET, i avtalet exempelvis betraktas som ett brott och underlag för stämning. Hur justifierar man ett sådant beteende - dels för allmänheten, men också för sig själv?
Tyvärr är det här inte en enskild händelse, bara ett exempel. I oktober 2012 fick oljebolaget Occidental Petroleum rätt när de stämde Ecuador, och tilldömdes ett skadestånd på 1,77 miljarder dollar, som Ecuadorerna snällt fick hosta upp. Allt tack vare att regeringen beslagtagit alla företagets oljetillgångar i landet - efter att företaget själva brutit mot lagen och ingått kartell med ett annat företag.
Ett annat exempel är det nederländska företaget Achmea som stämde Slovakien för regeringsbeslutet att hälso- och sjukvården ska bedrivas utan vinstintresse. Företaget har förresten nyligen vunnit.
Med TTIP kan sånt här bli vardag. Regeringar och styren kan komma att avstå ifrån att ta beslut som gynnar mänskligheten på grund av att de räds stämningar. På det här sättet förskjuts den politiska makten. Det blir storbolagen som sitter på den yttersta beslutandemakten. I det långa loppet hotar handelsavtalet demokratin.
Så vem avgör då? Vem avgör vilken sida i en tvist som får rätt? Jo, speciella av ISDS utsedda skiljedomstribunaler (som alltid är hemliga), där de tre skiljedomarna plockas ur en mindre grupp privatister - inte sällan högt uppsatta människor inom näringslivet med stora egna ekonomiska intressen. För själva förfarandet med skiljedomstol är mycket dyrt - för alla inblandade parter utom just tribunalen, som själva får del av kakan. Och i alla hittills avgjorda tvister mellan stater och företag har endast 15 olika skiljedomare avgjort 55 % av målen. Denna lilla grupp agerar både domare och rådgivare, och bjuder in varandra som vittnen.
Och det riktigt äckliga är att det i avtalet ingår att man också i efterhand kan stämma stater för antivinstförfarande - även för sådant som inträffade innan avtalet trädde i kraft.
Här i Sverige är båda våra två största partier för TTIP. Att Moderaterna är för kommer väl inte som en chock för någon - där har alltid kortsiktig vinst på det individuella planet varit viktigare än solidaritet med människorna vi befolkar den här jorden med. Men att Stefan Löfven för Socialdemokraterna "varmt välkomnar" avtalet, som han sa under Almedalsveckan, sticker ondare. Det här visar ytterligare på den förskjutning åt mitten som politiken tagit på sistone, och det skulle vi kunna ha en hel textvägg till att diskutera om. Men att försöka nå bredd genom att söka sig mot mitten är inte rätt - det är en kompromiss.
Det behövs ju inte direkt sägas - men det hela handlar ju om pengar. Mer pengar åt de som redan har. Och pengar är makt. Men jag ställer frågan igen: Hur justifierar man ett sådant här beteende? Hur somnar man om natten när man vet att man utarmar staters välfärd och bokstavligen stjäl ur fickorna på folk som har det sämre? Girigheten är liksom omättlig. Man har mer pengar än man rimligen kan göra av med under tio livstider.
Men ändå.
Ska man ha.
Hur mår man inuti när man leker omvänd Robin Hood med halva världen, och dessutom vill styra den genom hot? Det är ju inte människor med tomma huvuden som kommit fram till de här avtalen. Men definitivt med tomma hjärtan. Och full plånbok.
Men det finns hopp. Både i USA och Europa gror missnöjet mot avtalet. Fransmännen anordnar demonstrationer och tyskarna mobiliserar medborgarrörelser. Så vad kan vi göra? Det bästa vi kan göra är att inte acceptera. Vi visar att vi inte går med på det här. Vi säger nej. Vi sprider budskapet. Vi skriver bloggar och ritar getter. Vi informerar varann. Vi demonstrerar. Vi säger ifrån.
För det här är fan inte okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar